Tillbaka igen

Märkligt att precis som jag hade funderat på att blogga igen hörde en man av sig och undrade om han kunde få ta över namnet Trettiotusen dagar. Jag har ju inte skrivit här på fyra år, så det är klart att han tyckte att det kunde användas på ett bättre sätt.
Men jag lämnar inte bort namnet, jag kommer att skriva här ibland när andan faller på.

Trettiotusen dagar syftar ju på den genomsnittliga livslängden för en kvinna i Sverige. Sedan sist har det alltså gått cirka 1400 dagar.

Ansiktet i händerna på Medborgarplatsens bibliotek

I dag pratade Jane Morén om sin bok Ansiktet i händerna – en berättelse om stroke på Medborgarplatsens bibliotek. Jag ställde frågor och Jane svarade och läste förstås ur boken. Publiken var engagerad och många hade egna erfarenheter av anhöriga som hade drabbats av stroke.

Jag berättade om när Jane för cirka 4 år sedan visade mig manuset om sitt arbete i hemtjänsten, texter som verkligen berörde och som gav en helt annan bild av hemtjänsten än den man vanligtvis får i media.

Boken kom ut på Migra Förlag under namnet Kaneltimmen hösten 2007 och fick ekonomiskt stöd av kulturrådet och fina omnämnanden hos Bibliotekstjänst.

Det var förra våren när Jane skulle läsa ur Kaneltimmen på Äldreriksdagen som jag fick veta att hennes mamma hade fått en stroke. Inte så konstigt att Jane blandade ihop dagarna och kom på fel dag till uppläsningen, men som väl en dag för tidigt. Uppläsningen på den rätta dagen gick jättebra och hon sålde många böcker.

Så småningom fick jag höra att Jane skrev ner sina tankar och känslor inför mammans sjukdom, det pendlade mellan hopp och förtvivlan. Det var samtidigt som vi fick höra om askmolnet över Island och oljeutsläppet i Mexikanska golfen.

När jag läste texterna tyckte jag att kontrasten mellan den personliga katastrofen och de stora katastroferna i världen var så fint skildrade att jag genast blev intresserad av att ge ut boken. Titeln blev Ansiktet i händerna – en berättelse om stroke.

Äldrevården – 2000-talets hetaste arbetsplats?

Foto: Jane Morén

Regeringen satsar 1 miljard på att höja kompetens och statusen i äldrevården. Och visst är det viktigt med kompetens men lika viktigt att det är fler som jobbar där. Det gäller såväl att öka personaltätheten och att marknadsföra själva arbetet som att höja lönerna.

På 80-talet sökte 18000 till vårdprogrammet efter grundskolan, i dag är det bara 4000. Inte undra på det när det mest skrivs om äldre när det har inträffat någon skandal inom äldreomsorgen, när den liknas vid förvaringsplatser där det bara finns förvirrade dementa eller där arbetet mest handlar om att torka rumpor. När det kan vara så mycket mer – närhet, omtanke, intressanta samtal. Men visst måste missförhållanden påtalas och glädjande nog verkar de unga vara mest på alerten och de som slår larm.

Det är klart att det är svårt att få en statushöjning om man inte satsar både på utbildning och löner. Därför måste det bli en total omvärdering. För de kommande 20 åren behövs det ytterligare 150 000 anställda inom vården. Var finns de reserverna? Hittills har många invandrare av båda könen fyllt upp behoven. Men var finns alla unga killar? Förra läsåret var det totalt 14700 som gick omvårdnadsprogrammet i gymnasieskolan, bara 3000 av dem var killar. Hur ska vården bli lika het arbetsplats som IT-sektorn? Det får vi som börjar närma oss pensionen fundera på. Lika bra att börja med en gång.

Se rapportinslaget från den 9 febr 2011

Kajsa Kavats äldreboende

I dag blev jag glad när jag lyssnade på radion. Catharina Tavakolinia på Kavat Vård har fått pris som Årets Tjänsteutvecklare.
Motiveringen låter: … utmanar en traditionell bransch med att paketera kvalitet och värdighet till en växande målgrupp. Med nyskapande och profilerade tjänster, och alltid med kundens bästa för ögonen, ger hon en hel generation tillgång till trygghet och glädje. http://www.beautifulbusinessaward.se/

Jag hörde henne berätta på radion om vad som hade inspirerat henne att starta företaget: ålderdomshemmet på Gotland där hennes mormor bodde och dit hon brukade komma och hälsa på, en välkomnande miljö där hon ofta sov över.

Namnet Kavat passar verkligen. Man måste vara en riktig Kajsa Kavat som startar ett företag inom det här området, man måste älska sin mormor – som man inte alls behöver vara släkt med.

Kavat vård har också äldreboenden med speciell språkinriktning, till exempel arabisktalande personal. http://www.kavatvard.se/

Kooperativ äldreomsorg

Foto: Jane Morén (författare till Kaneltimmen)

Inlåsning på nätterna och ingen hör deras rop. Inte vill man bli gammal och dement under sådana förutsättningar. Och inte gammal över huvud taget om det inte finns någon som lyssnar på en eller bryr sig om en.

Nu är det inte bara elände inom äldreomsorgen, men det är det dåliga man får veta. Och det är självklart viktigt. Annars blir det ingen ändring. Men det finns massor av ålderdomshem som är bra också. Nej ålderdomshem heter det inte längre. Det fanns när jag var barn. Gamla Sofia från Tån brukade bjuda på karameller som hon förvarade i pottskåpet. Det hade vi barn roligt åt, men vi åt karamellerna i alla fall.

Men jag undrar om vi inte snart måste göra lite egna insatser och inte bara klaga. Befolkningen blir äldre och äldre och det finns massor av ganska pigga pensionärer som har många år kvar att leva innan de hamnar på institutionen. Kanske skulle vi som är på väg mot pensionen eller redan är där ta på oss lite ansvar. Bygga upp kooperativ för äldreomsorgen, ungefär som vi gjorde när barnen var små och det inte fanns daghem. Då slog vi oss samman, delade på arbetet och turades om, kanske anställde vi någon.

Nu menar jag inte att äldreomsorgen ska skötas helt och hållet av frivilliga krafter. Men som ett komplement. En grupp människor slår sig samman lokalt och startar äldreboenden utifrån hur man själv skulle vilja ha det när man blir gammal. Man anställer förstås kunnig personal men de som är med i kooperativet bidrar med eget arbete några timmar i veckan. Det kan handla om matlagning, ekonomi, städning, promenader, aktiviteter och bara samvaro. Många anhöriga gör redan i dag jättestora insatser både hemma och på institutioner, men med ett sådant här alternativ blir man en grupp som arbetar tillsammans. Och det måste inte handla om ens egna anhöriga, engagemanget kan grunda sig på hur man själv skulle vilja ha det när man blir gammal och måste ha vård.

Tog trosorna som trofé

Dea Birgitta Lagerström berättar i Tusen systrar ställde krav om hur det var att arbeta som journalist på 70-talet och ger exempel på tjuvnyp och sexuella övergrepp. Här är ett exempel:

En kvinnlig bildredaktör var kär i en av cheferna och under en firmafest var de tillsammans i något av de många undanskymda skrymslena som fanns när Aftonbladet höll till på Vattugatan. Hon var upprymd och glad efteråt, tills hon fick höra att han gått ner på nattredaktionen och visat upp hennes trosor som trofé. Hon mådde så dåligt av den erfarenheten att hon senare sa upp sig. Han blev chefredaktör på en morgontidning i Stockholm.

Pionjärerna i Grupp 8 på ABF

Gunnel Granlid, Maja Heide och Birgitta Bolinder.

»Tusen systrar ställde krav« fick en trist recension hos bibliotekstjänst. Då var det desto roligare att läsa Kristina Wikström i Feministiskt perspektiv som menar att boken ger en fascinerande bild av en tid vars betydelse inte får glömmas bort.

Och i lördags trängdes bortåt 150 personer i foajén på fjärde våningen i ABF-huset för att höra om boken och lyssna på Marie Selander och Lotta Hasselqvist.

Vilken avslutning när alla reste sig upp och sjöng Vi är många!

Innan dess hade Gunnel Granlid och Birgitta Bolinder pratat med Maja Heide om varför de drogs med i kvinnorörelsen och flera andra bidrog också. Tuva-Stina Lindén pratade om sina elever i Skärholmen som behöver stöd och förebilder. Valborg Lindén om vikten av internationella utblickar.

Kontentan blev att vi inte kan ta något för givet. Eller som recensionen i Feministiskt perspektiv avslutas: Det är bara för oss yngre att buga oss djupt för dessa kämpar och lyssna till deras varning: ingenting ges till oss gratis och inga rättigheter är eviga. Än återstår mycket arbete.

Arrangörerna för Socialistiskt forum på ABF blev överraskade över att så många kom till vårt program. De borde ha lärt sig att feministiska program drar mycket folk. Även »Jakten på den försvunna feminismen« fick byta lokal.

Sex och sex

Det kom ett mejl från Gudrun Lodin i Hultsfred, en av skribenterna i Tusen systrar ställde krav. Hon påpekar att vi i kvinnorörelsen diskuterade mycket som hade med sex, utsatthet, våld och osynliggörandet av kvinnans kön att göra. I boken berättar hon om en kurs hos de danska rödstrumporna som lärde ut hur man kunde undersöka sina underliv med spekulum och speglar. Det var ett sätt att bli medveten om sin kropp.

Hur gör dagens unga kvinnor?

Läs mer i Tusen systrar ställde krav! Beställ från www.migra.nu

Kvinnor och samtidshistoria

Till bokmässan kom boken Tusen kvinnor ställde krav. Minnen från 70-talets kvinnokamp. Mer än 40 kvinnor (och två män) skriver sina personliga minnen om varför de engagerade sig i kvinnorörelsen. De äldsta är i 80-årsåldern så det är dags att deras minnen kommer på pränt.
Men varför det är så svårt för en sådan här bok att bli recenserad i de stora tidningarna. I våras kom ju Ebba Witt Brattströms Å alla kära systrar. Vilket mottagande. Jag tror det blev fyra helsidor i Dagens Nyheter. Inget ont om det. Det är en fantastisk bok.
Men i Tusen systrar framträder så många olika röster, från många olika platser i landet, kvinnor med olika yrken och erfarenheter. »Samtidshistoria när den är på topp«, som Inga-Lisa Sangregorio, en av de medverkande skrev i ett mejl.
Det är klart att det har betydelse att förlaget är litet och okänt, men är kvinnornas samtidshistoria inte lika viktig som andras? Jo kanske om den handlar om sex. »Sex, systerskap och några män senare« av Amelia Adamo med flera har fått enorm uppmärksamhet de senaste veckorna.

Gratis skola till alla

Jag har just intervjuat några skoltjejer på högstadiet i en Stockholmsförort. De uppskattar skolan mer än många andra elever i Sverige. De kommer från Afghanistan där de inte hade haft samma chans till utbildning som här. Såvida de inte hade haft rika föräldrar.

Jag känner två andra unga kvinnor på var sin sida av jordklotet. Lorena som bor i slummen har jag aldrig träffat men vi har ofta kontakt via e-post eller sms. Jag mötte hennes mamma i Manilla i Filippinerna våren 1989. Året därpå föddes Lorena och jag utsågs till gudmor. Nu är hon alltså 20 år och jag hjälper henne med terminsavgifter så att hon ska kunna få en utbildning. Jag tror att hon har chans att få ett någorlunda bra jobb när hon är färdigutbildad.

Det är värre för Lilian som bor i Nairobi. Henne har jag träffat flera gånger när jag besökt Kenya tillsammans med Eunice Vänner som har hjälpt henne ekonomiskt med hennes utbildning. Nu sliter hon med städning på ett sjukhus men längtar efter något annat där hon kan få användning för sin utbildning. Och nu har hon fått chansen: hon kan få åka till Kanada för att jobba som aupair. Kruxet är att det kostar 4900 dollar bara att komma dit. Jag kollar in företaget som säljer tjänsterna och blir upprörd. De erbjuder familjer nannies från 82 länder, alla är välutbildade och kunniga. Och förmedlingen kostar inte familjen något extra. Men det står förstås inte ett ord om att det är unga personer som själva får betala en svindlande summa för att få sätta sin fot i Kanada.

Ingrid Sillén

»Åt dem som har skall varda givet…«

Så blev det majoritet för ombildning till bostadsrätt i vårt hus. Ett kollektivhus i Stockholms innerstad. Dit även ensamstående familjer med låga inkomster har kunnat flytta. Nu kommer många av dem att försvinna. Just de som kanske har störst behov av kollektivhusets gemenskap, måltider att gå till, ungar som blir kompis med varandra, de riskerar att trängas ut av köpstarkare familjer.

Själv röstade jag nej till ombildning men har ändå räknat med att bo kvar. »Alla skulle ju få lån«, som bankfolket sa på ett av de sista mötena före köpstämman. De borde lagt till »om man tjänar bortåt 30 000 kr eller är två…« För när jag frågade banken fick jag höra att jag nog knappast skulle kunna få lån. Då måste jag nog ha en medlånare. Okej, jag har barn som kan ställa upp, men de som fortfarande har småbarn, de som inte har andra nära med bra ekonomi. De får flytta. Eller bo kvar som hyresgäster. Det går ju också förstås, men jag kan förstå frustrationen. Att vara hyresgäst till ens grannar som just har blivit miljonärer i huset som vi hittills skött tillsammans.

Det gör mig ilsken att bostadsrättsstyrelsen, banken och ombildningskonsulten inte med ett ord har nämnt att man ska klara en ränta på 6 %, vilket i mitt fall skulle ge en bostadskostnad på 12000 kr. Nej de har bara visat upp glädjekalkyler som visar att vi får mycket lägre kostnader. Ränta på 1,1 % ger en kostnad som är mer än 3000 kr lägre än vad hyran är i dag. Tyvärr har allt för många trott på dem. Många kommer att känna sig lurade när de får besked från banken.

Som det står i bibeln: »Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.« (Matteus 25:29.)

Ingrid

Inte bara avundsjuka! Oro och vilsenhet

Jag får kanske får modifiera lite av det jag skrev häromdagen om avundsjuka på äldreboendet.
– En del dementa blir så oroliga om det kommer för många nya på besök, menar Sara som jobbar som undersköterska på ett demensboende. Hos oss får besökarna sitta på rummet med sina anhöriga vid måltiderna, annars blir det oroligt på avdelningen.

Så jag får väl tänka om lite, men det var just det där med avundsjuka som lät så märkligt. Kanske kommer det fram känslor som är jobbiga för både de gamla och personalen. Kanske orkar man inte med den oro som många dementa känner, vilsenhet, en känsla av att något inte är som det ska vara, att något har försvunnit men man vet inte vad det är.

Hörde häromdagen på radion om Heleneholms äldreboende där personalen hade utbildats i massage och inrättat ett minispa för de gamla. Där fick de massage och varma handdukar till musik. Det hade lugnande inverkan på alla, medicineringen kunde minskas och även personalen mådde bra av det.

Ingrid

Avundsjuka på äldreboendet?

92-åriga Märta har hamnat på ett särskilt boende efter att ha ramlat hemma. Hon har fått en stroke och klarar sig inte själv längre. Vid måltiderna kommer ofta någon av hennes två söner och hjälper till med matningen. Jag har varit där några gånger också men aldrig träffat på anhöriga till någon av de andra på boendet.

Häromdagen kom Märtas 24-årige barnbarn på besök. En trevlig ung man som alltid har piggat upp sin farmor. Men han blev utkörd från matsalen. Ingen förklaring gavs.

Senare kom beskedet från den ansvariga sjuksköterskan: de andra som inte får så många besök blir oroliga och avundsjuka!

Jamen låt dem bli avundsjuka då! Låt dem visa sin sorg och besvikelse över att ingen hälsar på dem. Men låt det inte gå ut över den som får besök!

I stället tycker jag att de som ansvarar för äldreboendet mycket tydligt ska tala om för de anhöriga att det inte är en förvaringsplats där man lämnar in gamla mamma eller pappa i väntan på döden. Utan hit kommer man för att träffas, man tar med barnbarn, grannar och vänner. Och för dem som inte har egna släktingar eller vänner hjälper man till att skapa gemenskap. Så det blir en plats för prat och omtanke, inte bara en oändlig sträcka av tid då ingenting händer utöver måltider och tv-tittande.

Ingrid

Trettondedag jul

Julkrubba från Kenya

När jag var barn åt vi julmat ända tills trettondedagsafton. Skinkan fanns kvar, vi doppade i grytan och åt köttbullar. Jag fattar inte hur skinkan och doppet kunde räcka så länge! Men det var ju ingen som slängde bort mat. Det var före datummärkningens tid.

Julen har varit skön och jag har slöat. Träffat familj och vänner, åkt skidor, läst böcker. Tänkt på allt jag måste göra när vardagen börjar igen. Och det gör den i morgon.

Nu ska jag baka bröd till julens sista grönkålssoppa.
Recept till två bröd:
4 dl ljummet vatten
1/2 paket jäst (25 g)
1 tsk salt
1 tsk kummin
1 dl grahamsmjöl
1 dl grov rågmjöl
5–6 dl vetemjöl

Lös jästen i vattnet, rör i salt och kummin. Blanda i mjölet och rör ihop ordentligt. Låt jäsa minst 30 minuter.
Knåda lätt på mjölat bakbord. Gör två bröd som får jäsa på plåt cirka 30 min.
Sätt in högt upp i ugnen 10 minuter på högsta värme 275°. Sedan 15 minuter i 175°.



Man kan ju lika gärna göra dubbel sats förstås!


Ingrid

I år blir det lamm till jul

I våras kom rapporter om hur eländigt de danska grisarna har det. Men trodde någon att det var bättre i Sverige? Ingen har väl undgått Djurrättsalliansens filmer om hur grisar har det i sina bås utan halm. Organisationen ville visa på eländet för att få folk att sluta äta kött, för så här blir det när man producerar djur för att ätas, menar de.
Men jag tror inte det måste vara så, däremot får man väl tänka om när det gäller priset. Ska vi äta bra kött kostar det mer.

I höst har jag köpt lamm direkt från en bonde i Roslagen, otroligt gott kött och inte särskilt dyrt. Lammen slaktades på Skebo slakteri www.skebokott.se där kan man köpa kött från djur som får leva på ett naturligt sätt fram till slakten. Där kan man också köpa sin kravcertifierade julskinka: antingen genom att åka dit eller beställa hem till dörren. De har utkörning till vissa områden i Roslagen och Stockholm.

Men själv kommer jag att laga lammstek på julafton. Jag hoppas mina gäster kommer att gilla det. Annars får de väl ta med sig en egen skinka.

Ingrid Sillén

Bra julklapp till personalen

"Jag är alldeles lyrisk över Kaneltimmen. Jane Moréns förmåga att illustrera en vardag/kväll hos de gamla är en fascinerande läsning.Vem, förutom hon, kan beskriva en symaskin som »sover under sin kåpa«? Sådana personifieringar får mig som läsare att kippa efter andan. Jane Morén skriver så underbart språk! När man läser är känslan alltid densamma: gåtfullt och vackert. Ibland ville jag gråta, ibland gjorde jag det också, ibland skrattade jag, ibland fastnade skrattet i halsen och jag blev arg". läs mer om boken!

Julerbjudande 90 kr + porto. Fem ex för 400 kr + porto. Tio ex för 750 kr + porto. Beställ boken www.migra.nu

Besök också gärna Kistamässan 5-6 december. Bokbord och uppträdande av några av förlagets författare, bland annat Jane Morén med musikern Urban Ekeblad lördag kl 13.00 och söndag kl 12.00.

Sjukhusens städning ska nu granskas

En mycket glädjande nyhet är att nu ska socialstyrelsen granska hur upphandlingen av sjukhusens städning går till.
"- Jag vill få en uppfattning om hur vården upphandlar städningen. Är den upphandlad utifrån en patientsäkerhetsfunktion eller en kontorsfunktion? Det vet vi inte i dag, säger generaldirektör Lars-Erik Holm till TT."

Jag minns en gång för ett år sedan då jag var tvungen att uppsöka besökstoaletten i foajén på Karolinska sjukhuset. Jag fick en chock över den djupt och långvarigt eftersatta städningen; tjocka skitränder och smutslager överallt. Jag vågade inte ta i någonting, toalettbesöket var en plåga. Dagen efter bestämde jag mig för att ta reda på vem som hade ansvaret för städningen och det blev en hel del telefonsamtal innan jag kom fram till den människa som var chef för upphandlingen. Hon skulle se över saken. Nu påminner det mig om att jag faktiskt aldrig gjorde en uppföljning, jag har inte hunnit, men det har legat i mitt bakhuvud hela tiden.

Därför blir jag såå glad idag! Inte en dag försent med granskningen! Tack generaldirektörn!
Läs artikel på DN.se

Jane Morén

Lyckligare av utflykter och hembakat

Varje gång jag läser om att personal tagit initiativ till ett bättre liv för äldre blir jag lika glad. Samtidigt kommer alltid tanken: men är det inte självklart? Som i artikeln jag läste i Metro, om att personalen bakar bröd och går på utflykt med de gamla, vilket visat sig vara ett bra sätt att kunna minska på användandet antidepressiv medicin; de gamla blir lyckligare, helt enkelt.

Läs mer om Väderkvarnens äldreboende i Stockholm

Jane Morén

Översvämning i Manilla

Min 19-åriga guddotter och hennes familj i Manilla, Filippinerna, drabbades av ett våldsamt oväder med översvämning förra veckan. Hela deras hus fylldes av vatten och allt förstördes. Familjen är chockad och vet inte hur de ska klara sej eller om det går att bo kvar i huset.

Man läser ju varje dag om fruktansvärda saker som händer runt om i världen, men det blir extra påtagligt om det är någon man känner. Nu har jag visserligen aldrig träffat min guddotter Lorena, men däremot hennes mamma Celia som jag mötte år 1989 när jag var på en resa i Filippinerna. Hon och hennes familj bodde i ett av de värsta slumområdena i Manilla och hon var aktiv i en grupp som arbetade för att de skulle få bättre förhållanden. Husen var dåligt byggda, det fanns inga toaletter och vattnet hämtades i floden som rann strax intill. Den var hur smutsig som helst. Men trots det hårda livet hade många av invånarna höga ambitioner för sina barn och jag frapperades av hur välklädda alla var när de skulle ut på stan.

Året efter mitt besök i Manilla födde Celia fött sitt tredje barn och jag blev gudmor till dottern Lorena. Vi har haft kontakt under alla år med vissa kortare avbrott.

Nu hoppas jag bara att Lorena orkar studera vidare. Det är enda sättet för henne att komma ur familjens fattiga situation. Och jag tror hon klarar det för hittills har hon satsat helhjärtat och är en av de duktigaste eleverna i klassen.

Ingrid

Puss på skatteverket

Det är väl inte ofta man vill pussa någon på Skatteverket, men nu fick jag lust till det. Jag slapp betala 1000 kr för att jag var försenad med en kvartalsavgift angående min försäljning till utlandet. Under andra kvartalet i år hade jag nämligen sålt böcker till Finland och Danmark för cirka 900 kr. Det ska anmälas på en särskild blankett till Skatteverket med angivande av köparens vat-nummer.
Det där hade jag ju ingen koll på så jag lade bara blanketten åt sidan och tänkte att det gör jag snart. Inte långt därefter kom ett brev där Skatteverket övervägde att ge mej en förseningsavgift på 1000 kr.
Men efter mitt personliga brev medgavs jag alltså hel befrielse från förseningsavgiften. »Inte för att skälen är av den art att den medför rätt till befrielse. Men för att det är första gången som ni utan giltigt skäl inkommit för sent med kvartalssredovisningen.«

Puss på er Skatteverket!

Ingrid

Borde man inte kunna tala med varandra?

Märta har fått en ny person som kommer från Hemtjänsten. Märta är väldigt nöjd med den nya för hon är så bra på att stryka och gör precis det som hon blir ombedd. Hon är dessutom mycket vänlig och omtänksam. Kruxet är att hon inte förstår eller talar svenska alls. Märta tycker inte att det är något problem, hon är ju så van att vara till lags. Men är det verkligen rimligt att anställa personal som inte kan språket? Borde hon inte få gå på en kurs i svenska först?

Ingrid

Genuskodad

Med stort intresse har jag följt DN Insidans serie om parrådgivning. Terapeuter som ska vägleda par och föräldrar till ett bättre liv har visat att de är ganska så rejält omedvetna om jämställdhet i praktiken.

Hur jämställd tror du att du är? Det handlar inte om att en tjej kan hålla i en hammare eller en kille kan dra en barnvagn. I våras var jag med i en projektgrupp om jämställt föräldraskap. En mycket intressant studie är den som en av deltagarna, forskare Eva Lindholm gjort om föräldrainformationen som blivande föräldrar får på barnmorskemottagningar. Hon har analyserat häftet Vänta barn och hennes slutsats är att föräldrarollen kan knappast bli tydligare genuskodad än så här. Läs hennes artikel på sid 24 i Makalösa föräldrars temanummer om jämställt föräldraskap.

Jane M

Även hos oss

Så har den blivit rykande aktuell även i vårt kollektivhus – frågan om man ska köpa sina lägenheter. Inte sedan huset var nytt har väl så många kommit på ett möte. Stämningen är lugn, folk lyssnar på varandra. Än så länge.

Men varför i hela friden ska man sälja ut allmännyttan? Och till hälften av marknadsvärdet? De senaste veckorna har det talats i media om avknoppningar inom både barnomsorg och äldreomsorg, verksamheter som sålts ut billigt och som berikat de nya ägarna. Det är ju samma sak med utförsäljning av hyresrätterna.

Jag tror visst att det går att ha ett kollektivhus där folk äger sina lägenheter. Men det här blir något helt annat. Många som bor här är ensamstående med låga inkomster och kommer knappast att ha råd att köpa. Därmed blir de hyresgäster till en förening som äger lägenheterna och då har de heller inget inflytande över hur huset används. Hur goda intentionerna än är från början, även bland dem som vill ha bostadsrätt, tror jag risken är mycket stor att det blir en avkollektivisering på sikt.

Ingrid

Leva livet medan man har det

Såg en underbar film häromdagen, Augustilunch i Rom. Gianni, medelålders man i ett stekhett Rom, är kvar i stan i den slitna lägenheten för att han måste ta hand om sin skröpliga gamla mamma. Alla andra ska åka på semester. Även värden i huset, läkaren osv. Men vad ska de göra av sina gamla mammor. Lösningen blir Gianni, han är ju ändå hemma, han kan laga mat och behöver pengarna. Han kan väl ta hand om damerna?

Till en början inte särskilt hågad, upplåter han soffor och extrasängar i lägenheten till de gamla kvinnorna. Han får reda på vad de ska ha för piller och vilka egenheter de har. Han lagar avancerade maträtter och går omkring och pysslar om dem och ser till att de somnar på kvällen, flyttar tv:n mellan de olika rummen. För kvinnorna har olika viljor och en av dem smiter till och med iväg för att roa sig på egen hand. Efter lite smågnat lever alla upp och njuter av Giannis matlagningskonst och vill inte skiljas från varandra.

Det är en ovanlig och livsbejakande film. En lågmäld hyllning till livet som inte tar slut bara för att man är rynkig i ansiktet, lite glömsk och har nedsatt hörsel.
Man skulle unna fler åldringar att ha lite roligt, att inte bara sitta för sig själva och tänka på gamla minnen – utan ha lite kul tillsammans med andra.

Det slog mej förresten att boken Kaneltimmen skulle kunna bli en spännande film.

Ingrid

Svensk kärnfamilj möter ursprungsbefolkning

Så har den omtalade tv-serien »Den stora resan« haft premiär. Omtalad från början men ack så tråkig! Vad är det för intressant att följa svenska kärnfamiljer som packar sina resväskor och visar sina sovrum? Så himla segt. Pinsamt att sitta och titta på och säkert pinsamt för dem själva också så här i efterhand. Det blev ju intressant först när programtiden nästan var slut, när svenskarna mötte folket i byarna.

För jag har egentligen inte alls något emot ett program som skildrar mötet med vardagslivet i en afrikansk eller indonesisk by. Och hur det skulle vara att pröva på att leva på ett helt annat sätt än det man brukar. Det är ju hur intressant som helst! Men det här handlade ju till allra största delen om något helt annat, och inte heller ett dugg om hur värdfolket tänkte inför mötet med sina exotiska gäster.

Men jag ska inte döma ut serien efter första avsnittet. Ska bli kul att se om svenskarna tar seden dit de kommer och anpassar sig vad gäller både klädsel och matvanor.

Ingrid

Apple = Schartau

Jag växte upp i en familj som var influerad av schartaunismen. Det betydde att vissa saker var syndiga och förbjudna. Dit hörde dans, teater, kortspel, sex utanför äktenskapet och dylikt. Däremot inte bio, men det var bara för att biografer inte fanns när Schartau gjorde upp sin syndakatalog.

Liknande regler men i ett helt annat sammanhang fick jag nys om i dag. Det var på IHR-dagen, där Erik Hörnfeldt, marknadschef på 3 (mobiltelefonen) berättade att Apple har mycket noggranna instruktioner om hur företaget får annonsera och vad som ska stå i deras annonser. Däremot finns det inget om twitter eller facebook bara för att dessa inte existerade när reglerna sattes på pränt. Därför använder 3 just twitter och facebook så mycket de kan.

Ganska kul att Apple är så likt den gamla 1800-talsprästen Schartau.

Jag var på IHR-dagen för att lära mej mer om marknadsföring men kanske mest för att min dotter Anna var konfrencier och dessutom blev årets IHR:are. Grattis Anna! www.ihr.se


Jag och Anna på Pride 2009 som hon var med om att inviga.
Foto Erik Enström

Ingrid

Bostadskris för studenter

Läste en desperat insändare från en kille som skulle studera och inte hade någonstans att bo. Alla som hyr ut rum vill bara ha tjejer, skrev han. Han lovade dyrt att varken länsa hemmet på ägodelar eller låta toalettringen sitta uppe bara han fick ett rum att bo i.

Själv hyr jag ut rum till en student, men kommer faktiskt inte ihåg om jag skrev i annonsen att jag ville att det skulle vara en tjej. I alla fall blev det en tjej. Men jag skulle inte ha något emot en kille bara han var ordentlig.

En annan fråga är varför det är så få män som hyr ut rum. De flesta som hyr ut är säkert som jag, ensamstående kvinnor, som gör det av ekonomiska skäl och för att det kan vara trevligt att ha en som bor i lägenheten när barnen har flyttat hemifrån.

När jag jobbade i hemtjänsten för några år sen var det många, speciellt på Östermalm, som bodde i stora lägenheter. Varför skulle inte dom kunna hyra ut ett rum och få lite sällskap och kanske få mjölken hemköpt från affären? Det skulle både avlasta hemtjänsten och lösa lite av bostadskrisen för studenterna.

Ingrid

Fattiga och rika

I går kväll låg jag och läste Kommunalarbetaren. Underbar stund, det var lugnt, alla plikter som städ, tvätt, matlagning, handling, arbete var gjorda. Lampan lyste mysigt över min lite dåliga säng, men jag hade det bra.

Det hade inte de som Kommunalarbetarens kolumnist Sven-Bernhard Fast skrev om. Kolumnen hade rubriken "Svenskarna blir friskare" och handlade om vad som händer med ett samhälle som sviker de utsatta, som de 50 000 som Försäkringskassan har beräknat straffa ut ur systemet innan 2011. Jag tar ett citat ur hans text som jag läste om och om igen för det var så bra: " Vad sker med ett samhälles moraliska kompass om de friskas och arbetsföras skattesänkningar finansieras med att sjuka tvingas ut i fattigdom och får gå från hus och hem? Sjuka människor revolterar inte, orkar inte protestera".

Precis. Låt de meningarna sjunka in i ditt medvetande. Han uppmanar också de arbetsföra med lyckan att ha en lön att vägra skattesänkningar som betalas av de sjuka och gamla.

Typiskt är att en sådan text finns i Kommunalarbetaren och inte i en mer medelklasstidning. Klart den texten får gehör och kommunalarbetarna delar med sig igen eller hjälper någon igen, vilket många av dem gör hela dagarna och hela livet.

Jag hoppas att du läser denna kolumn, även om du inte är en kommularbetare, den är så bra: Kolumnen Vi kan inte tillåta skattesänkningar som betalas med personliga tragedier. Det är ett totalt moralisk förfall om vi börjar tycka det är ok att trampa på de som redan ligger ner.

Jane Morén

Sånger från äldreomsorgen

Hörde en intervju med författaren Ragnar Thoursie, 90 år, på radion i morse som har kommit ut med Sånger från äldreomsorgen. Han skriver så lyriskt om vården han får och vilken satsning samhället gör på äldreomsorgen. Han vill lyfta fram det positiva men han darrade på rösten när han läste dikten om den förunderliga våren som han blir lika tagen av varje år. Hur länge man än levt. Hans skildring av att bli tvättad från topp till tå är rörande. Jag känner så väl igen det från mina egna inhopp i hemtjänsten.

Han skriver i samma anda som Jane Morén som författat boken Kaneltimmen som är också en poetisk skildring av äldreomsorgen. Tyvärr fick den ingen radiorecension. Men den är väl värd det. Och än är det väl inte för sent.

Ingrid

Lucas 4 år

I dagens DN fastnar min blick på en mycket söt liten pojke på fyra år. Han heter Lucas Garding och kan inte äta, prata eller stå upp. Hans blick är så sorgsen att jag vill gråta. Artikeln handlar om att denne lille pojke, som skadades av för många drag med en sugklocka, utförda av en barnmorska, nu inte får den vård som skulle kunna göra honom bättre. Kommunen där han bor har avslagit föräldrarnas ansökan och nu diskuteras vad som är en skälig levnadsnivå. Ja, vad är en skälig levnadsnivå? Borde inte dessa föräldrar få allt stöd de behöver för att göra denna lilla pojkes liv, som blivit så förstört, bättre? Artikeln

Jane M

Friends börjar tidigt

I går skrev jag om nätmobbning och ställde frågan, går det inte att stoppa mobbning. Idag skriver jag om Friends arbete där de vänder sig till förskolor och utbildar både personal och föräldrar. De vill med utbildningen bland annat få föräldrar och personal att ifrågasätta invanda mönster och få insikt om hur mobbning kan förebyggas.

Jane M

Här är deras program:

Nu startar Friends utbildning i förskolan!
Varje år utbildar Friends över 250 000 barn och vuxna i landets skolor och idrottsföreningar
i hur man kan arbeta förebyggande mot kränkningar och diskriminering.
Nu har vi äntligen tagit steget till förskolan eftersom grunden till hur man är en bra
kompis läggs redan i tidig ålder.

Friends vill stötta pedagoger och föräldrar att våga se
sin egen roll och ifrågasätta invanda mönster.
Vi vet att det ställs höga krav på pedagoger genom läroplanen, den nya diskrimineringslagstiftningen
och den skärpta skollagen.

Friends kan hjälpa er genom att bidra
med kunskap och nya perspektiv samt konkreta råd och tips kring hur ni kan utveckla
ert likabehandlingsarbete.

Tillsammans kan vi skapa en tryggare förskola där inga barn ska behöva känna sig
utanför eller osynliggjorda.
Ni kan boka Friends till er förskola redan idag!

I Friends utbildningspaket för förskolan berör vi bland annat:

Vad är demokrati i förskolan?
Förskolans uppdrag - likabehandling
Fakta om kränkningar och diskriminering
Normer - inneslutande och uteslutande
Kartläggning av förskolans behov
Att hitta mål och åtgärder
Föräldrarollen

Läs mer på www.friends.se

Mobbarnas återkomst?

För inte så länge sedan slutade Marcus Birro att blogga för att mobbades av Schulmann. Nu har Carolina Gynning också slutat för att hon känner sig angripen av sina läsare.

Jag antar att åsikterna går isär i stugorna när man diskuterar sådant här. Vad tänker jag? Jo, jag tänker på de gånger jag läst en artikel på någon av kvällstidningarna och av någon anledning bläddrat ner för att se kommentarer. Jag har blivit chockad över den vidriga människosyn och elakhet som jag hittat där. Jag har tänkt: Oj, då här samlas visst riktigt sjuka människor, kanske sitter de här hela dagarna och bara reagerar och öser ur sig ur sin oändliga kloak av besvikelse och hat.

Men kanske är det inte bara sjuka människor, kanske är det precis som på skolgården, ens "kompisar" som gaddar ihop sig och kommer gående emot en i samlad tropp medan man backar alltmer. Tills man känner den skrovliga betongväggen bakom sig. Fast. Kommer ingenstans får ta emot slagen, hånen, smällarna. Ända tills man försvinner på något sätt. Räddad av skolvaktmästaren eller något annat.

Ska det vara så här, år efter år? Är det omöjligt att utrota mobbning?

Vill du veta mer om Nätmobbning gå in på www.friends.se

Jane Morén

Var är debatten?

Vänsterns arena går åt höger är rubriken som får mig att börja läsa på kultursidorna i DN i lördags. Skribenten hade undersökt en årgång av vänstertidningen Arena och det var intressant.

Jag är annars inget fan att kulturanalyser, förstår de helt enkelt sällan. Men den här artikeln var så tänkvärd. Vilka får yttra sig i och vad krävs för förkunskaper om hur man positionerar sig kulturlandskapet för att få yttra sig i debatten? Det är ju enormt viktigt, vem som har företräde att yttra sig om företeelser.

I samma tidning fanns en tankeväckande artikel om Google. Ta den med på samma gång. Här

Jane M

Framtidstro

Men anledning av Michael Jacksons död har jag gått igenom mycket av det material som finns om honom på nätet, både artiklar och videointervjuer och musikvideos. Något som står helt utom allt är hur ÄLSKAD han var av sina fans över hela jorden. Och hur mycket han ger tillbaka. Många slår säkert bort det med att han bara är en artist. Men jag minns själv hur otroligt betydelsefulla artister kan vara under perioder av ens liv. De påverkar en. Därför: här får ni en video med Michael när han sjunger om vår jord, allas vår planet och framförallt Barnens framtid på denna planet. Vad lämnar vi i arv till dem? Jag älskar denna sång, speciellt i slutet när Michael vrålar ut sin känsla över vad vi gör med den. Och jag tror många barn och ungdomar älskar hur han helar jorden i videon.

Jane Morén

Inte okay med isolering efter självmordsförsök

Det är inte okay att isolera en ung människa som har försökt att ta livet av sej, sa säkerhetssamordnaren på Statens Institutionsstyrelse i en intervju häromdagen. Minst sagt en underdrift. Det är ju helt enkelt fruktansvärt att låsa in en ung människa i isolering när han eller hon har gjort ett självmordsförsök. Som om man skulle straffas för att man vill dö. Det påminner om gamla tiders kyrka då de som hade tagit livet av sej fick begravas utanför kyrkogårdsmuren.

Nu skriver man på SiS hemsida att man ska gå till botten med de brister som avslöjats på LVU-hemmen och att arbetet kommer att få största prioritet. Observera att ordet avskiljning tydligen är den vetenskapliga benämningen på isolering. För mej låter det som när man delar upp boskapen till slakt. Men det kanske är en för petig anmärkning.

Ingrid Sillén

Informationssnurr i Almedalen

Själv ska jag inte till Almedalen, men in i det sista har jag framställt diverse informationsmaterial till SAMBA och Kraftsamling för barnen som kommer att ha två seminarier under veckan. Men inte är det lätt att synas och höras i ett sådant sammanhang. I kalendariet för Almedalsveckan finns mer än 1000 programpunkter!

Får hoppas att det blir någon nytta av allt arbete man har lagt ner. Och att det inte bara blir en rundgång där ideella organisationer försöker överträffa varandra i informationslusta. För meningen är förstås att arrangemangen dels ska inspirera vanliga människor att aktivera sig, dels att politikerna ska lyssna och fatta kloka beslut.


Foto: Jane Morén

Om du som läser det här ska till Almedalen så missa inte seminariet Var kommer barnen in på fredagen. Många intressanta föreläsare och moderator är Göran Rosenberg.

Ingrid Sillén

Jag – ett positivt exempel

Man ska ju inte skryta, men jag är omnämnd i Görel Kristina Näslunds nya bok Tankar om glädje och vardagslycka (Optimal förlag). Jag är ett exempel på en person som var med och startade en grupp som blev viktig för många, nämligen Makalösa föräldrar.

Tidningen Leva skriver i sin recension: "Görel Kristina Näslund har skrivit en underbar och lättlillgänglig bok om hur vi kan känna mer lycka och glädje i vardagen. Vi får lära oss om hur allt från sömn och kost till relationer och positiv psykologi påverkar vår glädje. Och hur vi kan använda praktiska metoder inom ett tjugotal områden för att bli lyckligare i vår vardag. Läs och bli gladare!"

Har man det eländigt på olika sätt, dålig ekonomi, arbetslös, inte råd att åka på semester så hjälper det förstås inte att läsa en bok. Grundproblemen kvarstår, men man kanske kan få idéer att tackla sina problem på ett konstruktivt sätt.

Ingrid Sillén

Lunchmeny: Tillsatssörja. Smaklig måltid!

Frågan lyder: Längtar du efter vattnig fläskkorv med grynigt pulvermos, några svettiga grå haricot verts och 21 tillsatser paketerade i svart platslåda med imma på insidan?

Återigen läser jag en artikel om sjukhusmaten som Sodexo fått i uppdrag att leverera. Av en händelse upptäcktes dessutom att en efterrätt levererad från Sodexo hade märkts om. "- Det var tur att vår patient upptäckte att hans efterrätt var för gammal. Att ge för gamla mjölkprodukter till så svaga patienter kan ge förödande resultat, säger Tuulia Hellberg" till DN den 18 juni.

Det är så mycket som är fel och långt ifrån vad de flesta av oss förknippar med mat.

1. svarta, läskiga plastlådorna som ser ut som hundskålar.
2. maten är så konstgjord med upp till 20 kemiska tillsatser
3. så smaklös och till och med äcklig att patienterna äter mindre och riskerar undernäring




Som tur är det flera som reagerar, tycker det här är fel och engagerar sig. Bland annat läkare Andreas Eenfeldt som driver webbsidan Kostdoktorn

Så här skriver han:

"Hur skall en undernärd sjuk patient bli frisk med billigast tänkbara, näringsfattiga och illasmakande mat från Sodexo? Varför försöka spara några kronor på näringsfattig mat när det lätt kan leda till att patienterna får svårare att tillfriskna? En enda extra dags vård kostar tusentals kronor. Det är ekonomiskt oansvarigt".

På en skämtsida på nätet med galna nyheter hittar jag faktiskt en artikel som både med sin bild och sina fejkade intervjuer kommer nära det galna med hela projektet. Bilden överst i det här inlägget är från den sidan.

Jag tror många vill ha ett svar på frågan: Kan det verkligen löna sig att ett sjukhus inte har ett eget kök med kokerskor och kockar som lagar bra mat som de sjuka och gamla med glädje äter?

Jag undra också om de politiker som beslutat om detta själva äter ur de svarta lådorna varenda dag. Speciellt om de hellre äter ur de svarta plastskålarna än på den lokala mysiga trattorian nedanför sina kontor. Där det både luktar och smakar gott och maten serveras på tallrikar.

Jane Morén

Hotad oas

Sätt dig ner. Ja faktiskt; häll upp kaffe åt dig. Ta fram en näsduk. Eller se dig om på ditt kontor, har du något ömtåligt? Något som går att ge en spark eller ett knytnävsslag?

I denna veckas Mitt i Södermalm läser jag till min bestörtning att den ideella verksamheten Café Söderhöjd mister sina lokaler. Det är en verksamhet med arbetsträning för långtidssjukskrivna eller långtidsarbetslösa som Spånga Blå Band drivit i flera år. Nu sägs de plötsligt utan förvarning upp från sina lokaler. " Vi känner inte att vi kan delta i verksamheten som vi hade tänkt oss", så ungefär säger representanten från Baptistkyrkan som äger kyrkan i vilken Blå band har sitt café. "Men vi sköter oss själva, har alltid gjort", menar de som arbetstränar. Blå band berättar att de i utbyte mot att få hyra lokalerna billigare skulle bygga ett kök som baptistkyrkan kunde använda när de inte var där. Nu är allt bortkastat. Nu måste de leta lokal istället för att ägna sig åt att stödja de som arbetstränar.

Jag känner igen personalen på bilden. Det hugger till i mig. I onsdags var jag där på lunchpoesi. Det var en helt fantastisk eftermiddag i vad jag skulle kalla en unik oas. Varför har jag inte gått hit förut tänkte jag, här finns ett sådant ställe som jag saknat. Enkelt och med stor värme. Ett ställe för alla, gammal, ung, sjuk, frisk, glad, ledsen.

Jane Morén

Stress har sitt pris

Girighet är nog ett av människans värsta gissel. Jag vet, jag har drabbats av den själv, när jag sålde julfrimärken bland annat, den drabbar lätt om man inte ser upp. Nu handlar det jag tänkte ta upp här om viktigare saker än frimärken, det handlar om sjukvård.

För ett par veckor sedan blev jag alldeles bestört när det uppdagades att sjukvårdsupplysningen hade ett system där de rådgivande sjuksköterskorna fick tillägg på lönen om de kunde få undan samtalen så fort som möjligt. Målet var att prata så kort tid som det bara gick med varje orolig kund. Otroligt tragiskt var det att ett barn dog på grund av felaktig rådgivning, men hur kan någon enda människa tror att inte vården blir sämre och riskfylld om den måste jäktas fram? Jag begriper det inte, för mig är det självklart att stress har sitt pris.

Idag så läste jag en artikel i DN där det uppdagades att även läkarna som tog jourpass på närakuten var indragna i ett system med bonus för snabbt avklarade läkarbesök.

Det här påminde mig om när jag en gång besökte en läkare på vårdcentralen. Jag hade mycket ont i pannan och en vän sa att det lät som bihåleinflammation. När jag så kommer in till läkaren, såg han lite på mig på avstånd, satte sig ner vid datorn för att påbörja journalförandet och frågade: är du säker på att du har bihåleinflammation?

Men hallå, vem är läkaren här? Varför tror du jag går hit om jag redan vet vad jag har för sjukdom? Ska du inte undersöka mig? Efter några minuter stod jag utanför hans dörr i en korridor med ett recept i handen men utan diagnos. Jag fattade ingenting.

Något år senare besökte jag återigen vårdcentralen, denna gång träffade jag en läkare som verkligen tog sig tid. Han undersökte, pratade, frågade, slog i böcker och skrev i sin dator. Stämningen var lugn och rofylld, jag kände mig omhändertagen och trygg, faktiskt omedelbart lite friskare. Ändå tog besöket inte mer än 15 minuter.

Läs artikeln på DN

Jane Morén

Var finns engagemanget i vården?

– Utbildar jag mej i onödan! utropar Sara i telefonen. Till ett sånt här jobb där ingen verkar bry sej. Är det mej det är fel på?

Hon har precis fått ett vikariat på ett äldreboende för dementa. Redan första dagen blir hon oroad över att hon plötsligt är ensam vårdare på avdelningen. En annan vårdare har fått lov att sluta tidigare, men ingen har sett till att någon ersätter honom. Så Sara blir ensam någon timme. När nästa person dyker upp måste denna ägna sig åt att beställa varor i flera timmar så då är Sara ensam igen och flera av patienterna får inte medicin på utsatt tid. Hon får inte ge medicin för det är hon inte utbildad för.
Ensam får hon dra iväg med fyra rullstolar till en patientaktivitet.

– Jag tycks ha gett mej in i helt fel bransch, suckar Sara. Jag som trodde att det skulle bli så roligt att börja jobba efter utbildningen och att det skulle vara bättre på ett sådant här ställe än i hemtjänsten. Har jag gått på skolan helt i onödan? Det vi har fått lära oss fungerar ju inte i verkligheten.

Det är ju alltid så att man ser med friska ögon när man kommer till ett nytt ställe. Så jag tror Sara har helt rätt när hon reagerar och blir upprörd. Det är inte henne det är fel på. Det är ett system där åldringar förlorar sitt människovärde när kropparna skrumpnar och funktionerna inte längre fungerar. Och jag hoppas att Sara orkar fortsätta att säga till när hon ser missförhållandena. Det var ju en annan Sara för många år sedan som gav namn till Lex Sara. Har det inte hänt något sen dess?

Ingrid Sillén

Sjukhusmat en dödsrisk

Många sjuka har dålig aptit. Den nya modellen med mat levererad i platslådor är så smaklös att patienterna tappar aptiten ännu mer och riskerar att bli undernärda. I längden kan det driva dem mot en för tidig död.

Jag minns när jag låg på BB när mitt tredje barn föddes. Jag tyckte för första gången det var riktigt trevligt. Mycket beroende på att det var nya regler: man fick ha kvar sin man på rummet och tvingades inte längre se honom åka hem. Men trots den nya trivseln valde jag ändå att åka hem tidigt och det berodde på maten. Maten var av så dålig kvalité, mycket beroende på att jag var vegetarian; det fanns helt enkelt inte något med tillräckligt mycket protein och näring på menyn som inte var kött.

Jag kunde välja att åka hem. Men sjuka kan ofta inte välja, de måste stanna kvar på sjukhuset. Att då tvingas äta mat av låg kvalité med dåligt näringsinnehåll kan inte vara förenat med god vård.

Många som hamnar på sjukhus har i grunden nedsatt aptit. Fjärrproducerad mat ökar risken för undernäring, anser professorn i klinisk nutrition Tommy Cederholm. Nära varannan patient i slutenvården är undernärd eller i riskzonen att bli det och löper därmed ökad risk att dö i förtid. Försök med lokal och vällagad mat har däremot visat att patienterna äter mer och mår bättre, berättar han för Svenska Dagbladet.
– Läget har snarast försämrats. Det finns en trend att ta in storköksmat och den drivs av extremt starka ekonomiska krav. Men fjärrproducerad mat gör nog att vi inte kan minimera följderna av sjukdomsrelaterad undernäring. Istället skulle det behövas en starkare utveckling mot mer individanpassad kost, säger Tommy Cederholm till SvD.

I spåren av att allt fler intresserar sig för att maten vi äter är äkta och näringsrik vill jag tipsa om en webbsida som heter Äkta vara

På webbsidan bloggar författaren och matjournalisten Mats-Eric Nilsson:
"Säga vad man vill om butiksmaten, men den som kan läsa små bokstäver får i alla fall veta vilka tillsatser produkterna består av. Annat är det med de rätter som serveras i skolor och på sjukhus. Den offentliga matens innehåll bör betraktas som en affärshemlighet, är de stora cateringföretagens grundinställning".

Så börjar hans senaste krönika. Läs hela krönikan

Vad är det i brödet?

Var hittar man äkta mat idag? Hur undviker man att bli lurad? För någon dag sedan såg jag en annons om mat som fick mig att reagera: Tropicana juice som gick ut stort med att deras apelsiner pressades senast 24 timmar efter de skördats.

Det stämmer säkert, men jag är övertygad om att det också gör att konsumenten tror att den juice han köper är väldigt färsk, typ högst 24 timmar gammal. Sanningen är att Tropicanas juice kan vara upp till 11 månader gammal i sin förpackning, även om den är pressad direkt efter skörd.

Hur vet jag det? Jo det har matjournalisten Mats-Eric Nilsson tagit reda på. Om det och mycket annat skriver han i boken" Den hemlige kocken". Efter att jag hade läst den många gånger upprörande boken såg jag på butiksmaten på ett helt annat sätt. Utrustad med ett par starka glasögon, (om man inte har perfekt syn) begav jag mig därefter ut i butikerna på jakt efter riktig, äkta mat. Det visade sig tyvärr svårare än jag trott och min varukorg såg riktigt ynkligt mager ut.

Ett av de många nya matbeteenden det givit upphov till är att jag idag i stort sett aldrig köper fabriksproducerat bröd, det som ligger i hyllorna i butikerna, eller i deras ugnar och kallas butiksbakat. För att slippa alla tillsatser bakar jag idag allt bröd själv.

Har du helt missat Mats-Eric Nilssons bok, läs gärna "Den oäkta maten" en artikel i Aftonbladet så du får upp ögonen för fusket med vår mat.

Jane Morén

Skinka eller cykel?

Här om dagen såg jag en stor annons där Scan utlovade ett paket ekologisk skinka till alla som cyklade till jobbet den dagen. Nästa dag fick de som tog bussen ekologisk bacon. Min första tanke var att nu är de ute och cyklar: kött sliter mer på klimatet än bilåkning: alltså, att ta cykeln, men sedan belönas med kött, upphäver tyvärr klimatvinsten av cykelturen. Hur mycket har jag inga siffror på men det finns oroande rapporter:

I FN:s jordbruksorgans (FAO) rapport Livestock"s long shadow utnämns den globala djurhållningen till en av de största klimatbovarna. Uppfödningen av djur till livsmedel står för 18 procent av utsläppen av växthusgaser, vilket är mer än hela transportsektorn. Kokött ger mest utsläpp, därefter kommer griskött och sedan kyckling. Minst påverkan på klimatet har vegetabilier.

Det här är inga roliga uppgifter för de som gillar kött. De vill helst stoppa huvudet i sanden som en hoper strutsar och låtsas att det regnar. Ställa bilen, det kan man tänka sig, men förvånansvärt stort är motståndet mot att dra ner på köttätandet.

Jane Morén

Hon kom ut med en kokbok till sin studentexamen

Katri Melander i Göteborg har vuxit upp med vegetarisk mat. Men det är inte förrän på senare år som hon fullt ut uppskattat maten där hemma. Nu kommer hon ut med den vegetariska kokboken Fest var dag som samtidigt är hennes projektarbete sista året i gymnasiet.

– När jag var liten ville jag hellre ha makaroner och köttbullar som mina kompisar, säger hon, men nu inser jag vilken fantastisk mat jag har fått hemma.
Det var därför hon valde att att dokumentera familjens mat under ett halvår. Hela familjen blev engagerad i projektet och ibland fick de vänta på att få börja äta för att maten först skulle fotograferas. Och nu, lagom till hennes studentexamen, har boken kommit ut på Migra Förlag.
– Under min uppväxt har mina föräldrar haft ungefär lika stor del i köket, berättar författaren, men den här boken fokuserar främst på maten som min mor har lagat.

Recepten är enkla och råvarorna billiga.
Boken kommer att finnas i handeln men kan också beställas direkt på www.migra.nu

Ingrid Sillén

Hon fick barnpassning på obekväm arbetstid

Sara som går undersköterskeutbildning fick ett sommarvikariat på ett äldreboende. Men en stor del av arbetet är på kvällar och helger. Hur ska hon göra med barnen? Hon är ju ensamstående med tre barn och den yngste är bara tre år. Och även om den äldste ställer upp mycket så kan man ju inte begära att han alltid ska vara hemma och passa småsyskonen på helgerna.

Men då visar det sej att just den stadsdelen som Sara bor i ordnar barnpassning på obekväm arbetstid om man har en fast anställning. Förut har hon fått nej för då har hon bara haft timanställning men nu är det på allvar. Så nu kommer Saras kompis Ida hem på kvällarna och tar hand om barnen och kommunen betalar. Extra bra passar det ju eftersom Ida utbildar sej till barnskötare.

Ibland blir man positivt överraskad.

Ingrid Sillén

Solmogna tomater ratas och ruttnar

Igår såg jag på Korrespondenterna på SVT. Det var ett inslag där odlare i Ghana protesterade mot EU:s handelsregler som gjorde att de hade svårt att konkurrera ut importerade konservtomater från Italien.

Det var en absurd känsla när kameran svepte över soliga odlingar, högar av färska tomater på torgen och över till nya bilder där tomaterna låg och ruttnade i solen. Kameran svepte vidare, nu in i en liten affär där det på hyllorna stod konservburkar med tomater importerade från Italien.

Italien får bidrag och kan därför leverera mycket billigare tomater och därför protesterar man och vill få till stånd en ändring av handelsavtalen. Om det har jag inget att säga, utan jag koncentrerar mig att reflektera kring färsk och konserverad mat.

Hur kan konserverade tomater konkurrera ut färska? Det verkar som om vi helt tappat känslan för att färsk mat är mer värd än konserverad. Mer näringsrik, godare och bättre för miljön. Vi slipper förpackningar, transporter, tillsatser och får fullvärdiga livsmedel som ger oss rikt med näring. De konserverade tomaterna på hyllan kan ju inte jämföra sig med nyskördade tomater, men i reportaget verkade det som att det faktumet helt förbisågs.

Jane Morén

Flykting tog sitt liv i häktet

Det var inte så länge sedan man kunde läsa att självmorden på häktena hade upphört. Kriminalvården hade gjort sitt bästa för att förhindra det. Och vems fel det är att Mir Abba är död vet jag inte. Bara att han var en afghansk flykting som hade bott i Sverige i fem år. Sedan sattes han i häkte i Gävle för att forslas tillbaka till sitt hemland.

Han satt där i 67 dygn, sedan orkade han inte längre utan tog sitt liv.

Svenska Afghanistankommitténs kommentar är: »Å ena sidan för Sverige krig i Afghanistan, å andra sidan säger det åt flyktingar från kriget att det inte råder konflikt i landet. Dessa hycklande motsägelser har kommit till vägs ände.
Hemkalla de miljardslukande trupperna! Lägg pengarna på civilt bistånd och en human flyktingpolitik.
Sten Tolgfors och Tobias Billström, avgå!«

Jag instämmer helt!

Ingrid

Söndagssegling

Inte så mycket vind i seglen var det igår när jag följde med på en seglats som ordnades för SAMBAs styrelse och personal. Men en fantastisk utflykt med strålande sol, vackra vyer, trevliga människor och bra samtal.

Plötsligt påmindes jag om en mindre trevlig händelse för mer än 50 år sen, en inställd segeltur. Min bästa kompis familj hade en segelbåt. I mina ögon var den enormt stor. Den låg i Vänern ungefär 1,5 mil från vårt samhälle. Dit brukade vi åka med badbussarna på sommarlovet.
Nu skulle jag få åka med min kompis och hans familj i deras segelbåt. Men jag visste inom mej redan innan jag frågade pappa att det nog skulle bli ett nej. Utflykten skulle nämligen ske på en söndag. Ja visst blev det nej. Sådant fick man inte göra på söndagar i min familj. Vilodagen skulle ägnas åt högmässa, söndagsskola, promenader i naturen. Jo man kunde till nöds få borsta skorna innan man gick till kyrkan, men mamma hade alltid förberett maten före helgmålsringningen på lördagen. Det var bara pappa som fick arbeta på söndagen för han var ju präst.

I dag kan jag tänka på det där med distans och skratta åt det. Men då ställde det till problem. När jag blev lite äldre hanterade jag det genom att hitta på bortförklaringar inför mina kompisar, lite senare ljög jag för mina föräldrar för att kunna hänga med på sånt jag ville göra.

Jag är i alla fall glad för en sak. Att det inte fanns religiösa friskolor på den tiden. Tänk att ha hamnat i en fundamentalistiskt kristen klass. Jag bävar vid tanken!

Ingrid Sillén

Svinhållning och svininfluensa

För en tid sedan var det full uppståndelse på grund av svininfluensan. Snabbt fick den byta namn, den skulle ju förstås inte förknippas med svinfarmer. Men det är kanske just det sambandet man ska se!

När influensan började kallas »den nya influensan« hörde jag journalisten Gunnar Lindstedt opponera sig mot att man med det nya namnet ville mörka att den moderna svinhållningen innebär stora risker för smittspridning. Läs också hans blogg på Veckans Affärer. Och nu på radion talas det om MSRA som sprids bland svinskötare i Danmark.
Att svinen hålls på ett fruktansvärt plågsamt sätt är illa nog. Men att det också innebär stora risker för sjukdomsspridning har det talats mindre om. Inte ens i dag när det rapporterades på ekot om resistenta bakterier hos svinen gjordes den kopplingen.

En före detta bonde pratade häromdagen på Ring p1 om att grisarna borde få gå fritt, de är utmärkta markberedare. Och att de bör avlivas när de mår som bäst, när de går och bökar i jorden.
Om jag bosätter mej på landet kanske jag skaffar en gris. Men kommer jag att kunna avliva den när den har gått omkring i trädgården och varit trivsam?

Ingrid Sillén

Ansiktsblindhet på Expressen

Görel Kristina Näslund har en kul vinkling på sin blogg apropå Expressens intervju med en kvinna som reportern trodde var Wanja Lundby Wedin. Både reporter och fotograf var ansiktsblinda menar Görel Kristina som har skrivit en bok om ansiktsblindhet.
se www.gorelkristinanaslund.blogspot.com

Ingrid Sillén

Kolla in Rosling

Jag har en idol. Han heter Hans Rosling. Såg ni tv-programmet om honom för några veckor sen? Leta upp det på svt.se annars! Han är läkare som bland annat har arbetat i Mocambique. Många biståndsarbetare får gå kurs hos honom innan de åker iväg. Han är också känd för att han lyckas visualisera statistik på ett sätt som gör att man häpnar och visar att det faktiskt görs stora framsteg i världen länder. Varför får vi bara höra att det går så dåligt? Därmed inte sagt att det inte fortfarande finns enorma fattigdoms- och hälsoproblem som måste åtgärdas.

Nu har Rosling gjort ett inlägg om svininfluensan och jämfört rapporteringen om den med mediarapporteringen om tuberkulos som skördar många fler liv per dag.

se http://www.gapminder.org/videos/swine-flu-alert-news-death-ratio-tuberculosis/


Ingrid Sillén

Kollektivhussugna Helsingforsbor

I dag hade vi studiebesök från Helsingfors i huset där jag bor. Det var 35 personer, vuxna och barn, som ville se hur det fungerar i ett kollektivhus. Gruppen har redan fått löfte om en tomt och kunde visa upp ritningar på huset de skulle låta bygga.
Men de hade inte ordnat finansieringen än. Och det handlade inte om småpengar direkt.

Det var kul att få besök. De var intresserade av husets arkitektur och om hur man bygger för att det ska fungera i vardagen. Vilka regler man ska ha. Hur ofta man behöver laga mat, vad den kostar och hur man organiserar matinköp, arbetsgrupper och så vidare.
Och när man står och pratar om det inser man att det är ganska mycket erfarenheter och kunskaper som de här husen har samlat på sej. Och det är kul att kunna vidarebefordra det till nya entusiaster. För övrigt finns många erfarenheter samlade i boken Gemenskap och samarbete – att bygga upp och bo i kollektivhus, utgiven av SABO. Den kan beställas från Kollektivhus Nu.

Till lunch blev det röd linssoppa (det hör väl till kollektivhus!) och nybakat rågbröd med kummin. Och så blev det rundvandring i huset och koll på lägenheter, målarrum, snickeri och gym med bastu. Men en sådan ynklig bastu som vi har skulle finländarna nog aldrig nöja sej med. Vi fick också förslag på hur vi kunde förbättra den. Genom att höja bänkarna. Värmen vandrar ju uppåt. Hur enkelt som helst.

Ingrid Sillén

Uppdrag granskning om äldreomsorgen

Foto: Jane Morén

Jag såg reprisen av Uppdrag granskning om livet på ett äldreboende i Göteborg. Det lär väl vara ungefär likadant landet runt. Gamlingar som vandrar fram och tillbaka i korridorerna utan att ha något särskilt att ta sig för. Det slående är kontrasten mellan det tjusiga yttre – moderna lokaler, fina rum, vackra möbler – och så den innehållslösa tillvaron.

Och medan det sitter en massa gamlingar i leda finns det ungdomar som leds av att inte ha något att göra. Det är massarbetslöshet bland de unga. De får ersättning från arbetsförmedlingen men kan inte ens sättas in i någon praktik. Sådana är reglerna. Det framkom på programmet Debatt alldeles före Uppdrag granskning.

Så varför inte slussa in ungdomarna på äldreboendena. De har ju redan betalt av det offentliga. Låt varje gamling få en ung ledsagare några timmar i veckan som kan dra iväg på promenad med rullstol eller rullator eller sätta igång med andra aktiviteter. Fram för lite mer liv och fläkt på äldreboendena!

Det löser förstås inte alla problem. Det finns krav som personalen måste uppfylla. Äldreforskaren Mats Thorslund var mycket konkret och hade tre tydliga krav: 1. Det ska inte lukta kiss. 2. När någon ringer på klockan måste personalen vara där inom tio minuter. 3. Alla ska få komma ut samma dag som de önskar det.
Det låter som en självklarhet men det är knappast så det ser ut i verkligheten.

Men sen kan jag inte låta bli att förundras när jag hör om en gammal kvinna vars dotter säger att hon inte varit ute på ett år. Det är ju hemskt i och för sig, men har dottern inte heller tagit ut sin mamma på promenad? I så fall undrar man vart det personliga ansvaret tagit vägen. Det kan ju inte försvinna bara för att man fått in sin förälder på ett särskilt boende.

Ingrid Sillén

Hon gjorde en egen undersökning om äldreboendet

Fotografen Tina Safrén blev förskräckt över hur det fungerade på det särskilda boendet i Krokom dit hennes farmor hade flyttat. Hon såg isolering och passivitet. Därför gjorde hon en egen enkät bland vårdpersonalen om hur det fungerade. Det läste jag nyss i Dagens Samhälles Äldreomsorgsbilaga.

De flesta som svarade på enkäten beskrev sin arbetssituation som mycket pressad, några sa att den var ohållbar, några att den var acceptabel eller ok. De ville ha förbättringar. Många använde ordet »förvaring« och att de gamla hade det tråkigt och var mycket ensamma i stark kontrast till kommunens löfte att de äldre ska få »avsluta livet i värdighet«.

Tina Safrén tycker att kommunen lägger över ansvaret på vårdpersonalen när det i själva verket är bemanningen som minskar. Färre måste vårda fler.

På hennes hemsida kan man läsa om enkäten liksom tidningsartiklar i frågan och ett anförande i kommunfullmäktige.

Och nu genomför Tina Stafrén ett trädgårdsprojekt på ett äldreboende i kommunen. Odlingar i litet format i direkt anslutning till avdelningarna.

»Många gamla har odlat, både för sitt levebröd och för nöjes skull. Att vistas bland växter, känna myllan mellan fingrarna eller bara blomdoft väcker minnen och inverkar positivt på oss människor«, skriver hon.

Läs mer på hemsidan Momma.se

Ingrid Sillén

Pensionär till en procent

Nu blommar Ormöga.

I dag är jag pensionär. Åtminstone till en procent. Av ren snålhet. Om jag tar ut en liten del av PPM får jag åka billigare på SL. Och det passar mej bra när jag ska åka till stugan som jag hyr i Roslagen.

Det känns ändå lite konstigt att kalla sig pensionär. Jag vet att många reagerar med irritation när dom blir tillfrågade om dom ska ha pensionärsbiljett när dom ska åka på SL. Som om dom såg så gamla ut. Men i dag kan pensionärer vara hur unga som helst. Och då menar jag inte bara ålderspensionärer. De förtidspensionerade blir allt yngre enligt en rapport häromdagen. Och det i tider då arbetslinjen ska gälla.

Ibland kan jag faktiskt längta efter att bli pensionär på riktigt. Planera dagarna efter vad jag själv har lust med, inte efter andras önskemål. Skriva på allvar. Men det kommer att dröja några år. Och förresten har jag som egenföretagare redan stor frihet, även om den innebär så mycket jobb att det ibland känns som om jag lever framför datorn. Fast jag har förstås frihet att välja bort jobb. Haken är ju att man ska få ihop till sin försörjning. Och i sanningens namn är det mesta jag jobbar med väldigt intressant.

Nu ska jag snart ut till första maj-demonstrationerna. Men jag går nog inte i något tåg. Jag ska bara dela ut informationsblad om Det feministiska minnesprojektet. Vi 70-talsaktivister börjar bli så gamla så det är dags att dokumentera vår historia.

Ingrid Sillén

En annan smitta

Varje år dör 1 miljon människor i malaria. Mot malaria finns det botemedel men pengarna saknas.

Hur kan det bli sådan uppståndelse för att några personer dör i svininfluensan, när så många andra dör dagligen? Är det för att det är en annan del av världen?

Läs om Läkare utan gränsers malariakampanj på deras hemsida http://www.lakareutangranser.se/malaria/

Ingrid

Medling fungerar

För en tid sen såg jag ett tvprogram om två tonårskillar i Malmö som behövde pengar och som genomförde ett rån på en bank. Anledningen till att de behövde pengar var att de hade utsatts för hot från några andra killar som krävde dem på betalning. (Den absurda anledningen berördes dock inte, att ungdomar trakasserar och hotar andra för någon förseelse som de påståtts ha gjort. Rena maffiametoderna alltså.)

Killarna åkte fast ganska snart och riskerade fängelse. En av mammorna deltog i programmet. Hon skämdes otroligt för vad hennes son hade gjort. De var ju inte fattiga på något sätt. Tufft av henne att ställa upp!

För killarna var det förstås ödesdigert vad de hade gjort, men än värre var det för dem som blev utsatta. En kvinna i 80-årsåldern som råkade vara på banken just då blev förstås helt ifrån sig, förvirrad och livrädd. Kanske för resten av livet.

Jag såg aldrig del 2 av programmet som handlade om själva medlingen. Killarna gick alltså med på att träffa sina offer, bland annat den här äldre kvinnan. Och nu har det kommit en avhandling av Staffan Sehlin, forskare vid Umeå universitet, som glädjande nog visar att medling vid brott fungerar. Brottsligheten har minskat med hälften hos de ungdomar som begått brott och som har fått träffa sitt brottsoffer.

Det verkar som om mötet ger samvetskval och ångest. De kan förstå hur illa de har gjort mot den som blivit utsatt och vilken rädsla de har spridit omkring sej. Känslan av att den egna familjen skäms för dem är också en del av förklaringen. Och i och med medlingen kan förtroendet mellan barn och föräldrar faktiskt upprättas igen.

Ingrid

Inte en enda krona till!

Återigen har jag läst en artikel om en oseriös arbetsgivare som utnyttjar och hotar anställda och inte har fackligt avtal. Den här arbetsgivare behövde assistenter till sina handikappade barn och såg till att hämta arbetslösa, utsatta arbetare från Ungern och behandlade de som slavar här i Sverige.

Nu tycker jag det är dags att det lagstiftas att inte en enda krona av våra skattepengar, som ska användas till vård, omsorg, skola, daghem, får gå till företag utan fackliga avtal och som inte behandlar sin personal bra.

Jag har läst om det flera gånger, kommuner som anlitar hemtjänstföretag som vägrar fackliga avtal. Kommunen väljer att blunda för de är billigare.

Läs artikeln på sid 10-11 i MT nr 4-09 http://www.kommunal.se/Avdelningar/Stockholm/Medlemstidningen/Medlemstidningen/ (Kanske tar några dagar innan den kommer upp på nätet som pdf)

Jane Morén

Två minuter blankt!

Två minuters biståndsbedömd hemtjänst inte ovanligt. Så lyder rubriken på en artikel i nr 4 av MT, medlemstidningen för Kommunal Stockholm. De två minuterna innebär ofta bara att medicin ska ges. Men det finns inget tidsutrymme för personalen att ens hinna hänga av sig och än mindre att ta hand om oförutsedda händelser, som en ledsen gammal tant eller farbror som kan behöva växla några ord i sin ensamhet. Nej de ska störta in och störta ut med skor och ytterkläder på.

Leif Rönngren vice ordförande i Äldrenämnden säger att biståndsbedömningarna har gått för långt och att de begränsar ett bra bemötande. Ingen ser till de psykologiska behoven, menar han.

Nu väntar ännu bistrare tider, står det i artikeln. Kan det bli bistrare? En minut blankt eller?

Jane Morén

I en källare i Sverige

I min desperation som arbetslös en gång stod jag under några veckor i en oventilerad källare med gallerförsedda små fönster. Ett mycket trångt utrymme där man fick förflytta sig genom att gå på sidan eller dubbelvikt under rader av kläder som hängde i taket. Upp till det låga taket var det travat kartonger med kläder. Luften var tjock av kemikalier, arbetsställningarna en skräckfilm för en ryggläkare. I källaren var jag den enda svenskan. Här stod ryssar, kineser och mandariner och känslan av att vara fångad i ett underjordiskt fängelse var stor.

Flera gånger när jag stod där nere i källaren och kliade mig i ögonen för att acryljumprarnas eller festblusarnas kemiska tillsatser och färgämnen sved i ögonen, såg jag på de gallerförsedda fönstren och tänkte att jag just fick uppleva det som är mångas liv, i andra länder.

När jag snuddade vid tanken på att en brand skulle utbryta, (tanken var inte långsökt då det stod flera heta strykjärn inpressade mellan kartonger och kläder, vi både strök, packade och ibland handsydde någon knapp) såg jag att jag var chanslös, här fanns ingen nödutgång och enda dörren här nere var låst med järnbalk och dessutom blockerad av kartonger till taket. Till den oerhört branta och smala trappan upp till markplan var det från min plats, längst in, en mycket snirklig och lång väg. Jag skulle aldrig hinna ut.

Det här var alltså Sverige. Sådana här jobb som man kan hitta i Arbetsförmedlingens platsbanker. Hur kan det gå ihop med våra arbetsskydd? Ingen bryr sig om att inspektera företagen som de arbetslösa tvingas ut till.

Många tror nog fortfarande att Sverige är ett tryggt och bra land, där det finns lagar som skyddar arbetare. Men det finns en värld bredvid, där penninghungriga företagare utnyttjar systemet och desperata arbetslösa.

Jane Morén