Nu blommar Ormöga.
I dag är jag pensionär. Åtminstone till en procent. Av ren snålhet. Om jag tar ut en liten del av PPM får jag åka billigare på SL. Och det passar mej bra när jag ska åka till stugan som jag hyr i Roslagen.
Det känns ändå lite konstigt att kalla sig pensionär. Jag vet att många reagerar med irritation när dom blir tillfrågade om dom ska ha pensionärsbiljett när dom ska åka på SL. Som om dom såg så gamla ut. Men i dag kan pensionärer vara hur unga som helst. Och då menar jag inte bara ålderspensionärer. De förtidspensionerade blir allt yngre enligt en rapport häromdagen. Och det i tider då arbetslinjen ska gälla.
Ibland kan jag faktiskt längta efter att bli pensionär på riktigt. Planera dagarna efter vad jag själv har lust med, inte efter andras önskemål. Skriva på allvar. Men det kommer att dröja några år. Och förresten har jag som egenföretagare redan stor frihet, även om den innebär så mycket jobb att det ibland känns som om jag lever framför datorn. Fast jag har förstås frihet att välja bort jobb. Haken är ju att man ska få ihop till sin försörjning. Och i sanningens namn är det mesta jag jobbar med väldigt intressant.
Nu ska jag snart ut till första maj-demonstrationerna. Men jag går nog inte i något tåg. Jag ska bara dela ut informationsblad om Det feministiska minnesprojektet. Vi 70-talsaktivister börjar bli så gamla så det är dags att dokumentera vår historia.
Ingrid Sillén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar