Det går ju inte att säga att det är rätt eller fel med skilsmässor generellt. Men det är det som debatteras på Debatt på tv i kväll. Gudrun Schyman tar stor plats och plattar till killen från KDU som vill hjälpa familjer att hålla ihop. »Vad har du med det att göra?« frågar Josefsson. Som om inte väldigt många politiska beslut påverkar oss långt in i familjerelationerna.
Det är upprörda känslor blandat med flams i debatten. »Varför är det fler skilsmässor i Sverige«, undrar Josefsson. Statsvetaren säger att det beror på att kvinnor i Sverige är mer frigjorda än i andra länder och att vårt välfärdssystem ger oss den möjligheten. Jag tror inte på det första argumentet, däremot det andra. Vårt välfärdssystem bygger i mycket högre grad på individerna än på familjen som i många andra länder. Bland annat när sambeskattningen togs bort på 60-talet, tror jag det var, blev det en skjuts för kvinnorna att gå ut i arbetslivet. Det lönade sig plötsligt. (Därför är det beklagligt att en del förespråkar nån slags återgång till en sambeskattning fast från andra hållet. Man vill införa en lindrigare beskattning för ensamstående föräldrar än för sammanboende. Det förslaget stödjer jag inte!)
Jag tycker det är bra att man kan skilja sej och att vi nu har en lagstiftning som ger båda föräldrarna skyldighet att ta ansvar för sina barn (det fungerar ju inte alltid i alla fall). Men jag är också glad när jag ser människor som lyckats hålla ihop under många år, som har klarat av kriser och gått vidare utan att behöva skilja sej. Det är verkligen inte att bara värna om en familjeform. Jag värnar om ensamföräldrar och andra familjekonstellationer också.
Ingrid Sillén
6 månader sedan
1 kommentar:
Såg tyvärr inte programmet, men skilsmässor tenderar att bli en del av livet. När jag var barn på 50-talet var det om inte skandal, så i alla fall, en ovanlig och omtumlande händelse i grannskapet.
Nu är jag över 60 själv och skild sedan över 30 år. Singelboende, men inte relationslös.
Vad ger jag för råd till mina vuxna barn? När det knakar.
Som förälder med viss erfarenhet brukar jag råda "tala med varandra o försök se vad som är bra och positivt, med er relation". Är detta braiga så bra att det går att fortsätta?
Tycker inte någon det så är det kanske bättre att gå skilda vägar. Lägga ned krut på en död relation är ingen idé. MEN ge aldrig upp föräldraskapet över barnen. Barn mår bra av att ha två, eller flera personer att relatera till, oavsett kön.
Mina bästa minnen av lyckade relationer, egna o andras, är när bägge förstår att det finns en djupare vänskap än den första ljuva kärleken. En vänsskap som
bygger på förtroende och ömsesedig respekt för den andres behov och friheter. En tillit parat med ett förlåt när det ibland spårar ur. Ett förlåt som kan lyfta det tyngsta lok upp rälsen igen.
För övrigt behöver vi litet nya ord.
"Ensamstående" låter underligt. Ser framför mig en enbent mamma i kassakön. För att inte tala om ordet "skilsmässa". Som låter som en kyrklig term. Jmf högmässa, själamässa mm.
Vilket det minst av allt är.
Erik
Skicka en kommentar