lördag 28 november 2009

I år blir det lamm till jul

I våras kom rapporter om hur eländigt de danska grisarna har det. Men trodde någon att det var bättre i Sverige? Ingen har väl undgått Djurrättsalliansens filmer om hur grisar har det i sina bås utan halm. Organisationen ville visa på eländet för att få folk att sluta äta kött, för så här blir det när man producerar djur för att ätas, menar de.
Men jag tror inte det måste vara så, däremot får man väl tänka om när det gäller priset. Ska vi äta bra kött kostar det mer.

I höst har jag köpt lamm direkt från en bonde i Roslagen, otroligt gott kött och inte särskilt dyrt. Lammen slaktades på Skebo slakteri www.skebokott.se där kan man köpa kött från djur som får leva på ett naturligt sätt fram till slakten. Där kan man också köpa sin kravcertifierade julskinka: antingen genom att åka dit eller beställa hem till dörren. De har utkörning till vissa områden i Roslagen och Stockholm.

Men själv kommer jag att laga lammstek på julafton. Jag hoppas mina gäster kommer att gilla det. Annars får de väl ta med sig en egen skinka.

Ingrid Sillén

onsdag 21 oktober 2009

Bra julklapp till personalen



"Jag är alldeles lyrisk över Kaneltimmen. Jane Moréns förmåga att illustrera en vardag/kväll hos de gamla är en fascinerande läsning.Vem, förutom hon, kan beskriva en symaskin som »sover under sin kåpa«? Sådana personifieringar får mig som läsare att kippa efter andan. Jane Morén skriver så underbart språk! När man läser är känslan alltid densamma: gåtfullt och vackert. Ibland ville jag gråta, ibland gjorde jag det också, ibland skrattade jag, ibland fastnade skrattet i halsen och jag blev arg". läs mer om boken!

Julerbjudande
90 kr + porto. Fem ex för 400 kr + porto. Tio ex för 750 kr + porto. Beställ boken www.migra.nu

Besök också gärna Kistamässan 5-6 december. Bokbord och uppträdande av några av förlagets författare, bland annat Jane Morén med musikern Urban Ekeblad lördag kl 13.00 och söndag kl 12.00.

måndag 19 oktober 2009

Sjukhusens städning ska nu granskas



En mycket glädjande nyhet är att nu ska socialstyrelsen granska hur upphandlingen av sjukhusens städning går till.
"- Jag vill få en uppfattning om hur vården upphandlar städningen. Är den upphandlad utifrån en patientsäkerhetsfunktion eller en kontorsfunktion? Det vet vi inte i dag, säger generaldirektör Lars-Erik Holm till TT."

Jag minns en gång för ett år sedan då jag var tvungen att uppsöka besökstoaletten i foajén på Karolinska sjukhuset. Jag fick en chock över den djupt och långvarigt eftersatta städningen; tjocka skitränder och smutslager överallt. Jag vågade inte ta i någonting, toalettbesöket var en plåga. Dagen efter bestämde jag mig för att ta reda på vem som hade ansvaret för städningen och det blev en hel del telefonsamtal innan jag kom fram till den människa som var chef för upphandlingen. Hon skulle se över saken. Nu påminner det mig om att jag faktiskt aldrig gjorde en uppföljning, jag har inte hunnit, men det har legat i mitt bakhuvud hela tiden.

Därför blir jag såå glad idag! Inte en dag försent med granskningen! Tack generaldirektörn!
Läs artikel på DN.se

Jane Morén

söndag 18 oktober 2009

Lyckligare av utflykter och hembakat

Varje gång jag läser om att personal tagit initiativ till ett bättre liv för äldre blir jag lika glad. Samtidigt kommer alltid tanken: men är det inte självklart? Som i artikeln jag läste i Metro, om att personalen bakar bröd och går på utflykt med de gamla, vilket visat sig vara ett bra sätt att kunna minska på användandet antidepressiv medicin; de gamla blir lyckligare, helt enkelt.

Läs mer om Väderkvarnens äldreboende i Stockholm

Jane Morén

fredag 2 oktober 2009

Översvämning i Manilla

Min 19-åriga guddotter och hennes familj i Manilla, Filippinerna, drabbades av ett våldsamt oväder med översvämning förra veckan. Hela deras hus fylldes av vatten och allt förstördes. Familjen är chockad och vet inte hur de ska klara sej eller om det går att bo kvar i huset.

Man läser ju varje dag om fruktansvärda saker som händer runt om i världen, men det blir extra påtagligt om det är någon man känner. Nu har jag visserligen aldrig träffat min guddotter Lorena, men däremot hennes mamma Celia som jag mötte år 1989 när jag var på en resa i Filippinerna. Hon och hennes familj bodde i ett av de värsta slumområdena i Manilla och hon var aktiv i en grupp som arbetade för att de skulle få bättre förhållanden. Husen var dåligt byggda, det fanns inga toaletter och vattnet hämtades i floden som rann strax intill. Den var hur smutsig som helst. Men trots det hårda livet hade många av invånarna höga ambitioner för sina barn och jag frapperades av hur välklädda alla var när de skulle ut på stan.

Året efter mitt besök i Manilla födde Celia fött sitt tredje barn och jag blev gudmor till dottern Lorena. Vi har haft kontakt under alla år med vissa kortare avbrott.

Nu hoppas jag bara att Lorena orkar studera vidare. Det är enda sättet för henne att komma ur familjens fattiga situation. Och jag tror hon klarar det för hittills har hon satsat helhjärtat och är en av de duktigaste eleverna i klassen.

Ingrid

måndag 28 september 2009

Puss på skatteverket

Det är väl inte ofta man vill pussa någon på Skatteverket, men nu fick jag lust till det. Jag slapp betala 1000 kr för att jag var försenad med en kvartalsavgift angående min försäljning till utlandet. Under andra kvartalet i år hade jag nämligen sålt böcker till Finland och Danmark för cirka 900 kr. Det ska anmälas på en särskild blankett till Skatteverket med angivande av köparens vat-nummer.
Det där hade jag ju ingen koll på så jag lade bara blanketten åt sidan och tänkte att det gör jag snart. Inte långt därefter kom ett brev där Skatteverket övervägde att ge mej en förseningsavgift på 1000 kr.
Men efter mitt personliga brev medgavs jag alltså hel befrielse från förseningsavgiften. »Inte för att skälen är av den art att den medför rätt till befrielse. Men för att det är första gången som ni utan giltigt skäl inkommit för sent med kvartalssredovisningen.«

Puss på er Skatteverket!

Ingrid

onsdag 23 september 2009

Borde man inte kunna tala med varandra?

Märta har fått en ny person som kommer från Hemtjänsten. Märta är väldigt nöjd med den nya för hon är så bra på att stryka och gör precis det som hon blir ombedd. Hon är dessutom mycket vänlig och omtänksam. Kruxet är att hon inte förstår eller talar svenska alls. Märta tycker inte att det är något problem, hon är ju så van att vara till lags. Men är det verkligen rimligt att anställa personal som inte kan språket? Borde hon inte få gå på en kurs i svenska först?

Ingrid

tisdag 22 september 2009

Genuskodad

Med stort intresse har jag följt DN Insidans serie om parrådgivning. Terapeuter som ska vägleda par och föräldrar till ett bättre liv har visat att de är ganska så rejält omedvetna om jämställdhet i praktiken.

Hur jämställd tror du att du är? Det handlar inte om att en tjej kan hålla i en hammare eller en kille kan dra en barnvagn. I våras var jag med i en projektgrupp om jämställt föräldraskap. En mycket intressant studie är den som en av deltagarna, forskare Eva Lindholm gjort om föräldrainformationen som blivande föräldrar får på barnmorskemottagningar. Hon har analyserat häftet Vänta barn och hennes slutsats är att föräldrarollen kan knappast bli tydligare genuskodad än så här. Läs hennes artikel på sid 24 i Makalösa föräldrars temanummer om jämställt föräldraskap.

Jane M

onsdag 16 september 2009

Även hos oss

Så har den blivit rykande aktuell även i vårt kollektivhus – frågan om man ska köpa sina lägenheter. Inte sedan huset var nytt har väl så många kommit på ett möte. Stämningen är lugn, folk lyssnar på varandra. Än så länge.

Men varför i hela friden ska man sälja ut allmännyttan? Och till hälften av marknadsvärdet? De senaste veckorna har det talats i media om avknoppningar inom både barnomsorg och äldreomsorg, verksamheter som sålts ut billigt och som berikat de nya ägarna. Det är ju samma sak med utförsäljning av hyresrätterna.

Jag tror visst att det går att ha ett kollektivhus där folk äger sina lägenheter. Men det här blir något helt annat. Många som bor här är ensamstående med låga inkomster och kommer knappast att ha råd att köpa. Därmed blir de hyresgäster till en förening som äger lägenheterna och då har de heller inget inflytande över hur huset används. Hur goda intentionerna än är från början, även bland dem som vill ha bostadsrätt, tror jag risken är mycket stor att det blir en avkollektivisering på sikt.

Ingrid

tisdag 15 september 2009

Leva livet medan man har det

Såg en underbar film häromdagen, Augustilunch i Rom. Gianni, medelålders man i ett stekhett Rom, är kvar i stan i den slitna lägenheten för att han måste ta hand om sin skröpliga gamla mamma. Alla andra ska åka på semester. Även värden i huset, läkaren osv. Men vad ska de göra av sina gamla mammor. Lösningen blir Gianni, han är ju ändå hemma, han kan laga mat och behöver pengarna. Han kan väl ta hand om damerna?

Till en början inte särskilt hågad, upplåter han soffor och extrasängar i lägenheten till de gamla kvinnorna. Han får reda på vad de ska ha för piller och vilka egenheter de har. Han lagar avancerade maträtter och går omkring och pysslar om dem och ser till att de somnar på kvällen, flyttar tv:n mellan de olika rummen. För kvinnorna har olika viljor och en av dem smiter till och med iväg för att roa sig på egen hand. Efter lite smågnat lever alla upp och njuter av Giannis matlagningskonst och vill inte skiljas från varandra.

Det är en ovanlig och livsbejakande film. En lågmäld hyllning till livet som inte tar slut bara för att man är rynkig i ansiktet, lite glömsk och har nedsatt hörsel.
Man skulle unna fler åldringar att ha lite roligt, att inte bara sitta för sig själva och tänka på gamla minnen – utan ha lite kul tillsammans med andra.

Det slog mej förresten att boken Kaneltimmen skulle kunna bli en spännande film.

Ingrid

tisdag 8 september 2009

Svensk kärnfamilj möter ursprungsbefolkning

Så har den omtalade tv-serien »Den stora resan« haft premiär. Omtalad från början men ack så tråkig! Vad är det för intressant att följa svenska kärnfamiljer som packar sina resväskor och visar sina sovrum? Så himla segt. Pinsamt att sitta och titta på och säkert pinsamt för dem själva också så här i efterhand. Det blev ju intressant först när programtiden nästan var slut, när svenskarna mötte folket i byarna.

För jag har egentligen inte alls något emot ett program som skildrar mötet med vardagslivet i en afrikansk eller indonesisk by. Och hur det skulle vara att pröva på att leva på ett helt annat sätt än det man brukar. Det är ju hur intressant som helst! Men det här handlade ju till allra största delen om något helt annat, och inte heller ett dugg om hur värdfolket tänkte inför mötet med sina exotiska gäster.

Men jag ska inte döma ut serien efter första avsnittet. Ska bli kul att se om svenskarna tar seden dit de kommer och anpassar sig vad gäller både klädsel och matvanor.

Ingrid

torsdag 3 september 2009

Apple = Schartau

Jag växte upp i en familj som var influerad av schartaunismen. Det betydde att vissa saker var syndiga och förbjudna. Dit hörde dans, teater, kortspel, sex utanför äktenskapet och dylikt. Däremot inte bio, men det var bara för att biografer inte fanns när Schartau gjorde upp sin syndakatalog.

Liknande regler men i ett helt annat sammanhang fick jag nys om i dag. Det var på IHR-dagen, där Erik Hörnfeldt, marknadschef på 3 (mobiltelefonen) berättade att Apple har mycket noggranna instruktioner om hur företaget får annonsera och vad som ska stå i deras annonser. Däremot finns det inget om twitter eller facebook bara för att dessa inte existerade när reglerna sattes på pränt. Därför använder 3 just twitter och facebook så mycket de kan.

Ganska kul att Apple är så likt den gamla 1800-talsprästen Schartau.

Jag var på IHR-dagen för att lära mej mer om marknadsföring men kanske mest för att min dotter Anna var konfrencier och dessutom blev årets IHR:are. Grattis Anna! www.ihr.se


Jag och Anna på Pride 2009 som hon var med om att inviga.
Foto Erik Enström

Ingrid

onsdag 2 september 2009

Bostadskris för studenter

Läste en desperat insändare från en kille som skulle studera och inte hade någonstans att bo. Alla som hyr ut rum vill bara ha tjejer, skrev han. Han lovade dyrt att varken länsa hemmet på ägodelar eller låta toalettringen sitta uppe bara han fick ett rum att bo i.

Själv hyr jag ut rum till en student, men kommer faktiskt inte ihåg om jag skrev i annonsen att jag ville att det skulle vara en tjej. I alla fall blev det en tjej. Men jag skulle inte ha något emot en kille bara han var ordentlig.

En annan fråga är varför det är så få män som hyr ut rum. De flesta som hyr ut är säkert som jag, ensamstående kvinnor, som gör det av ekonomiska skäl och för att det kan vara trevligt att ha en som bor i lägenheten när barnen har flyttat hemifrån.

När jag jobbade i hemtjänsten för några år sen var det många, speciellt på Östermalm, som bodde i stora lägenheter. Varför skulle inte dom kunna hyra ut ett rum och få lite sällskap och kanske få mjölken hemköpt från affären? Det skulle både avlasta hemtjänsten och lösa lite av bostadskrisen för studenterna.

Ingrid

fredag 28 augusti 2009

Fattiga och rika

I går kväll låg jag och läste Kommunalarbetaren. Underbar stund, det var lugnt, alla plikter som städ, tvätt, matlagning, handling, arbete var gjorda. Lampan lyste mysigt över min lite dåliga säng, men jag hade det bra.

Det hade inte de som Kommunalarbetarens kolumnist Sven-Bernhard Fast skrev om. Kolumnen hade rubriken "Svenskarna blir friskare" och handlade om vad som händer med ett samhälle som sviker de utsatta, som de 50 000 som Försäkringskassan har beräknat straffa ut ur systemet innan 2011. Jag tar ett citat ur hans text som jag läste om och om igen för det var så bra: " Vad sker med ett samhälles moraliska kompass om de friskas och arbetsföras skattesänkningar finansieras med att sjuka tvingas ut i fattigdom och får gå från hus och hem? Sjuka människor revolterar inte, orkar inte protestera".

Precis. Låt de meningarna sjunka in i ditt medvetande. Han uppmanar också de arbetsföra med lyckan att ha en lön att vägra skattesänkningar som betalas av de sjuka och gamla.

Typiskt är att en sådan text finns i Kommunalarbetaren och inte i en mer medelklasstidning. Klart den texten får gehör och kommunalarbetarna delar med sig igen eller hjälper någon igen, vilket många av dem gör hela dagarna och hela livet.

Jag hoppas att du läser denna kolumn, även om du inte är en kommularbetare, den är så bra: Kolumnen Vi kan inte tillåta skattesänkningar som betalas med personliga tragedier. Det är ett totalt moralisk förfall om vi börjar tycka det är ok att trampa på de som redan ligger ner.

Jane Morén

torsdag 20 augusti 2009

Sånger från äldreomsorgen

Hörde en intervju med författaren Ragnar Thoursie, 90 år, på radion i morse som har kommit ut med Sånger från äldreomsorgen. Han skriver så lyriskt om vården han får och vilken satsning samhället gör på äldreomsorgen. Han vill lyfta fram det positiva men han darrade på rösten när han läste dikten om den förunderliga våren som han blir lika tagen av varje år. Hur länge man än levt. Hans skildring av att bli tvättad från topp till tå är rörande. Jag känner så väl igen det från mina egna inhopp i hemtjänsten.

Han skriver i samma anda som Jane Morén som författat boken Kaneltimmen som är också en poetisk skildring av äldreomsorgen. Tyvärr fick den ingen radiorecension. Men den är väl värd det. Och än är det väl inte för sent.

Ingrid

tisdag 14 juli 2009

Lucas 4 år



I dagens DN fastnar min blick på en mycket söt liten pojke på fyra år. Han heter Lucas Garding och kan inte äta, prata eller stå upp. Hans blick är så sorgsen att jag vill gråta. Artikeln handlar om att denne lille pojke, som skadades av för många drag med en sugklocka, utförda av en barnmorska, nu inte får den vård som skulle kunna göra honom bättre. Kommunen där han bor har avslagit föräldrarnas ansökan och nu diskuteras vad som är en skälig levnadsnivå. Ja, vad är en skälig levnadsnivå? Borde inte dessa föräldrar få allt stöd de behöver för att göra denna lilla pojkes liv, som blivit så förstört, bättre? Artikeln

Jane M

Friends börjar tidigt

I går skrev jag om nätmobbning och ställde frågan, går det inte att stoppa mobbning. Idag skriver jag om Friends arbete där de vänder sig till förskolor och utbildar både personal och föräldrar. De vill med utbildningen bland annat få föräldrar och personal att ifrågasätta invanda mönster och få insikt om hur mobbning kan förebyggas.

Jane M

Här är deras program:

Nu startar Friends utbildning i förskolan!
Varje år utbildar Friends över 250 000 barn och vuxna i landets skolor och idrottsföreningar
i hur man kan arbeta förebyggande mot kränkningar och diskriminering.
Nu har vi äntligen tagit steget till förskolan eftersom grunden till hur man är en bra
kompis läggs redan i tidig ålder.

Friends vill stötta pedagoger och föräldrar att våga se

sin egen roll och ifrågasätta invanda mönster.
Vi vet att det ställs höga krav på pedagoger genom läroplanen, den nya diskrimineringslagstiftningen
och den skärpta skollagen.

Friends kan hjälpa er genom att bidra

med kunskap och nya perspektiv samt konkreta råd och tips kring hur ni kan utveckla
ert likabehandlingsarbete.

Tillsammans kan vi skapa en tryggare förskola där inga barn ska behöva känna sig
utanför eller osynliggjorda.
Ni kan boka Friends till er förskola redan idag!

I Friends utbildningspaket för förskolan berör vi bland annat:

Vad är demokrati i förskolan?
Förskolans uppdrag - likabehandling
Fakta om kränkningar och diskriminering
Normer - inneslutande och uteslutande
Kartläggning av förskolans behov
Att hitta mål och åtgärder
Föräldrarollen

Läs mer på www.friends.se

måndag 13 juli 2009

Mobbarnas återkomst?

För inte så länge sedan slutade Marcus Birro att blogga för att mobbades av Schulmann. Nu har Carolina Gynning också slutat för att hon känner sig angripen av sina läsare.

Jag antar att åsikterna går isär i stugorna när man diskuterar sådant här. Vad tänker jag? Jo, jag tänker på de gånger jag läst en artikel på någon av kvällstidningarna och av någon anledning bläddrat ner för att se kommentarer. Jag har blivit chockad över den vidriga människosyn och elakhet som jag hittat där. Jag har tänkt: Oj, då här samlas visst riktigt sjuka människor, kanske sitter de här hela dagarna och bara reagerar och öser ur sig ur sin oändliga kloak av besvikelse och hat.

Men kanske är det inte bara sjuka människor, kanske är det precis som på skolgården, ens "kompisar" som gaddar ihop sig och kommer gående emot en i samlad tropp medan man backar alltmer. Tills man känner den skrovliga betongväggen bakom sig. Fast. Kommer ingenstans får ta emot slagen, hånen, smällarna. Ända tills man försvinner på något sätt. Räddad av skolvaktmästaren eller något annat.

Ska det vara så här, år efter år? Är det omöjligt att utrota mobbning?

Vill du veta mer om Nätmobbning gå in på www.friends.se

Jane Morén

Var är debatten?

Vänsterns arena går åt höger är rubriken som får mig att börja läsa på kultursidorna i DN i lördags. Skribenten hade undersökt en årgång av vänstertidningen Arena och det var intressant.

Jag är annars inget fan att kulturanalyser, förstår de helt enkelt sällan. Men den här artikeln var så tänkvärd. Vilka får yttra sig i och vad krävs för förkunskaper om hur man positionerar sig kulturlandskapet för att få yttra sig i debatten? Det är ju enormt viktigt, vem som har företräde att yttra sig om företeelser.

I samma tidning fanns en tankeväckande artikel om Google. Ta den med på samma gång. Här

Jane M

fredag 10 juli 2009

Framtidstro

Men anledning av Michael Jacksons död har jag gått igenom mycket av det material som finns om honom på nätet, både artiklar och videointervjuer och musikvideos. Något som står helt utom allt är hur ÄLSKAD han var av sina fans över hela jorden. Och hur mycket han ger tillbaka. Många slår säkert bort det med att han bara är en artist. Men jag minns själv hur otroligt betydelsefulla artister kan vara under perioder av ens liv. De påverkar en. Därför: här får ni en video med Michael när han sjunger om vår jord, allas vår planet och framförallt Barnens framtid på denna planet. Vad lämnar vi i arv till dem? Jag älskar denna sång, speciellt i slutet när Michael vrålar ut sin känsla över vad vi gör med den. Och jag tror många barn och ungdomar älskar hur han helar jorden i videon.

Jane Morén

torsdag 25 juni 2009

Inte okay med isolering efter självmordsförsök

Det är inte okay att isolera en ung människa som har försökt att ta livet av sej, sa säkerhetssamordnaren på Statens Institutionsstyrelse i en intervju häromdagen. Minst sagt en underdrift. Det är ju helt enkelt fruktansvärt att låsa in en ung människa i isolering när han eller hon har gjort ett självmordsförsök. Som om man skulle straffas för att man vill dö. Det påminner om gamla tiders kyrka då de som hade tagit livet av sej fick begravas utanför kyrkogårdsmuren.

Nu skriver man på SiS hemsida att man ska gå till botten med de brister som avslöjats på LVU-hemmen och att arbetet kommer att få största prioritet. Observera att ordet avskiljning tydligen är den vetenskapliga benämningen på isolering. För mej låter det som när man delar upp boskapen till slakt. Men det kanske är en för petig anmärkning.

Ingrid Sillén

Informationssnurr i Almedalen

Själv ska jag inte till Almedalen, men in i det sista har jag framställt diverse informationsmaterial till SAMBA och Kraftsamling för barnen som kommer att ha två seminarier under veckan. Men inte är det lätt att synas och höras i ett sådant sammanhang. I kalendariet för Almedalsveckan finns mer än 1000 programpunkter!

Får hoppas att det blir någon nytta av allt arbete man har lagt ner. Och att det inte bara blir en rundgång där ideella organisationer försöker överträffa varandra i informationslusta. För meningen är förstås att arrangemangen dels ska inspirera vanliga människor att aktivera sig, dels att politikerna ska lyssna och fatta kloka beslut.


Foto: Jane Morén

Om du som läser det här ska till Almedalen så missa inte seminariet Var kommer barnen in på fredagen. Många intressanta föreläsare och moderator är Göran Rosenberg.

Ingrid Sillén

torsdag 18 juni 2009

Jag – ett positivt exempel

Man ska ju inte skryta, men jag är omnämnd i Görel Kristina Näslunds nya bok Tankar om glädje och vardagslycka (Optimal förlag). Jag är ett exempel på en person som var med och startade en grupp som blev viktig för många, nämligen Makalösa föräldrar.

Tidningen Leva skriver i sin recension:
"Görel Kristina Näslund har skrivit en underbar och lättlillgänglig bok om hur vi kan känna mer lycka och glädje i vardagen. Vi får lära oss om hur allt från sömn och kost till relationer och positiv psykologi påverkar vår glädje. Och hur vi kan använda praktiska metoder inom ett tjugotal områden för att bli lyckligare i vår vardag. Läs och bli gladare!"

Har man det eländigt på olika sätt, dålig ekonomi, arbetslös, inte råd att åka på semester så hjälper det förstås inte att läsa en bok. Grundproblemen kvarstår, men man kanske kan få idéer att tackla sina problem på ett konstruktivt sätt.

Ingrid Sillén

Lunchmeny: Tillsatssörja. Smaklig måltid!



Frågan lyder: Längtar du efter vattnig fläskkorv med grynigt pulvermos, några svettiga grå haricot verts och 21 tillsatser paketerade i svart platslåda med imma på insidan?

Återigen läser jag en artikel om sjukhusmaten som Sodexo fått i uppdrag att leverera. Av en händelse upptäcktes dessutom att en efterrätt levererad från Sodexo hade märkts om. "- Det var tur att vår patient upptäckte att hans efterrätt var för gammal. Att ge för gamla mjölkprodukter till så svaga patienter kan ge förödande resultat, säger Tuulia Hellberg" till DN den 18 juni.

Det är så mycket som är fel och långt ifrån vad de flesta av oss förknippar med mat.

1. svarta, läskiga plastlådorna som ser ut som hundskålar.
2. maten är så konstgjord med upp till 20 kemiska tillsatser
3. så smaklös och till och med äcklig att patienterna äter mindre och riskerar undernäring




Som tur är det flera som reagerar, tycker det här är fel och engagerar sig. Bland annat läkare Andreas Eenfeldt som driver webbsidan Kostdoktorn

Så här skriver han:

"Hur skall en undernärd sjuk patient bli frisk med billigast tänkbara, näringsfattiga och illasmakande mat från Sodexo? Varför försöka spara några kronor på näringsfattig mat när det lätt kan leda till att patienterna får svårare att tillfriskna? En enda extra dags vård kostar tusentals kronor. Det är ekonomiskt oansvarigt".


På en skämtsida på nätet med galna nyheter hittar jag faktiskt en artikel som både med sin bild och sina fejkade intervjuer kommer nära det galna med hela projektet. Bilden överst i det här inlägget är från den sidan.

Jag tror många vill ha ett svar på frågan: Kan det verkligen löna sig att ett sjukhus inte har ett eget kök med kokerskor och kockar som lagar bra mat som de sjuka och gamla med glädje äter?

Jag undra också om de politiker som beslutat om detta själva äter ur de svarta lådorna varenda dag. Speciellt om de hellre äter ur de svarta plastskålarna än på den lokala mysiga trattorian nedanför sina kontor. Där det både luktar och smakar gott och maten serveras på tallrikar.

Jane Morén

tisdag 16 juni 2009

Hotad oas

Sätt dig ner. Ja faktiskt; häll upp kaffe åt dig. Ta fram en näsduk. Eller se dig om på ditt kontor, har du något ömtåligt? Något som går att ge en spark eller ett knytnävsslag?

I denna veckas Mitt i Södermalm läser jag till min bestörtning att den ideella verksamheten Café Söderhöjd mister sina lokaler. Det är en verksamhet med arbetsträning för långtidssjukskrivna eller långtidsarbetslösa som Spånga Blå Band drivit i flera år. Nu sägs de plötsligt utan förvarning upp från sina lokaler. " Vi känner inte att vi kan delta i verksamheten som vi hade tänkt oss", så ungefär säger representanten från Baptistkyrkan som äger kyrkan i vilken Blå band har sitt café. "Men vi sköter oss själva, har alltid gjort", menar de som arbetstränar. Blå band berättar att de i utbyte mot att få hyra lokalerna billigare skulle bygga ett kök som baptistkyrkan kunde använda när de inte var där. Nu är allt bortkastat. Nu måste de leta lokal istället för att ägna sig åt att stödja de som arbetstränar.

Jag känner igen personalen på bilden. Det hugger till i mig. I onsdags var jag där på lunchpoesi. Det var en helt fantastisk eftermiddag i vad jag skulle kalla en unik oas. Varför har jag inte gått hit förut tänkte jag, här finns ett sådant ställe som jag saknat. Enkelt och med stor värme. Ett ställe för alla, gammal, ung, sjuk, frisk, glad, ledsen.

Jane Morén

onsdag 10 juni 2009

Stress har sitt pris



Girighet är nog ett av människans värsta gissel. Jag vet, jag har drabbats av den själv, när jag sålde julfrimärken bland annat, den drabbar lätt om man inte ser upp. Nu handlar det jag tänkte ta upp här om viktigare saker än frimärken, det handlar om sjukvård.

För ett par veckor sedan blev jag alldeles bestört när det uppdagades att sjukvårdsupplysningen hade ett system där de rådgivande sjuksköterskorna fick tillägg på lönen om de kunde få undan samtalen så fort som möjligt. Målet var att prata så kort tid som det bara gick med varje orolig kund. Otroligt tragiskt var det att ett barn dog på grund av felaktig rådgivning, men hur kan någon enda människa tror att inte vården blir sämre och riskfylld om den måste jäktas fram? Jag begriper det inte, för mig är det självklart att stress har sitt pris.

Idag så läste jag en artikel i DN där det uppdagades att även läkarna som tog jourpass på närakuten var indragna i ett system med bonus för snabbt avklarade läkarbesök.

Det här påminde mig om när jag en gång besökte en läkare på vårdcentralen. Jag hade mycket ont i pannan och en vän sa att det lät som bihåleinflammation. När jag så kommer in till läkaren, såg han lite på mig på avstånd, satte sig ner vid datorn för att påbörja journalförandet och frågade: är du säker på att du har bihåleinflammation?

Men hallå, vem är läkaren här? Varför tror du jag går hit om jag redan vet vad jag har för sjukdom? Ska du inte undersöka mig? Efter några minuter stod jag utanför hans dörr i en korridor med ett recept i handen men utan diagnos. Jag fattade ingenting.

Något år senare besökte jag återigen vårdcentralen, denna gång träffade jag en läkare som verkligen tog sig tid. Han undersökte, pratade, frågade, slog i böcker och skrev i sin dator. Stämningen var lugn och rofylld, jag kände mig omhändertagen och trygg, faktiskt omedelbart lite friskare. Ändå tog besöket inte mer än 15 minuter.

Läs artikeln på DN

Jane Morén

tisdag 9 juni 2009

Var finns engagemanget i vården?

– Utbildar jag mej i onödan! utropar Sara i telefonen. Till ett sånt här jobb där ingen verkar bry sej. Är det mej det är fel på?

Hon har precis fått ett vikariat på ett äldreboende för dementa. Redan första dagen blir hon oroad över att hon plötsligt är ensam vårdare på avdelningen. En annan vårdare har fått lov att sluta tidigare, men ingen har sett till att någon ersätter honom. Så Sara blir ensam någon timme. När nästa person dyker upp måste denna ägna sig åt att beställa varor i flera timmar så då är Sara ensam igen och flera av patienterna får inte medicin på utsatt tid. Hon får inte ge medicin för det är hon inte utbildad för.
Ensam får hon dra iväg med fyra rullstolar till en patientaktivitet.

– Jag tycks ha gett mej in i helt fel bransch, suckar Sara. Jag som trodde att det skulle bli så roligt att börja jobba efter utbildningen och att det skulle vara bättre på ett sådant här ställe än i hemtjänsten. Har jag gått på skolan helt i onödan? Det vi har fått lära oss fungerar ju inte i verkligheten.

Det är ju alltid så att man ser med friska ögon när man kommer till ett nytt ställe. Så jag tror Sara har helt rätt när hon reagerar och blir upprörd. Det är inte henne det är fel på. Det är ett system där åldringar förlorar sitt människovärde när kropparna skrumpnar och funktionerna inte längre fungerar. Och jag hoppas att Sara orkar fortsätta att säga till när hon ser missförhållandena. Det var ju en annan Sara för många år sedan som gav namn till Lex Sara. Har det inte hänt något sen dess?

Ingrid Sillén

Sjukhusmat en dödsrisk



Många sjuka har dålig aptit. Den nya modellen med mat levererad i platslådor är så smaklös att patienterna tappar aptiten ännu mer och riskerar att bli undernärda. I längden kan det driva dem mot en för tidig död.

Jag minns när jag låg på BB när mitt tredje barn föddes. Jag tyckte för första gången det var riktigt trevligt. Mycket beroende på att det var nya regler: man fick ha kvar sin man på rummet och tvingades inte längre se honom åka hem. Men trots den nya trivseln valde jag ändå att åka hem tidigt och det berodde på maten. Maten var av så dålig kvalité, mycket beroende på att jag var vegetarian; det fanns helt enkelt inte något med tillräckligt mycket protein och näring på menyn som inte var kött.

Jag kunde välja att åka hem. Men sjuka kan ofta inte välja, de måste stanna kvar på sjukhuset. Att då tvingas äta mat av låg kvalité med dåligt näringsinnehåll kan inte vara förenat med god vård.

Många som hamnar på sjukhus har i grunden nedsatt aptit. Fjärrproducerad mat ökar risken för undernäring, anser professorn i klinisk nutrition Tommy Cederholm. Nära varannan patient i slutenvården är undernärd eller i riskzonen att bli det och löper därmed ökad risk att dö i förtid. Försök med lokal och vällagad mat har däremot visat att patienterna äter mer och mår bättre, berättar han för Svenska Dagbladet.
– Läget har snarast försämrats. Det finns en trend att ta in storköksmat och den drivs av extremt starka ekonomiska krav. Men fjärrproducerad mat gör nog att vi inte kan minimera följderna av sjukdomsrelaterad undernäring. Istället skulle det behövas en starkare utveckling mot mer individanpassad kost, säger Tommy Cederholm till SvD.

I spåren av att allt fler intresserar sig för att maten vi äter är äkta och näringsrik vill jag tipsa om en webbsida som heter Äkta vara

På webbsidan bloggar författaren och matjournalisten Mats-Eric Nilsson:
"Säga vad man vill om butiksmaten, men den som kan läsa små bokstäver får i alla fall veta vilka tillsatser produkterna består av. Annat är det med de rätter som serveras i skolor och på sjukhus. Den offentliga matens innehåll bör betraktas som en affärshemlighet, är de stora cateringföretagens grundinställning".

Så börjar hans senaste krönika. Läs hela krönikan

Vad är det i brödet?



Var hittar man äkta mat idag? Hur undviker man att bli lurad? För någon dag sedan såg jag en annons om mat som fick mig att reagera: Tropicana juice som gick ut stort med att deras apelsiner pressades senast 24 timmar efter de skördats.

Det stämmer säkert, men jag är övertygad om att det också gör att konsumenten tror att den juice han köper är väldigt färsk, typ högst 24 timmar gammal. Sanningen är att Tropicanas juice kan vara upp till 11 månader gammal i sin förpackning, även om den är pressad direkt efter skörd.

Hur vet jag det? Jo det har matjournalisten Mats-Eric Nilsson tagit reda på. Om det och mycket annat skriver han i boken" Den hemlige kocken". Efter att jag hade läst den många gånger upprörande boken såg jag på butiksmaten på ett helt annat sätt. Utrustad med ett par starka glasögon, (om man inte har perfekt syn) begav jag mig därefter ut i butikerna på jakt efter riktig, äkta mat. Det visade sig tyvärr svårare än jag trott och min varukorg såg riktigt ynkligt mager ut.

Ett av de många nya matbeteenden det givit upphov till är att jag idag i stort sett aldrig köper fabriksproducerat bröd, det som ligger i hyllorna i butikerna, eller i deras ugnar och kallas butiksbakat. För att slippa alla tillsatser bakar jag idag allt bröd själv.

Har du helt missat Mats-Eric Nilssons bok, läs gärna "Den oäkta maten" en artikel i Aftonbladet så du får upp ögonen för fusket med vår mat.

Jane Morén

måndag 8 juni 2009

Skinka eller cykel?



Här om dagen såg jag en stor annons där Scan utlovade ett paket ekologisk skinka till alla som cyklade till jobbet den dagen. Nästa dag fick de som tog bussen ekologisk bacon. Min första tanke var att nu är de ute och cyklar: kött sliter mer på klimatet än bilåkning: alltså, att ta cykeln, men sedan belönas med kött, upphäver tyvärr klimatvinsten av cykelturen. Hur mycket har jag inga siffror på men det finns oroande rapporter:

I FN:s jordbruksorgans (FAO) rapport
Livestock"s long shadow utnämns den globala djurhållningen till en av de största klimatbovarna. Uppfödningen av djur till livsmedel står för 18 procent av utsläppen av växthusgaser, vilket är mer än hela transportsektorn. Kokött ger mest utsläpp, därefter kommer griskött och sedan kyckling. Minst påverkan på klimatet har vegetabilier.

Det här är inga roliga uppgifter för de som gillar kött. De vill helst stoppa huvudet i sanden som en hoper strutsar och låtsas att det regnar. Ställa bilen, det kan man tänka sig, men förvånansvärt stort är motståndet mot att dra ner på köttätandet.

Jane Morén

lördag 6 juni 2009

Hon kom ut med en kokbok till sin studentexamen



Katri Melander i Göteborg har vuxit upp med vegetarisk mat. Men det är inte förrän på senare år som hon fullt ut uppskattat maten där hemma. Nu kommer hon ut med den vegetariska kokboken Fest var dag som samtidigt är hennes projektarbete sista året i gymnasiet.

– När jag var liten ville jag hellre ha makaroner och köttbullar som mina kompisar, säger hon, men nu inser jag vilken fantastisk mat jag har fått hemma.
Det var därför hon valde att att dokumentera familjens mat under ett halvår. Hela familjen blev engagerad i projektet och ibland fick de vänta på att få börja äta för att maten först skulle fotograferas. Och nu, lagom till hennes studentexamen, har boken kommit ut på Migra Förlag.
– Under min uppväxt har mina föräldrar haft ungefär lika stor del i köket, berättar författaren, men den här boken fokuserar främst på maten som min mor har lagat.

Recepten är enkla och råvarorna billiga.
Boken kommer att finnas i handeln men kan också beställas direkt på www.migra.nu

Ingrid Sillén

fredag 5 juni 2009

Hon fick barnpassning på obekväm arbetstid

Sara som går undersköterskeutbildning fick ett sommarvikariat på ett äldreboende. Men en stor del av arbetet är på kvällar och helger. Hur ska hon göra med barnen? Hon är ju ensamstående med tre barn och den yngste är bara tre år. Och även om den äldste ställer upp mycket så kan man ju inte begära att han alltid ska vara hemma och passa småsyskonen på helgerna.

Men då visar det sej att just den stadsdelen som Sara bor i ordnar barnpassning på obekväm arbetstid om man har en fast anställning. Förut har hon fått nej för då har hon bara haft timanställning men nu är det på allvar. Så nu kommer Saras kompis Ida hem på kvällarna och tar hand om barnen och kommunen betalar. Extra bra passar det ju eftersom Ida utbildar sej till barnskötare.

Ibland blir man positivt överraskad.

Ingrid Sillén

onsdag 3 juni 2009

Solmogna tomater ratas och ruttnar



Igår såg jag på Korrespondenterna på SVT. Det var ett inslag där odlare i Ghana protesterade mot EU:s handelsregler som gjorde att de hade svårt att konkurrera ut importerade konservtomater från Italien.

Det var en absurd känsla när kameran svepte över soliga odlingar, högar av färska tomater på torgen och över till nya bilder där tomaterna låg och ruttnade i solen. Kameran svepte vidare, nu in i en liten affär där det på hyllorna stod konservburkar med tomater importerade från Italien.

Italien får bidrag och kan därför leverera mycket billigare tomater och därför protesterar man och vill få till stånd en ändring av handelsavtalen. Om det har jag inget att säga, utan jag koncentrerar mig att reflektera kring färsk och konserverad mat.

Hur kan konserverade tomater konkurrera ut färska? Det verkar som om vi helt tappat känslan för att färsk mat är mer värd än konserverad. Mer näringsrik, godare och bättre för miljön. Vi slipper förpackningar, transporter, tillsatser och får fullvärdiga livsmedel som ger oss rikt med näring. De konserverade tomaterna på hyllan kan ju inte jämföra sig med nyskördade tomater, men i reportaget verkade det som att det faktumet helt förbisågs.

Jane Morén

tisdag 2 juni 2009

Flykting tog sitt liv i häktet

Det var inte så länge sedan man kunde läsa att självmorden på häktena hade upphört. Kriminalvården hade gjort sitt bästa för att förhindra det. Och vems fel det är att Mir Abba är död vet jag inte. Bara att han var en afghansk flykting som hade bott i Sverige i fem år. Sedan sattes han i häkte i Gävle för att forslas tillbaka till sitt hemland.

Han satt där i 67 dygn, sedan orkade han inte längre utan tog sitt liv.

Svenska Afghanistankommitténs kommentar är: »Å ena sidan för Sverige krig i Afghanistan, å andra sidan säger det åt flyktingar från kriget att det inte råder konflikt i landet. Dessa hycklande motsägelser har kommit till vägs ände.
Hemkalla de miljardslukande trupperna! Lägg pengarna på civilt bistånd och en human flyktingpolitik.
Sten Tolgfors och Tobias Billström, avgå!«

Jag instämmer helt!

Ingrid

måndag 1 juni 2009

Söndagssegling


Inte så mycket vind i seglen var det igår när jag följde med på en seglats som ordnades för SAMBAs styrelse och personal. Men en fantastisk utflykt med strålande sol, vackra vyer, trevliga människor och bra samtal.

Plötsligt påmindes jag om en mindre trevlig händelse för mer än 50 år sen, en inställd segeltur. Min bästa kompis familj hade en segelbåt. I mina ögon var den enormt stor. Den låg i Vänern ungefär 1,5 mil från vårt samhälle. Dit brukade vi åka med badbussarna på sommarlovet.
Nu skulle jag få åka med min kompis och hans familj i deras segelbåt. Men jag visste inom mej redan innan jag frågade pappa att det nog skulle bli ett nej. Utflykten skulle nämligen ske på en söndag. Ja visst blev det nej. Sådant fick man inte göra på söndagar i min familj. Vilodagen skulle ägnas åt högmässa, söndagsskola, promenader i naturen. Jo man kunde till nöds få borsta skorna innan man gick till kyrkan, men mamma hade alltid förberett maten före helgmålsringningen på lördagen. Det var bara pappa som fick arbeta på söndagen för han var ju präst.

I dag kan jag tänka på det där med distans och skratta åt det. Men då ställde det till problem. När jag blev lite äldre hanterade jag det genom att hitta på bortförklaringar inför mina kompisar, lite senare ljög jag för mina föräldrar för att kunna hänga med på sånt jag ville göra.

Jag är i alla fall glad för en sak. Att det inte fanns religiösa friskolor på den tiden. Tänk att ha hamnat i en fundamentalistiskt kristen klass. Jag bävar vid tanken!

Ingrid Sillén

fredag 29 maj 2009

Svinhållning och svininfluensa

För en tid sedan var det full uppståndelse på grund av svininfluensan. Snabbt fick den byta namn, den skulle ju förstås inte förknippas med svinfarmer. Men det är kanske just det sambandet man ska se!

När influensan började kallas »den nya influensan« hörde jag journalisten Gunnar Lindstedt opponera sig mot att man med det nya namnet ville mörka att den moderna svinhållningen innebär stora risker för smittspridning. Läs också hans blogg på Veckans Affärer. Och nu på radion talas det om MSRA som sprids bland svinskötare i Danmark.
Att svinen hålls på ett fruktansvärt plågsamt sätt är illa nog. Men att det också innebär stora risker för sjukdomsspridning har det talats mindre om. Inte ens i dag när det rapporterades på ekot om resistenta bakterier hos svinen gjordes den kopplingen.

En före detta bonde pratade häromdagen på Ring p1 om att grisarna borde få gå fritt, de är utmärkta markberedare. Och att de bör avlivas när de mår som bäst, när de går och bökar i jorden.
Om jag bosätter mej på landet kanske jag skaffar en gris. Men kommer jag att kunna avliva den när den har gått omkring i trädgården och varit trivsam?

Ingrid Sillén

tisdag 26 maj 2009

Ansiktsblindhet på Expressen

Görel Kristina Näslund har en kul vinkling på sin blogg apropå Expressens intervju med en kvinna som reportern trodde var Wanja Lundby Wedin. Både reporter och fotograf var ansiktsblinda menar Görel Kristina som har skrivit en bok om ansiktsblindhet.
se www.gorelkristinanaslund.blogspot.com

Ingrid Sillén

torsdag 14 maj 2009

Kolla in Rosling

Jag har en idol. Han heter Hans Rosling. Såg ni tv-programmet om honom för några veckor sen? Leta upp det på svt.se annars! Han är läkare som bland annat har arbetat i Mocambique. Många biståndsarbetare får gå kurs hos honom innan de åker iväg. Han är också känd för att han lyckas visualisera statistik på ett sätt som gör att man häpnar och visar att det faktiskt görs stora framsteg i världen länder. Varför får vi bara höra att det går så dåligt? Därmed inte sagt att det inte fortfarande finns enorma fattigdoms- och hälsoproblem som måste åtgärdas.

Nu har Rosling gjort ett inlägg om svininfluensan och jämfört rapporteringen om den med mediarapporteringen om tuberkulos som skördar många fler liv per dag.

se http://www.gapminder.org/videos/swine-flu-alert-news-death-ratio-tuberculosis/


Ingrid Sillén

lördag 9 maj 2009

Kollektivhussugna Helsingforsbor


I dag hade vi studiebesök från Helsingfors i huset där jag bor. Det var 35 personer, vuxna och barn, som ville se hur det fungerar i ett kollektivhus. Gruppen har redan fått löfte om en tomt och kunde visa upp ritningar på huset de skulle låta bygga.
Men de hade inte ordnat finansieringen än. Och det handlade inte om småpengar direkt.

Det var kul att få besök. De var intresserade av husets arkitektur och om hur man bygger för att det ska fungera i vardagen. Vilka regler man ska ha. Hur ofta man behöver laga mat, vad den kostar och hur man organiserar matinköp, arbetsgrupper och så vidare.
Och när man står och pratar om det inser man att det är ganska mycket erfarenheter och kunskaper som de här husen har samlat på sej. Och det är kul att kunna vidarebefordra det till nya entusiaster. För övrigt finns många erfarenheter samlade i boken Gemenskap och samarbete – att bygga upp och bo i kollektivhus, utgiven av SABO. Den kan beställas från Kollektivhus Nu.

Till lunch blev det röd linssoppa (det hör väl till kollektivhus!) och nybakat rågbröd med kummin. Och så blev det rundvandring i huset och koll på lägenheter, målarrum, snickeri och gym med bastu. Men en sådan ynklig bastu som vi har skulle finländarna nog aldrig nöja sej med. Vi fick också förslag på hur vi kunde förbättra den. Genom att höja bänkarna. Värmen vandrar ju uppåt. Hur enkelt som helst.

Ingrid Sillén

torsdag 7 maj 2009

Uppdrag granskning om äldreomsorgen


Foto: Jane Morén

Jag såg reprisen av Uppdrag granskning om livet på ett äldreboende i Göteborg. Det lär väl vara ungefär likadant landet runt. Gamlingar som vandrar fram och tillbaka i korridorerna utan att ha något särskilt att ta sig för. Det slående är kontrasten mellan det tjusiga yttre – moderna lokaler, fina rum, vackra möbler – och så den innehållslösa tillvaron.

Och medan det sitter en massa gamlingar i leda finns det ungdomar som leds av att inte ha något att göra. Det är massarbetslöshet bland de unga. De får ersättning från arbetsförmedlingen men kan inte ens sättas in i någon praktik. Sådana är reglerna. Det framkom på programmet Debatt alldeles före Uppdrag granskning.

Så varför inte slussa in ungdomarna på äldreboendena. De har ju redan betalt av det offentliga. Låt varje gamling få en ung ledsagare några timmar i veckan som kan dra iväg på promenad med rullstol eller rullator eller sätta igång med andra aktiviteter. Fram för lite mer liv och fläkt på äldreboendena!

Det löser förstås inte alla problem. Det finns krav som personalen måste uppfylla. Äldreforskaren Mats Thorslund var mycket konkret och hade tre tydliga krav: 1. Det ska inte lukta kiss. 2. När någon ringer på klockan måste personalen vara där inom tio minuter. 3. Alla ska få komma ut samma dag som de önskar det.
Det låter som en självklarhet men det är knappast så det ser ut i verkligheten.

Men sen kan jag inte låta bli att förundras när jag hör om en gammal kvinna vars dotter säger att hon inte varit ute på ett år. Det är ju hemskt i och för sig, men har dottern inte heller tagit ut sin mamma på promenad? I så fall undrar man vart det personliga ansvaret tagit vägen. Det kan ju inte försvinna bara för att man fått in sin förälder på ett särskilt boende.

Ingrid Sillén

lördag 2 maj 2009

Hon gjorde en egen undersökning om äldreboendet

Fotografen Tina Safrén blev förskräckt över hur det fungerade på det särskilda boendet i Krokom dit hennes farmor hade flyttat. Hon såg isolering och passivitet. Därför gjorde hon en egen enkät bland vårdpersonalen om hur det fungerade. Det läste jag nyss i Dagens Samhälles Äldreomsorgsbilaga.

De flesta som svarade på enkäten beskrev sin arbetssituation som mycket pressad, några sa att den var ohållbar, några att den var acceptabel eller ok. De ville ha förbättringar. Många använde ordet »förvaring« och att de gamla hade det tråkigt och var mycket ensamma i stark kontrast till kommunens löfte att de äldre ska få »avsluta livet i värdighet«.

Tina Safrén tycker att kommunen lägger över ansvaret på vårdpersonalen när det i själva verket är bemanningen som minskar. Färre måste vårda fler.

På hennes hemsida kan man läsa om enkäten liksom tidningsartiklar i frågan och ett anförande i kommunfullmäktige.

Och nu genomför Tina Stafrén ett trädgårdsprojekt på ett äldreboende i kommunen. Odlingar i litet format i direkt anslutning till avdelningarna.

»Många gamla har odlat, både för sitt levebröd och för nöjes skull. Att vistas bland växter, känna myllan mellan fingrarna eller bara blomdoft väcker minnen och inverkar positivt på oss människor«, skriver hon.

Läs mer på hemsidan Momma.se

Ingrid Sillén

fredag 1 maj 2009

Pensionär till en procent


Nu blommar Ormöga.


I dag är jag pensionär. Åtminstone till en procent. Av ren snålhet. Om jag tar ut en liten del av PPM får jag åka billigare på SL. Och det passar mej bra när jag ska åka till stugan som jag hyr i Roslagen.

Det känns ändå lite konstigt att kalla sig pensionär. Jag vet att många reagerar med irritation när dom blir tillfrågade om dom ska ha pensionärsbiljett när dom ska åka på SL. Som om dom såg så gamla ut. Men i dag kan pensionärer vara hur unga som helst. Och då menar jag inte bara ålderspensionärer. De förtidspensionerade blir allt yngre enligt en rapport häromdagen. Och det i tider då arbetslinjen ska gälla.

Ibland kan jag faktiskt längta efter att bli pensionär på riktigt. Planera dagarna efter vad jag själv har lust med, inte efter andras önskemål. Skriva på allvar. Men det kommer att dröja några år. Och förresten har jag som egenföretagare redan stor frihet, även om den innebär så mycket jobb att det ibland känns som om jag lever framför datorn. Fast jag har förstås frihet att välja bort jobb. Haken är ju att man ska få ihop till sin försörjning. Och i sanningens namn är det mesta jag jobbar med väldigt intressant.

Nu ska jag snart ut till första maj-demonstrationerna. Men jag går nog inte i något tåg. Jag ska bara dela ut informationsblad om Det feministiska minnesprojektet. Vi 70-talsaktivister börjar bli så gamla så det är dags att dokumentera vår historia.

Ingrid Sillén

torsdag 30 april 2009

En annan smitta

Varje år dör 1 miljon människor i malaria. Mot malaria finns det botemedel men pengarna saknas.

Hur kan det bli sådan uppståndelse för att några personer dör i svininfluensan, när så många andra dör dagligen? Är det för att det är en annan del av världen?

Läs om Läkare utan gränsers malariakampanj på deras hemsida http://www.lakareutangranser.se/malaria/

Ingrid

Medling fungerar

För en tid sen såg jag ett tvprogram om två tonårskillar i Malmö som behövde pengar och som genomförde ett rån på en bank. Anledningen till att de behövde pengar var att de hade utsatts för hot från några andra killar som krävde dem på betalning. (Den absurda anledningen berördes dock inte, att ungdomar trakasserar och hotar andra för någon förseelse som de påståtts ha gjort. Rena maffiametoderna alltså.)

Killarna åkte fast ganska snart och riskerade fängelse. En av mammorna deltog i programmet. Hon skämdes otroligt för vad hennes son hade gjort. De var ju inte fattiga på något sätt. Tufft av henne att ställa upp!

För killarna var det förstås ödesdigert vad de hade gjort, men än värre var det för dem som blev utsatta. En kvinna i 80-årsåldern som råkade vara på banken just då blev förstås helt ifrån sig, förvirrad och livrädd. Kanske för resten av livet.

Jag såg aldrig del 2 av programmet som handlade om själva medlingen. Killarna gick alltså med på att träffa sina offer, bland annat den här äldre kvinnan. Och nu har det kommit en avhandling av Staffan Sehlin, forskare vid Umeå universitet, som glädjande nog visar att medling vid brott fungerar. Brottsligheten har minskat med hälften hos de ungdomar som begått brott och som har fått träffa sitt brottsoffer.

Det verkar som om mötet ger samvetskval och ångest. De kan förstå hur illa de har gjort mot den som blivit utsatt och vilken rädsla de har spridit omkring sej. Känslan av att den egna familjen skäms för dem är också en del av förklaringen. Och i och med medlingen kan förtroendet mellan barn och föräldrar faktiskt upprättas igen.

Ingrid

onsdag 29 april 2009

Inte en enda krona till!



Återigen har jag läst en artikel om en oseriös arbetsgivare som utnyttjar och hotar anställda och inte har fackligt avtal. Den här arbetsgivare behövde assistenter till sina handikappade barn och såg till att hämta arbetslösa, utsatta arbetare från Ungern och behandlade de som slavar här i Sverige.

Nu tycker jag det är dags att det lagstiftas att inte en enda krona av våra skattepengar, som ska användas till vård, omsorg, skola, daghem, får gå till företag utan fackliga avtal och som inte behandlar sin personal bra.

Jag har läst om det flera gånger, kommuner som anlitar hemtjänstföretag som vägrar fackliga avtal. Kommunen väljer att blunda för de är billigare.

Läs artikeln på sid 10-11 i MT nr 4-09 http://www.kommunal.se/Avdelningar/Stockholm/Medlemstidningen/Medlemstidningen/ (Kanske tar några dagar innan den kommer upp på nätet som pdf)

Jane Morén

tisdag 28 april 2009

Två minuter blankt!

Två minuters biståndsbedömd hemtjänst inte ovanligt. Så lyder rubriken på en artikel i nr 4 av MT, medlemstidningen för Kommunal Stockholm. De två minuterna innebär ofta bara att medicin ska ges. Men det finns inget tidsutrymme för personalen att ens hinna hänga av sig och än mindre att ta hand om oförutsedda händelser, som en ledsen gammal tant eller farbror som kan behöva växla några ord i sin ensamhet. Nej de ska störta in och störta ut med skor och ytterkläder på.

Leif Rönngren vice ordförande i Äldrenämnden säger att biståndsbedömningarna har gått för långt och att de begränsar ett bra bemötande. Ingen ser till de psykologiska behoven, menar han.

Nu väntar ännu bistrare tider, står det i artikeln. Kan det bli bistrare? En minut blankt eller?

Jane Morén

lördag 25 april 2009

I en källare i Sverige



I min desperation som arbetslös en gång stod jag under några veckor i en oventilerad källare med gallerförsedda små fönster. Ett mycket trångt utrymme där man fick förflytta sig genom att gå på sidan eller dubbelvikt under rader av kläder som hängde i taket. Upp till det låga taket var det travat kartonger med kläder. Luften var tjock av kemikalier, arbetsställningarna en skräckfilm för en ryggläkare. I källaren var jag den enda svenskan. Här stod ryssar, kineser och mandariner och känslan av att vara fångad i ett underjordiskt fängelse var stor.

Flera gånger när jag stod där nere i källaren och kliade mig i ögonen för att acryljumprarnas eller festblusarnas kemiska tillsatser och färgämnen sved i ögonen, såg jag på de gallerförsedda fönstren och tänkte att jag just fick uppleva det som är mångas liv, i andra länder.

När jag snuddade vid tanken på att en brand skulle utbryta, (tanken var inte långsökt då det stod flera heta strykjärn inpressade mellan kartonger och kläder, vi både strök, packade och ibland handsydde någon knapp) såg jag att jag var chanslös, här fanns ingen nödutgång och enda dörren här nere var låst med järnbalk och dessutom blockerad av kartonger till taket. Till den oerhört branta och smala trappan upp till markplan var det från min plats, längst in, en mycket snirklig och lång väg. Jag skulle aldrig hinna ut.

Det här var alltså Sverige. Sådana här jobb som man kan hitta i Arbetsförmedlingens platsbanker. Hur kan det gå ihop med våra arbetsskydd? Ingen bryr sig om att inspektera företagen som de arbetslösa tvingas ut till.

Många tror nog fortfarande att Sverige är ett tryggt och bra land, där det finns lagar som skyddar arbetare. Men det finns en värld bredvid, där penninghungriga företagare utnyttjar systemet och desperata arbetslösa.

Jane Morén

Har de ingen egen handlingsplan?



En gång var jag nära att bli arbetsförmedlare. Jag tog mig vidare genom flera audition inför jury. Min tanke med ett jobb som arbetsförmedlare var att först och främst vara mycket kunnig i arbetsmarknad och kunna erbjuda de sökande både en bra överblick över möjligheterna men också och ändå kanske viktigast: Ge hopp och se individen. Men mest var jag arbetslös och såg en möjlighet att slippa den plågan. Mitt i ansökningsprocessen drogs pengarna in från högre instans och det blev inget. Hade kanske heller inte blivit något ändå, vem vet om jag hade nått ända fram.

Jag hade då upplevt det totalt vansinniga system som arbetsförmedlingen arbetar efter. Det har ett mycket konstigt sätt att INTE se individen. Metoder som tvingar fram arbetssökande som passar bra in i dataprogrammens kolumner. Bara det där att fylla i sin cv om man har ovanligare utbildning. Prova det, den som aldrig försökt. Ring mig sedan och berätta om du fick lust att kasta ut både dator och handläggare genom fönstret.

Sedan bemötandet. Första informationsmötet och det är som man blivit inkallad till rektor för en uppläxning. Det är viktigt att komma i tid får man höra. Där sitter människor som kanske arbetat i 20-30 år och får höra att det är viktigt att de kommer i tid.

Sedan ska vi inte tala om de så kallade arbetsstationerna där de arbetslösa ska sitta trångt och hårt och söka arbeten dom gott kan söka på andra platser som har datorer. Så oergonomiska att det inte skulle förvåna mig om någon stackare får musarm, ryggskott eller ischias på köpet och inte längre kan stå till arbetsmarknadens förfogande.

Det är förresten ett uttryck jag skulle vilja polisanmäla. "Till arbetsmarknadens förfogande". Det kan inte vara nyttigt för någon att bli benämnd som en vara, produkt, slav som någon har makt att förfoga över. Genomvidrigt! Ingen ska kunna förfoga över en annan. Det måste vara en mänsklig rättighet.

För några dagar sedan skrev en arbetslös ett inlägg där han inte kunde förstå varför arbetsförmedlingen måste använda så många förnedrande metoder. Han tog som exempel att han måste delta i en kurs för att lära sig hur man använder en dator för att skriva en cv. "Jag arbetade som datalärare redan på 70-talet och behöver inte lära mig vilka knappar man trycker på på en dator" skrev han.

Varför måste det vara så här undrar jag. Varför är det så otroligt fyrkantigt?

Beror det på att medarbetarna på arbetsförmedlingen och uppe i maktens korridoren är hopplöst okreativa människor utan flexibelt och öppet sinne? Individer som inte klarar av att arbeta i ett högt tempo och hålla hög kvalité på sitt arbete och göra kontinuerliga utvärderingar av resultatet? Har de ingen egen handlingsplan?

Jane Morén

En kvarnsten om halsen



I dagens SVD skriver distriktsläkare Bengt Järhult på Brännpunkt om den cyniska inställningen mot sjuka och vad som i praktiken händer med de som utförsäkras efter 180 dagar.
"En otäck stämning har piskats upp i vårt land att problemen är individens fel", skriver han.

Han kritiserar Försäkringskassan, vars roll idag är att agera ombud för politiska beslut, när de istället borde stötta läkarna, och han pekar på att utanförskapet är en effekt av samhällsstrukturen.

"Arbetslösheten är inte orsakad av bristfälligt jobbsökande och det är bara grymt att hänvisa i praktiken sjuka människor med stort rehabiliteringsbehov till den reguljära arbetsmarknaden för att ta lämpliga jobb som inte finns" skriver han.

Han menar att diskussionen istället bör gälla arbetsgivarnas och samhällets ansvar för utbudet av anpassade jobb, hur mindre presterande människor ska få del i en arbetsgemenskap.
Jane Morén

Arbetslösa ska få behålla självkänslan!



Många arbetslösa känner hat och skam. Det har nyligen kommit fram i en undersökning. Bengt Starrin, professor i socialt arbete vid Karlstads Universitet har genomfört undersökningen där han skickat ut en enkät till 6500 personer 18-65 år.

-När människor känner sig mindre värda på grund av att de är arbetslösa, då ökar risken för allvarlig psykisk ohälsa. Modern forskning säger att den allvarligaste formen av stress, förutom hot mot liv och lem, är hot mot självbilden, säger Bengt Starrin till SVD.

Han betonar vikten av att arbetsmarknadspolitiska åtgärder utformas så att människor får behålla självkänslan.

Smaka på den meningen....får behålla självkänslan. En instans som ska preparera och hjälpa människor att bli anställda tar självkänslan ifrån människor.

Jane Morén

Jag är för barnarbete!

Nu ska barn inte få arbeta mer än 40 timmar i veckan tycker Arbetsmiljöverket. Och det verkar väl rimligt. Så har det varit länge. Men det nya är att skoltiden ska räknas in i de 40 timmarna.

Jag är förstås inte för att minderåriga jobbar så mycket att de inte hinner med skolan. Varken i Sverige eller i andra länder där det mer talas om barnarbete än här.

Men jag hade haft mycket svårare att klara ekonomin när jag var ensamstående med fyra barn om de inte hade börjat jobba tidigt. De bidrog väldigt mycket till familjens ekonomi genom att dra in egna pengar. När jag tänker närmare på det nu gjorde dom ju en fantastisk insats! Har jag tackat dom för det eller tog jag det bara som något självklart?
Dessutom hade de väldigt stor nytta av sina arbetslivserfarenheter när dom senare i livet började söka jobb.

Ingrid

tisdag 21 april 2009

Orättvist i livets slutskede



Hur vill man dö? Man vill nog ha smärtlindring, om man har mycket ont, så att döden inte blir en tortyr. Man vill nog kunna få träffa en läkare, även om det är helg när man ska gå vidare, och man räknar nog inte med att de flesta bristerna i vården av döende finner man på sjukhusen.

I en nyligen släppt rapport från Svenska Pallitativregistret slås fast att det är stora skillnader i vården i livets slutskede. Det beror både på var man bor, hur man bor och vilken sjukdom man har. Det här upprör flera läkare som nu gått samman för att kräva bättre vård i livets slutskede. Bland annat går att läsa om att boende på till exempel ett kommunalt äldreboende ofta inte kan få träffa en läkare om de är döende på en kväll, natt eller helg!

Rappporten visar också att det är ofta är brister i smärtlindringen den sista veckan och att det ofta är problem med liggsår i livets slutsskede. Sammanfattningsvis är sjukhusen sämst på vård i livets slutskede.

Jane Morén

måndag 20 april 2009

A dream coming true



Idag har jag suttit som en besatt och om och om igen sett på ett magiskt ögonblick på You Tube. Klippet är från Britains Got Talent 2009 och visar den helt okända 47-åriga arbetslösa Susan Boyle som har en dröm: Hon vill bli professionell sångerska och förebilden är Elaine Paige. När hon säger det inför juryn och publiken, där hon står i en typisk tantklänning och ser allt annat än glamorös ut så småskrattar publiken och juryn. De tror de snart ska få se en flopp, ett fiasko.

Därför är ögonblicket när hon tar mikrofonen och börjar sjunga första raderna ur I Dreamed the Dream från les Miserables så fantastiska. Efter en rad så står publikhavet upp och skriker och det slutar med att juryn ger henne stående ovationer och hon får tre självklara ja från dem. Som Simon säger: Ok, nu kan du åka hem till din stad och gå med huvudet högt, du är fantastisk. Se det klippet, det är Amazing! En sådan revansch från en kvinna som inte är bortskämd av livet, men som sedan hon var tolv år har haft denna dröm. http://www.youtube.com/watch?v=8OcQ9A-5noM&feature=related

Jane Morén

Kvinnan som rekvisita


Under ett stort antal söndagar kl 21.00 har jag sett på deckare i TV4. Jag ser annars väldigt sällan på deckare och läser ännu mer sällan kriminalromaner. Det som verkligen slagit mig är att kvinnan är ett ständigt offer. Hon offras i filmerna för att mannen sedan ska kunna bli den där hjälten som tar fast den sjuka förövaren, oftast också det en man. Det hjälper inte att det ofta finns en kvinnlig polis, övervikten av skadade, dödade, skändade kvinnor är så enorm.

När det gäller hela genren med kriminalromaner och filmer förvånas jag faktiskt över att det finns så många som inget hellre vill än berätta ännu en historia med ännu värre inslag med hur en kvinna dödas eller skadas eller hotas. Vari består det eviga behovet av dessa historier med kvinnor som offer?

Jane Morén

lördag 18 april 2009

En miljon självmord



Jag blev sittande en stund framför de siffor jag läste om i en artikel förra veckan: Varje år ser 1 miljon människor på jorden ingen annan utväg än att ta sitt eget liv. Det är en person var 40:e sekund. Det är vissa skillnader mellan olika länder, med fler självmord i norr. Många självmord sker på våren, då när solen kommer och det förväntas bli lättare att leva.

Jag satt länge och stirrade ut i intet efter att ha läst det här. Tänkte på våren, den så upphöjda och efterlängtade våren för många kan vara ett rent helvete med starka känslor av utanförskap och ensamhet. Det som för många är en befrielse; vårens första värme och sol, är för andra det som får dem att slutligen ta steget bort från denna värld.

Jane M

torsdag 16 april 2009

För tungt för en kvinna

Igår hörde jag om en ung kvinna som hade sökt jobb som styckmästare i Stockholm. Hon fick inte ens chansen att söka jobbet för arbetsgivaren bestämde genast att jobbet inte passade för henne. Det var tungt, det var kallt. Och det passar inte för en ung kvinna menade han. Vad ska man då inte säga om dem som jobbar i vården. Är det lätt? Knappast.

När jag själv en gång i tiden sökte jobb på en verkstad, gick verkmästaren runt till var och en som jobbade där för att höra om de tyckte att en kvinna kunde få börja arbeta där. Det var för mer än 35 år sen. Det har tydligen inte hänt så mycket på den fronten. Fast jag fick i alla fall jobbet.

Ingrid

onsdag 8 april 2009

Tant Giggi och karamellerna


När jag var barn kunde jag alltid springa över till granngården. Antingen tittade jag in i lagården där grisarna utfodrades med sörpa eller också hoppade vi i höet. En gång smakade jag på melass som var till korna. Det var som sirap fast inte lika sött.

Men roligast var att gå upp till Tant Sigrid eller Giggi som vi kallade henne. Hon bodde en trappa upp i bostadshuset tillsammans med sin bror. På bottenvåningen bodde hennes andra bror med sin familj.

Giggi hade alltid tid. Eller också tog hon sej tid. Hon tog fram kinaschacket och en skål karameller och så spelade vi.

Nu är hon död sen många år. Undrar just om det finns kvar såna som hon. Kanske på landet, men i storstan? Här måste allt planeras så noga och man ska inte störa folk.

Ibland önskar jag att jag också var en sån där tant som alltid hade tid när barnen ringde på dörren (apropå påskkärringarna igår!) Men verkligheten ser oftast inte ut så. Sådana aktiviteter måste planeras noga och skrivas in i almanackan långt i förväg.

Ingrid Sillén

tisdag 7 april 2009

Påskkärringar och påskgubbar här och där



Nu är den tiden då barnen kommer och ringer på dörren. Dom har små oansenliga kort i händerna som dom har ritat och väntar sig godis eller pengar i gengäld.

Usch vad grinigt det där lät! Nåväl i dag stod ett gäng på åtta ungar utanför dörren, ganska fint utklädda men med slarvigt ritade kort. Jag bad att få ett finare annars hade jag inte lust att ge några pengar. Och godis hade jag inte. Och då fick jag ett rätt gulligt kycklingkort.

När jag var barn var det tvärtom. Vi klädde ut oss till påskkärringar och sprang hem till våra kompisar med påskebrev, fyllda med godis. Sen skulle man springa så fort som möjligt så att dom inte fick tag på en. En del som bodde lite längre bort utanför samhället fick påskebrev i skolan sista skoldagen före lovet. Undrar just om alla gav till alla eller om några blev utan. Det har jag faktiskt inte tänkt på förrän nu.

Hur som helst är traditionerna helt olika i Stockholm jämfört med Västsverige där jag växte upp. Jag undrar hur det är nu? Måste fråga släktingarna på västra sidan.

Ingrid

lördag 28 mars 2009

Vikariedilemmat

Jag pratade med Märta, 91 år häromdagen. Hon var nöjd med hemtjänsten. Ända sedan årsskiftet, då hon bytte företag, har samma kvinna kommit varje gång. Det säger sig självt att det måste vara mycket trevligare och tryggare att samma person dyker upp gång efter gång. Man lär känna varandra, Märta slipper att gång på gång berätta hur hon vill ha det.

Jag kommer ihåg när jag själv jobbade i hemtjänsten för några år sedan hur arga och ledsna en del kunde bli när det ständigt dök upp nya vikarier. Och jag var ju en av dem. Jag visste ju att det inte var mitt fel och jag förstod ju reaktionen. Det måste ju finnas vikarier som kan rycka in när den ordinarie är förhindrad att komma och ibland kan det säkert vara kul med ett avbrott och träffa en helt ny person. Men det får ju vara någon måtta på överraskningarna. Det måste organiseras så att det känns bra och tryggt för pensionären.

Ingrid

tisdag 24 mars 2009

Kattmat på pensionärernas bord?

För en tid sedan ringde en kvinna till Ring p1 och sa att många pensionärer är så fattiga att dom äter kattmat. Samma rykten florerade i medierna för flera år sedan.

Kan det verkligen vara sant? tänkte jag och kollade på mataffärens hyllor. Möjligen om man är otroligt fattig. En burk kattmat 300 g kan man få för 10–11 kr på ICA. Kilopriset är 28–29 kr. Men för samma kilopris kan man få blodpudding som innehåller lika mycket protein som kattmaten. För att inte tala om alla andra nyttigheter.

Nu tror jag inte att det bara är fattigdom som gör att fattigpensionärer köper kattmat i stället för blodpudding. Det tyder på ensamhet och förvirring, brist på gemenskap och någon som kan ge vägledning och hjälp. Där borde hemtjänsten ha en uppgift. För en del skulle det kanske räcka med handfasta råd och mänsklig kontakt.

Men klarar hemtjänsten av det? För inte länge sedan jämförde Anna Bäsén i Expressen den mat som många pensionärer får just genom hemtjänsten eller i äldreboenden. »Gamla får mindre näring i maten än katter« var rubriken. Det har visat sej att många gamla får mat av alldeles för dålig kvalitet, för lite kalorier, för lite näringsämnen. Vi bryr oss tydligen mer om våra katter och hundar än om våra gamla.

Så uppryckning hemtjänst och andra myndigheter som har med de äldres mat att göra! Men vi vanliga medmänniskor har också ett ansvar. Det kanske finns någon i ditt grannskap som behöver hjälp med handlingen ibland. Och i din egen trappuppgång finns kanske någon som du kan bjuda hem på middag i morgon? Eller varför inte redan i dag?

Ingrid S

I skymningslandet

De blir fler och fler men du ser dem sällan. De finns i skymningslandet bakom dörrar i de gamla gränderna. De som nästan har levt färdigt sina liv, de som har minnena inom sig och väggarna fulla av barndomens bilder. Här finns längtan, ensamhet och oro. Men också förväntan och stillsam förnöjsamhet.



De här människorna har Jane Morén skrivit om i boken Kaneltimmen. Det är berättelser för alla som har med äldreomsorgen att göra eller som träffar gamla på annat sätt.

Hon skriver om ett arbete där längtan efter henne liksom är inskriven mellan raderna i anställningsavtalet. Det är lyrisk prosa om det mest vardagliga, att ta fram mat på bordet, att duscha skrynkliga kroppar, att lyssna på berättelserna. Att ta dem som behöver omsorg på allvar och med respekt.

Boken är full av de känslor som väcks av mötena med de gamla: vemod, sorg, kärlek, ilska, glädje ... Den berättar om Fanny som stoppar om sina tygdjur i sängen, Paul som lyssnar på opera och drömmer sig tillbaka till Venedig, Stella som bara vill dö, Greger som älskar god mat, och alla de andra som väntar på hemtjänstens besök i sina små ettor eller stora patriciervåningar. Personalen levererar köttbullar, blöjor och tvätt av löständer, men också efterlängtade mänskliga möten. Boken är gripande och berörande för att den låter läsarna få delta i dessa möten.

Boken är utgiven på Migra Förlag www.migra.nu

måndag 23 mars 2009

Blir dom lurade?



För några år sedan gjorde jag ett inhopp i hemtjänsten. Jag hade inte tillräckligt med jobb och då är äldreomsorgen bra att ta till. Och varje dag träffar man en eller ett par fantastiska och speciella människor. Men det är dåligt betalt.

Det som slog mej var att en så stor del av arbetet gick åt till resor. Nu var detta ett relativt nystartat privat företag i hemtjänsten och hade väl inte fått så många kunder än. Det innebar att man fick knapra på omvårdnadstiden och använda dem till resor.

Så här skrev jag i min dagbok:
»Enligt schemat gjorde vi 30-minutersbesök hos de flesta. I verkligheten var det nog 10–15 minuter. Resten av tiden gick åt till resor och vid två tillfällen fikarast. Det här måste vara ett otroligt ineffektivt sätt att jobba på där dessutom pensionärerna blir lurade.«

Några dagar senare:
»Det är otroliga kontraster man stöter på. En del lever i jättetjusiga lägenheter, prydligt och rikt. Andra har det torftigt och smutsigt. Hos XX ser det för hemskt ut men det är roligast att vara där. Hon är otroligt pratsjuk och vill veta allt om mitt liv och berättar om sitt eget. Hon blev ännu mer intresserad när hon fick veta varifrån jag kom, inte så långt från hennes egna hemtrakter.«

Ingrid Sillén