Inte okay med isolering efter självmordsförsök

Det är inte okay att isolera en ung människa som har försökt att ta livet av sej, sa säkerhetssamordnaren på Statens Institutionsstyrelse i en intervju häromdagen. Minst sagt en underdrift. Det är ju helt enkelt fruktansvärt att låsa in en ung människa i isolering när han eller hon har gjort ett självmordsförsök. Som om man skulle straffas för att man vill dö. Det påminner om gamla tiders kyrka då de som hade tagit livet av sej fick begravas utanför kyrkogårdsmuren.

Nu skriver man på SiS hemsida att man ska gå till botten med de brister som avslöjats på LVU-hemmen och att arbetet kommer att få största prioritet. Observera att ordet avskiljning tydligen är den vetenskapliga benämningen på isolering. För mej låter det som när man delar upp boskapen till slakt. Men det kanske är en för petig anmärkning.

Ingrid Sillén

Informationssnurr i Almedalen

Själv ska jag inte till Almedalen, men in i det sista har jag framställt diverse informationsmaterial till SAMBA och Kraftsamling för barnen som kommer att ha två seminarier under veckan. Men inte är det lätt att synas och höras i ett sådant sammanhang. I kalendariet för Almedalsveckan finns mer än 1000 programpunkter!

Får hoppas att det blir någon nytta av allt arbete man har lagt ner. Och att det inte bara blir en rundgång där ideella organisationer försöker överträffa varandra i informationslusta. För meningen är förstås att arrangemangen dels ska inspirera vanliga människor att aktivera sig, dels att politikerna ska lyssna och fatta kloka beslut.


Foto: Jane Morén

Om du som läser det här ska till Almedalen så missa inte seminariet Var kommer barnen in på fredagen. Många intressanta föreläsare och moderator är Göran Rosenberg.

Ingrid Sillén

Jag – ett positivt exempel

Man ska ju inte skryta, men jag är omnämnd i Görel Kristina Näslunds nya bok Tankar om glädje och vardagslycka (Optimal förlag). Jag är ett exempel på en person som var med och startade en grupp som blev viktig för många, nämligen Makalösa föräldrar.

Tidningen Leva skriver i sin recension: "Görel Kristina Näslund har skrivit en underbar och lättlillgänglig bok om hur vi kan känna mer lycka och glädje i vardagen. Vi får lära oss om hur allt från sömn och kost till relationer och positiv psykologi påverkar vår glädje. Och hur vi kan använda praktiska metoder inom ett tjugotal områden för att bli lyckligare i vår vardag. Läs och bli gladare!"

Har man det eländigt på olika sätt, dålig ekonomi, arbetslös, inte råd att åka på semester så hjälper det förstås inte att läsa en bok. Grundproblemen kvarstår, men man kanske kan få idéer att tackla sina problem på ett konstruktivt sätt.

Ingrid Sillén

Lunchmeny: Tillsatssörja. Smaklig måltid!

Frågan lyder: Längtar du efter vattnig fläskkorv med grynigt pulvermos, några svettiga grå haricot verts och 21 tillsatser paketerade i svart platslåda med imma på insidan?

Återigen läser jag en artikel om sjukhusmaten som Sodexo fått i uppdrag att leverera. Av en händelse upptäcktes dessutom att en efterrätt levererad från Sodexo hade märkts om. "- Det var tur att vår patient upptäckte att hans efterrätt var för gammal. Att ge för gamla mjölkprodukter till så svaga patienter kan ge förödande resultat, säger Tuulia Hellberg" till DN den 18 juni.

Det är så mycket som är fel och långt ifrån vad de flesta av oss förknippar med mat.

1. svarta, läskiga plastlådorna som ser ut som hundskålar.
2. maten är så konstgjord med upp till 20 kemiska tillsatser
3. så smaklös och till och med äcklig att patienterna äter mindre och riskerar undernäring




Som tur är det flera som reagerar, tycker det här är fel och engagerar sig. Bland annat läkare Andreas Eenfeldt som driver webbsidan Kostdoktorn

Så här skriver han:

"Hur skall en undernärd sjuk patient bli frisk med billigast tänkbara, näringsfattiga och illasmakande mat från Sodexo? Varför försöka spara några kronor på näringsfattig mat när det lätt kan leda till att patienterna får svårare att tillfriskna? En enda extra dags vård kostar tusentals kronor. Det är ekonomiskt oansvarigt".

På en skämtsida på nätet med galna nyheter hittar jag faktiskt en artikel som både med sin bild och sina fejkade intervjuer kommer nära det galna med hela projektet. Bilden överst i det här inlägget är från den sidan.

Jag tror många vill ha ett svar på frågan: Kan det verkligen löna sig att ett sjukhus inte har ett eget kök med kokerskor och kockar som lagar bra mat som de sjuka och gamla med glädje äter?

Jag undra också om de politiker som beslutat om detta själva äter ur de svarta lådorna varenda dag. Speciellt om de hellre äter ur de svarta plastskålarna än på den lokala mysiga trattorian nedanför sina kontor. Där det både luktar och smakar gott och maten serveras på tallrikar.

Jane Morén

Hotad oas

Sätt dig ner. Ja faktiskt; häll upp kaffe åt dig. Ta fram en näsduk. Eller se dig om på ditt kontor, har du något ömtåligt? Något som går att ge en spark eller ett knytnävsslag?

I denna veckas Mitt i Södermalm läser jag till min bestörtning att den ideella verksamheten Café Söderhöjd mister sina lokaler. Det är en verksamhet med arbetsträning för långtidssjukskrivna eller långtidsarbetslösa som Spånga Blå Band drivit i flera år. Nu sägs de plötsligt utan förvarning upp från sina lokaler. " Vi känner inte att vi kan delta i verksamheten som vi hade tänkt oss", så ungefär säger representanten från Baptistkyrkan som äger kyrkan i vilken Blå band har sitt café. "Men vi sköter oss själva, har alltid gjort", menar de som arbetstränar. Blå band berättar att de i utbyte mot att få hyra lokalerna billigare skulle bygga ett kök som baptistkyrkan kunde använda när de inte var där. Nu är allt bortkastat. Nu måste de leta lokal istället för att ägna sig åt att stödja de som arbetstränar.

Jag känner igen personalen på bilden. Det hugger till i mig. I onsdags var jag där på lunchpoesi. Det var en helt fantastisk eftermiddag i vad jag skulle kalla en unik oas. Varför har jag inte gått hit förut tänkte jag, här finns ett sådant ställe som jag saknat. Enkelt och med stor värme. Ett ställe för alla, gammal, ung, sjuk, frisk, glad, ledsen.

Jane Morén

Stress har sitt pris

Girighet är nog ett av människans värsta gissel. Jag vet, jag har drabbats av den själv, när jag sålde julfrimärken bland annat, den drabbar lätt om man inte ser upp. Nu handlar det jag tänkte ta upp här om viktigare saker än frimärken, det handlar om sjukvård.

För ett par veckor sedan blev jag alldeles bestört när det uppdagades att sjukvårdsupplysningen hade ett system där de rådgivande sjuksköterskorna fick tillägg på lönen om de kunde få undan samtalen så fort som möjligt. Målet var att prata så kort tid som det bara gick med varje orolig kund. Otroligt tragiskt var det att ett barn dog på grund av felaktig rådgivning, men hur kan någon enda människa tror att inte vården blir sämre och riskfylld om den måste jäktas fram? Jag begriper det inte, för mig är det självklart att stress har sitt pris.

Idag så läste jag en artikel i DN där det uppdagades att även läkarna som tog jourpass på närakuten var indragna i ett system med bonus för snabbt avklarade läkarbesök.

Det här påminde mig om när jag en gång besökte en läkare på vårdcentralen. Jag hade mycket ont i pannan och en vän sa att det lät som bihåleinflammation. När jag så kommer in till läkaren, såg han lite på mig på avstånd, satte sig ner vid datorn för att påbörja journalförandet och frågade: är du säker på att du har bihåleinflammation?

Men hallå, vem är läkaren här? Varför tror du jag går hit om jag redan vet vad jag har för sjukdom? Ska du inte undersöka mig? Efter några minuter stod jag utanför hans dörr i en korridor med ett recept i handen men utan diagnos. Jag fattade ingenting.

Något år senare besökte jag återigen vårdcentralen, denna gång träffade jag en läkare som verkligen tog sig tid. Han undersökte, pratade, frågade, slog i böcker och skrev i sin dator. Stämningen var lugn och rofylld, jag kände mig omhändertagen och trygg, faktiskt omedelbart lite friskare. Ändå tog besöket inte mer än 15 minuter.

Läs artikeln på DN

Jane Morén

Var finns engagemanget i vården?

– Utbildar jag mej i onödan! utropar Sara i telefonen. Till ett sånt här jobb där ingen verkar bry sej. Är det mej det är fel på?

Hon har precis fått ett vikariat på ett äldreboende för dementa. Redan första dagen blir hon oroad över att hon plötsligt är ensam vårdare på avdelningen. En annan vårdare har fått lov att sluta tidigare, men ingen har sett till att någon ersätter honom. Så Sara blir ensam någon timme. När nästa person dyker upp måste denna ägna sig åt att beställa varor i flera timmar så då är Sara ensam igen och flera av patienterna får inte medicin på utsatt tid. Hon får inte ge medicin för det är hon inte utbildad för.
Ensam får hon dra iväg med fyra rullstolar till en patientaktivitet.

– Jag tycks ha gett mej in i helt fel bransch, suckar Sara. Jag som trodde att det skulle bli så roligt att börja jobba efter utbildningen och att det skulle vara bättre på ett sådant här ställe än i hemtjänsten. Har jag gått på skolan helt i onödan? Det vi har fått lära oss fungerar ju inte i verkligheten.

Det är ju alltid så att man ser med friska ögon när man kommer till ett nytt ställe. Så jag tror Sara har helt rätt när hon reagerar och blir upprörd. Det är inte henne det är fel på. Det är ett system där åldringar förlorar sitt människovärde när kropparna skrumpnar och funktionerna inte längre fungerar. Och jag hoppas att Sara orkar fortsätta att säga till när hon ser missförhållandena. Det var ju en annan Sara för många år sedan som gav namn till Lex Sara. Har det inte hänt något sen dess?

Ingrid Sillén

Sjukhusmat en dödsrisk

Många sjuka har dålig aptit. Den nya modellen med mat levererad i platslådor är så smaklös att patienterna tappar aptiten ännu mer och riskerar att bli undernärda. I längden kan det driva dem mot en för tidig död.

Jag minns när jag låg på BB när mitt tredje barn föddes. Jag tyckte för första gången det var riktigt trevligt. Mycket beroende på att det var nya regler: man fick ha kvar sin man på rummet och tvingades inte längre se honom åka hem. Men trots den nya trivseln valde jag ändå att åka hem tidigt och det berodde på maten. Maten var av så dålig kvalité, mycket beroende på att jag var vegetarian; det fanns helt enkelt inte något med tillräckligt mycket protein och näring på menyn som inte var kött.

Jag kunde välja att åka hem. Men sjuka kan ofta inte välja, de måste stanna kvar på sjukhuset. Att då tvingas äta mat av låg kvalité med dåligt näringsinnehåll kan inte vara förenat med god vård.

Många som hamnar på sjukhus har i grunden nedsatt aptit. Fjärrproducerad mat ökar risken för undernäring, anser professorn i klinisk nutrition Tommy Cederholm. Nära varannan patient i slutenvården är undernärd eller i riskzonen att bli det och löper därmed ökad risk att dö i förtid. Försök med lokal och vällagad mat har däremot visat att patienterna äter mer och mår bättre, berättar han för Svenska Dagbladet.
– Läget har snarast försämrats. Det finns en trend att ta in storköksmat och den drivs av extremt starka ekonomiska krav. Men fjärrproducerad mat gör nog att vi inte kan minimera följderna av sjukdomsrelaterad undernäring. Istället skulle det behövas en starkare utveckling mot mer individanpassad kost, säger Tommy Cederholm till SvD.

I spåren av att allt fler intresserar sig för att maten vi äter är äkta och näringsrik vill jag tipsa om en webbsida som heter Äkta vara

På webbsidan bloggar författaren och matjournalisten Mats-Eric Nilsson:
"Säga vad man vill om butiksmaten, men den som kan läsa små bokstäver får i alla fall veta vilka tillsatser produkterna består av. Annat är det med de rätter som serveras i skolor och på sjukhus. Den offentliga matens innehåll bör betraktas som en affärshemlighet, är de stora cateringföretagens grundinställning".

Så börjar hans senaste krönika. Läs hela krönikan

Vad är det i brödet?

Var hittar man äkta mat idag? Hur undviker man att bli lurad? För någon dag sedan såg jag en annons om mat som fick mig att reagera: Tropicana juice som gick ut stort med att deras apelsiner pressades senast 24 timmar efter de skördats.

Det stämmer säkert, men jag är övertygad om att det också gör att konsumenten tror att den juice han köper är väldigt färsk, typ högst 24 timmar gammal. Sanningen är att Tropicanas juice kan vara upp till 11 månader gammal i sin förpackning, även om den är pressad direkt efter skörd.

Hur vet jag det? Jo det har matjournalisten Mats-Eric Nilsson tagit reda på. Om det och mycket annat skriver han i boken" Den hemlige kocken". Efter att jag hade läst den många gånger upprörande boken såg jag på butiksmaten på ett helt annat sätt. Utrustad med ett par starka glasögon, (om man inte har perfekt syn) begav jag mig därefter ut i butikerna på jakt efter riktig, äkta mat. Det visade sig tyvärr svårare än jag trott och min varukorg såg riktigt ynkligt mager ut.

Ett av de många nya matbeteenden det givit upphov till är att jag idag i stort sett aldrig köper fabriksproducerat bröd, det som ligger i hyllorna i butikerna, eller i deras ugnar och kallas butiksbakat. För att slippa alla tillsatser bakar jag idag allt bröd själv.

Har du helt missat Mats-Eric Nilssons bok, läs gärna "Den oäkta maten" en artikel i Aftonbladet så du får upp ögonen för fusket med vår mat.

Jane Morén

Skinka eller cykel?

Här om dagen såg jag en stor annons där Scan utlovade ett paket ekologisk skinka till alla som cyklade till jobbet den dagen. Nästa dag fick de som tog bussen ekologisk bacon. Min första tanke var att nu är de ute och cyklar: kött sliter mer på klimatet än bilåkning: alltså, att ta cykeln, men sedan belönas med kött, upphäver tyvärr klimatvinsten av cykelturen. Hur mycket har jag inga siffror på men det finns oroande rapporter:

I FN:s jordbruksorgans (FAO) rapport Livestock"s long shadow utnämns den globala djurhållningen till en av de största klimatbovarna. Uppfödningen av djur till livsmedel står för 18 procent av utsläppen av växthusgaser, vilket är mer än hela transportsektorn. Kokött ger mest utsläpp, därefter kommer griskött och sedan kyckling. Minst påverkan på klimatet har vegetabilier.

Det här är inga roliga uppgifter för de som gillar kött. De vill helst stoppa huvudet i sanden som en hoper strutsar och låtsas att det regnar. Ställa bilen, det kan man tänka sig, men förvånansvärt stort är motståndet mot att dra ner på köttätandet.

Jane Morén

Hon kom ut med en kokbok till sin studentexamen

Katri Melander i Göteborg har vuxit upp med vegetarisk mat. Men det är inte förrän på senare år som hon fullt ut uppskattat maten där hemma. Nu kommer hon ut med den vegetariska kokboken Fest var dag som samtidigt är hennes projektarbete sista året i gymnasiet.

– När jag var liten ville jag hellre ha makaroner och köttbullar som mina kompisar, säger hon, men nu inser jag vilken fantastisk mat jag har fått hemma.
Det var därför hon valde att att dokumentera familjens mat under ett halvår. Hela familjen blev engagerad i projektet och ibland fick de vänta på att få börja äta för att maten först skulle fotograferas. Och nu, lagom till hennes studentexamen, har boken kommit ut på Migra Förlag.
– Under min uppväxt har mina föräldrar haft ungefär lika stor del i köket, berättar författaren, men den här boken fokuserar främst på maten som min mor har lagat.

Recepten är enkla och råvarorna billiga.
Boken kommer att finnas i handeln men kan också beställas direkt på www.migra.nu

Ingrid Sillén

Hon fick barnpassning på obekväm arbetstid

Sara som går undersköterskeutbildning fick ett sommarvikariat på ett äldreboende. Men en stor del av arbetet är på kvällar och helger. Hur ska hon göra med barnen? Hon är ju ensamstående med tre barn och den yngste är bara tre år. Och även om den äldste ställer upp mycket så kan man ju inte begära att han alltid ska vara hemma och passa småsyskonen på helgerna.

Men då visar det sej att just den stadsdelen som Sara bor i ordnar barnpassning på obekväm arbetstid om man har en fast anställning. Förut har hon fått nej för då har hon bara haft timanställning men nu är det på allvar. Så nu kommer Saras kompis Ida hem på kvällarna och tar hand om barnen och kommunen betalar. Extra bra passar det ju eftersom Ida utbildar sej till barnskötare.

Ibland blir man positivt överraskad.

Ingrid Sillén

Solmogna tomater ratas och ruttnar

Igår såg jag på Korrespondenterna på SVT. Det var ett inslag där odlare i Ghana protesterade mot EU:s handelsregler som gjorde att de hade svårt att konkurrera ut importerade konservtomater från Italien.

Det var en absurd känsla när kameran svepte över soliga odlingar, högar av färska tomater på torgen och över till nya bilder där tomaterna låg och ruttnade i solen. Kameran svepte vidare, nu in i en liten affär där det på hyllorna stod konservburkar med tomater importerade från Italien.

Italien får bidrag och kan därför leverera mycket billigare tomater och därför protesterar man och vill få till stånd en ändring av handelsavtalen. Om det har jag inget att säga, utan jag koncentrerar mig att reflektera kring färsk och konserverad mat.

Hur kan konserverade tomater konkurrera ut färska? Det verkar som om vi helt tappat känslan för att färsk mat är mer värd än konserverad. Mer näringsrik, godare och bättre för miljön. Vi slipper förpackningar, transporter, tillsatser och får fullvärdiga livsmedel som ger oss rikt med näring. De konserverade tomaterna på hyllan kan ju inte jämföra sig med nyskördade tomater, men i reportaget verkade det som att det faktumet helt förbisågs.

Jane Morén

Flykting tog sitt liv i häktet

Det var inte så länge sedan man kunde läsa att självmorden på häktena hade upphört. Kriminalvården hade gjort sitt bästa för att förhindra det. Och vems fel det är att Mir Abba är död vet jag inte. Bara att han var en afghansk flykting som hade bott i Sverige i fem år. Sedan sattes han i häkte i Gävle för att forslas tillbaka till sitt hemland.

Han satt där i 67 dygn, sedan orkade han inte längre utan tog sitt liv.

Svenska Afghanistankommitténs kommentar är: »Å ena sidan för Sverige krig i Afghanistan, å andra sidan säger det åt flyktingar från kriget att det inte råder konflikt i landet. Dessa hycklande motsägelser har kommit till vägs ände.
Hemkalla de miljardslukande trupperna! Lägg pengarna på civilt bistånd och en human flyktingpolitik.
Sten Tolgfors och Tobias Billström, avgå!«

Jag instämmer helt!

Ingrid

Söndagssegling

Inte så mycket vind i seglen var det igår när jag följde med på en seglats som ordnades för SAMBAs styrelse och personal. Men en fantastisk utflykt med strålande sol, vackra vyer, trevliga människor och bra samtal.

Plötsligt påmindes jag om en mindre trevlig händelse för mer än 50 år sen, en inställd segeltur. Min bästa kompis familj hade en segelbåt. I mina ögon var den enormt stor. Den låg i Vänern ungefär 1,5 mil från vårt samhälle. Dit brukade vi åka med badbussarna på sommarlovet.
Nu skulle jag få åka med min kompis och hans familj i deras segelbåt. Men jag visste inom mej redan innan jag frågade pappa att det nog skulle bli ett nej. Utflykten skulle nämligen ske på en söndag. Ja visst blev det nej. Sådant fick man inte göra på söndagar i min familj. Vilodagen skulle ägnas åt högmässa, söndagsskola, promenader i naturen. Jo man kunde till nöds få borsta skorna innan man gick till kyrkan, men mamma hade alltid förberett maten före helgmålsringningen på lördagen. Det var bara pappa som fick arbeta på söndagen för han var ju präst.

I dag kan jag tänka på det där med distans och skratta åt det. Men då ställde det till problem. När jag blev lite äldre hanterade jag det genom att hitta på bortförklaringar inför mina kompisar, lite senare ljög jag för mina föräldrar för att kunna hänga med på sånt jag ville göra.

Jag är i alla fall glad för en sak. Att det inte fanns religiösa friskolor på den tiden. Tänk att ha hamnat i en fundamentalistiskt kristen klass. Jag bävar vid tanken!

Ingrid Sillén