I min desperation som arbetslös en gång stod jag under några veckor i en oventilerad källare med gallerförsedda små fönster. Ett mycket trångt utrymme där man fick förflytta sig genom att gå på sidan eller dubbelvikt under rader av kläder som hängde i taket. Upp till det låga taket var det travat kartonger med kläder. Luften var tjock av kemikalier, arbetsställningarna en skräckfilm för en ryggläkare. I källaren var jag den enda svenskan. Här stod ryssar, kineser och mandariner och känslan av att vara fångad i ett underjordiskt fängelse var stor.
Flera gånger när jag stod där nere i källaren och kliade mig i ögonen för att acryljumprarnas eller festblusarnas kemiska tillsatser och färgämnen sved i ögonen, såg jag på de gallerförsedda fönstren och tänkte att jag just fick uppleva det som är mångas liv, i andra länder.
När jag snuddade vid tanken på att en brand skulle utbryta, (tanken var inte långsökt då det stod flera heta strykjärn inpressade mellan kartonger och kläder, vi både strök, packade och ibland handsydde någon knapp) såg jag att jag var chanslös, här fanns ingen nödutgång och enda dörren här nere var låst med järnbalk och dessutom blockerad av kartonger till taket. Till den oerhört branta och smala trappan upp till markplan var det från min plats, längst in, en mycket snirklig och lång väg. Jag skulle aldrig hinna ut.
Det här var alltså Sverige. Sådana här jobb som man kan hitta i Arbetsförmedlingens platsbanker. Hur kan det gå ihop med våra arbetsskydd? Ingen bryr sig om att inspektera företagen som de arbetslösa tvingas ut till.
Många tror nog fortfarande att Sverige är ett tryggt och bra land, där det finns lagar som skyddar arbetare. Men det finns en värld bredvid, där penninghungriga företagare utnyttjar systemet och desperata arbetslösa.
Jane Morén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar