Inte så mycket vind i seglen var det igår när jag följde med på en seglats som ordnades för SAMBAs styrelse och personal. Men en fantastisk utflykt med strålande sol, vackra vyer, trevliga människor och bra samtal.
Plötsligt påmindes jag om en mindre trevlig händelse för mer än 50 år sen, en inställd segeltur. Min bästa kompis familj hade en segelbåt. I mina ögon var den enormt stor. Den låg i Vänern ungefär 1,5 mil från vårt samhälle. Dit brukade vi åka med badbussarna på sommarlovet.
Nu skulle jag få åka med min kompis och hans familj i deras segelbåt. Men jag visste inom mej redan innan jag frågade pappa att det nog skulle bli ett nej. Utflykten skulle nämligen ske på en söndag. Ja visst blev det nej. Sådant fick man inte göra på söndagar i min familj. Vilodagen skulle ägnas åt högmässa, söndagsskola, promenader i naturen. Jo man kunde till nöds få borsta skorna innan man gick till kyrkan, men mamma hade alltid förberett maten före helgmålsringningen på lördagen. Det var bara pappa som fick arbeta på söndagen för han var ju präst.
I dag kan jag tänka på det där med distans och skratta åt det. Men då ställde det till problem. När jag blev lite äldre hanterade jag det genom att hitta på bortförklaringar inför mina kompisar, lite senare ljög jag för mina föräldrar för att kunna hänga med på sånt jag ville göra.
Jag är i alla fall glad för en sak. Att det inte fanns religiösa friskolor på den tiden. Tänk att ha hamnat i en fundamentalistiskt kristen klass. Jag bävar vid tanken!
Ingrid Sillén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar