Men vad var detta? Varför klämde barnmorskan så oroligt på min mage och varför blev det en spänd stämning i rummet?
»Det är väl inte en till?« fick jag fram. Jo det var just vad det var, en liten tjej hade legat gömd bakom sin bror och aldrig märkts på några undersökningar. (På den tiden gjorde man inte regelmässigt ultraljud.) Och bara några minuter senare hade flickan kommit ut. Vilken känsla det var! Plötsligt hade vi tre små barn i familjen.
(Att personalen verkade så orolig tror jag beror på att det några månader tidigare hade gått olyckligt vid en liknande förlossning. En kraftig spruta som drog ihop livmodern kvävde barn nr två.)
Den första tiden hemma var omtumlande och ganska ljuvlig. Jag har förstås glömt alla vakna nätter och brist på sömn, det jag minns mest var den härliga känslan att få sitta med kuddar runt omkring och amma de små liven. Då kunde jag inte göra så mycket mer än att bara njuta och ibland läsa en bok.
Det blev annat liv i luckan när de började krypa och mer inkräkta på sin brors område...
Men det tar jag en annan gång.
Åren rinner iväg snabbt. Nu ska vi fira Anna och Kalle på deras 30-årsdag.
Ingrid Sillén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar