Det är inte ofta men det händer. Som jag flyger upp från köksbordet full av adrenalin efter att han läst en artikel i morgontidningen. Men idag gjorde jag det. Jag läste om 90-åriga Emmy Hallgren i Uddevalla som beställde färdtjänst för att åka till sin stuga på landet. Då det var mycket halt kunde chauffören inte åka ända fram, en hal backe var omöjlig att ta sig förbi.
Vad händer då? Inte öppnar väl chauffören dörren på bilen och släpper ut den nästan blinda, gamla tanten? Jo, det gör han. Det är så halt att han själv har svårt att stå på benen när han hjälper henne ut. Sedan hoppar han in igen,backar och kör därifrån.
Hur är sådan människor funtade? Vad tänker han på när han kör därifrån. Föresvävar det honom att hon kan ramla och bli liggande där ute på skogsvägen? Tydligen inte.
Emmy kan inte gå på vägen, den är glashal och det har ju både bilen och chauffören konstaterat att det inte går att ta sig fram här. Så hon börjar då krypa på alla fyra för att ta sig fram och efter en halvtimme bland snår och buskar är hon då äntligen framme.Oskadd som tur är, sånär som på några skrubbsår. Men det hon fruktade mest att hon skulle falla och bryta handlederna som hon redan gjort fyra gånger, det skedde inte.
Vad skulle du ha gjort om du kört den där bilen. Jag vet i alla fall vad jag självklart skulle gjort: Jag skulle stigit ur bilen och gått med henne fram till stugan om jag ansett det möjligt att det skulle gått utan att vi båda skulle fallit, annars hade jag kört tillbaka.
Jag skulle aldrig släppt ut en nästan blind , gammal tant på en glashal skogsväg. Never!
Det här påminner mig om en av mina upplevelser av hur andra som arbetar med äldre kan tänka. Hur totalt ansvarslöst de handlar. I Till Korset i min bok Kaneltimmen beskriver jag det absurda i att lämna en tant som inte kan röra sina armar att själv försöka få i sig smörgås och te som ställs vid hennes säng.
Man bara gapar: Hur tänker dessa människor. För det kan inte skyllas på organisation eller rutin, anställda är inte robotar, de kan tänka själva. Sedan kanske deras förmåga att tänka själva urholkats då ledningen om och om igen satt de på omöjliga uppdrag där det inte finns tid att bry sig, så de blivit vana att stänga av. Men ett eget ansvar att protestera har man. Fast också det är riskfyllt eftersom det inte alls är ovanligt att de som protesterar mister sitt jobb, speciellt om de är timanställda.
Sånt måste ändras på. Men första av allt: Släpp inte ut gamla på glashala vägar i skogen från färdtjänstbussar och säg hej då!
Det här påminner mig om en av mina upplevelser av hur andra som arbetar med äldre kan tänka. Hur totalt ansvarslöst de handlar. I Till Korset i min bok Kaneltimmen beskriver jag det absurda i att lämna en tant som inte kan röra sina armar att själv försöka få i sig smörgås och te som ställs vid hennes säng.
Man bara gapar: Hur tänker dessa människor. För det kan inte skyllas på organisation eller rutin, anställda är inte robotar, de kan tänka själva. Sedan kanske deras förmåga att tänka själva urholkats då ledningen om och om igen satt de på omöjliga uppdrag där det inte finns tid att bry sig, så de blivit vana att stänga av. Men ett eget ansvar att protestera har man. Fast också det är riskfyllt eftersom det inte alls är ovanligt att de som protesterar mister sitt jobb, speciellt om de är timanställda.
Sånt måste ändras på. Men första av allt: Släpp inte ut gamla på glashala vägar i skogen från färdtjänstbussar och säg hej då!
Jane Morén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar