Vikariedilemmat

Jag pratade med Märta, 91 år häromdagen. Hon var nöjd med hemtjänsten. Ända sedan årsskiftet, då hon bytte företag, har samma kvinna kommit varje gång. Det säger sig självt att det måste vara mycket trevligare och tryggare att samma person dyker upp gång efter gång. Man lär känna varandra, Märta slipper att gång på gång berätta hur hon vill ha det.

Jag kommer ihåg när jag själv jobbade i hemtjänsten för några år sedan hur arga och ledsna en del kunde bli när det ständigt dök upp nya vikarier. Och jag var ju en av dem. Jag visste ju att det inte var mitt fel och jag förstod ju reaktionen. Det måste ju finnas vikarier som kan rycka in när den ordinarie är förhindrad att komma och ibland kan det säkert vara kul med ett avbrott och träffa en helt ny person. Men det får ju vara någon måtta på överraskningarna. Det måste organiseras så att det känns bra och tryggt för pensionären.

Ingrid

Kattmat på pensionärernas bord?

För en tid sedan ringde en kvinna till Ring p1 och sa att många pensionärer är så fattiga att dom äter kattmat. Samma rykten florerade i medierna för flera år sedan.

Kan det verkligen vara sant? tänkte jag och kollade på mataffärens hyllor. Möjligen om man är otroligt fattig. En burk kattmat 300 g kan man få för 10–11 kr på ICA. Kilopriset är 28–29 kr. Men för samma kilopris kan man få blodpudding som innehåller lika mycket protein som kattmaten. För att inte tala om alla andra nyttigheter.

Nu tror jag inte att det bara är fattigdom som gör att fattigpensionärer köper kattmat i stället för blodpudding. Det tyder på ensamhet och förvirring, brist på gemenskap och någon som kan ge vägledning och hjälp. Där borde hemtjänsten ha en uppgift. För en del skulle det kanske räcka med handfasta råd och mänsklig kontakt.

Men klarar hemtjänsten av det? För inte länge sedan jämförde Anna Bäsén i Expressen den mat som många pensionärer får just genom hemtjänsten eller i äldreboenden. »Gamla får mindre näring i maten än katter« var rubriken. Det har visat sej att många gamla får mat av alldeles för dålig kvalitet, för lite kalorier, för lite näringsämnen. Vi bryr oss tydligen mer om våra katter och hundar än om våra gamla.

Så uppryckning hemtjänst och andra myndigheter som har med de äldres mat att göra! Men vi vanliga medmänniskor har också ett ansvar. Det kanske finns någon i ditt grannskap som behöver hjälp med handlingen ibland. Och i din egen trappuppgång finns kanske någon som du kan bjuda hem på middag i morgon? Eller varför inte redan i dag?

Ingrid S

I skymningslandet

De blir fler och fler men du ser dem sällan. De finns i skymningslandet bakom dörrar i de gamla gränderna. De som nästan har levt färdigt sina liv, de som har minnena inom sig och väggarna fulla av barndomens bilder. Här finns längtan, ensamhet och oro. Men också förväntan och stillsam förnöjsamhet.



De här människorna har Jane Morén skrivit om i boken Kaneltimmen. Det är berättelser för alla som har med äldreomsorgen att göra eller som träffar gamla på annat sätt.

Hon skriver om ett arbete där längtan efter henne liksom är inskriven mellan raderna i anställningsavtalet. Det är lyrisk prosa om det mest vardagliga, att ta fram mat på bordet, att duscha skrynkliga kroppar, att lyssna på berättelserna. Att ta dem som behöver omsorg på allvar och med respekt.

Boken är full av de känslor som väcks av mötena med de gamla: vemod, sorg, kärlek, ilska, glädje ... Den berättar om Fanny som stoppar om sina tygdjur i sängen, Paul som lyssnar på opera och drömmer sig tillbaka till Venedig, Stella som bara vill dö, Greger som älskar god mat, och alla de andra som väntar på hemtjänstens besök i sina små ettor eller stora patriciervåningar. Personalen levererar köttbullar, blöjor och tvätt av löständer, men också efterlängtade mänskliga möten. Boken är gripande och berörande för att den låter läsarna få delta i dessa möten.

Boken är utgiven på Migra Förlag www.migra.nu

Blir dom lurade?

För några år sedan gjorde jag ett inhopp i hemtjänsten. Jag hade inte tillräckligt med jobb och då är äldreomsorgen bra att ta till. Och varje dag träffar man en eller ett par fantastiska och speciella människor. Men det är dåligt betalt.

Det som slog mej var att en så stor del av arbetet gick åt till resor. Nu var detta ett relativt nystartat privat företag i hemtjänsten och hade väl inte fått så många kunder än. Det innebar att man fick knapra på omvårdnadstiden och använda dem till resor.

Så här skrev jag i min dagbok:
»Enligt schemat gjorde vi 30-minutersbesök hos de flesta. I verkligheten var det nog 10–15 minuter. Resten av tiden gick åt till resor och vid två tillfällen fikarast. Det här måste vara ett otroligt ineffektivt sätt att jobba på där dessutom pensionärerna blir lurade.«

Några dagar senare:
»Det är otroliga kontraster man stöter på. En del lever i jättetjusiga lägenheter, prydligt och rikt. Andra har det torftigt och smutsigt. Hos XX ser det för hemskt ut men det är roligast att vara där. Hon är otroligt pratsjuk och vill veta allt om mitt liv och berättar om sitt eget. Hon blev ännu mer intresserad när hon fick veta varifrån jag kom, inte så långt från hennes egna hemtrakter.«

Ingrid Sillén

Ska vi låta dem svälta?

Sara är trött efter en dag på jobbet i hemtjänsten och besviken på sina kolleger. Hos en kvinna finns tre kvällar i rad en anteckning om att hon inte vill äta. Sara som bara jobbar helger blir förskräckt för kvinnan verkar medtagen och trött. Inte undra på det när hon inte äter.
– Du förstår, man måste ju truga lite med henne, säger Sara. Uppmuntra som man gör med barn. Och jag fick ju i henne mat till slut, potatis med farmarbiff.

Hur kan man göra så mot dom gamla? Bara dag efter dag konstatera att hon inte har fått något i sig och strunta i det. Är det för besvärligt? Är det inte därför vi har hemtjänst för att ta hand om dem som inte klarar sej själva?

Sara vet inte om det är äldreomsorgen hon kommer att jobba i. Inte så länge hon är ensam med barnen i alla fall.
– Just nu hinner jag inte hålla ordning där hemma och tvätten ligger i högar. Men jag är ju tvungen att jobba vid sidan av studierna för att få ekonomin att gå ihop.

Och arbetet är ändå roligt. Att göra ett bra jobb och få uppskattning för det gillar hon.

Ingrid

Våga säga till?

Ofta står det unga kvinnor utanför min port och röker. De tar paus från dagisjobbet. Många gånger har jag tänkt att säja något, inte för att jag missunnar dom att ta rast men för att dom använder den till att andas in giftiga gaser. Men jag har aldrig vågat. Säjer bara artigt hej och går förbi.

Men i dag hörde jag lungläkaren Eva Brandén på radion som var oroad av att det är så många unga tjejer som börjar röka. Hon anser att cigaretter är alltför tillgängliga. Och när hon ser ungdomar på stan som röker brukar hon gå fram och prata med dom. Ingen blir arg. Kanske skulle jag våga också...

Ingrid

Rätt eller fel att skilja sej

Det går ju inte att säga att det är rätt eller fel med skilsmässor generellt. Men det är det som debatteras på Debatt på tv i kväll. Gudrun Schyman tar stor plats och plattar till killen från KDU som vill hjälpa familjer att hålla ihop. »Vad har du med det att göra?« frågar Josefsson. Som om inte väldigt många politiska beslut påverkar oss långt in i familjerelationerna.

Det är upprörda känslor blandat med flams i debatten. »Varför är det fler skilsmässor i Sverige«, undrar Josefsson. Statsvetaren säger att det beror på att kvinnor i Sverige är mer frigjorda än i andra länder och att vårt välfärdssystem ger oss den möjligheten. Jag tror inte på det första argumentet, däremot det andra. Vårt välfärdssystem bygger i mycket högre grad på individerna än på familjen som i många andra länder. Bland annat när sambeskattningen togs bort på 60-talet, tror jag det var, blev det en skjuts för kvinnorna att gå ut i arbetslivet. Det lönade sig plötsligt. (Därför är det beklagligt att en del förespråkar nån slags återgång till en sambeskattning fast från andra hållet. Man vill införa en lindrigare beskattning för ensamstående föräldrar än för sammanboende. Det förslaget stödjer jag inte!)

Jag tycker det är bra att man kan skilja sej och att vi nu har en lagstiftning som ger båda föräldrarna skyldighet att ta ansvar för sina barn (det fungerar ju inte alltid i alla fall). Men jag är också glad när jag ser människor som lyckats hålla ihop under många år, som har klarat av kriser och gått vidare utan att behöva skilja sej. Det är verkligen inte att bara värna om en familjeform. Jag värnar om ensamföräldrar och andra familjekonstellationer också.

Ingrid Sillén

Skillnad redan i fosterlivet

Redan när ett barn föds är förutsättningarna helt olika beroende på i vilket bostadsområde det föds. Det visar en studie från Karolinska Institutet som presenterades i radion i morse. Samma resultat visade forskaren Gunilla Sydsjö som talade på Barnforum förra veckan.

P1 hade besökt barnmorskor på Östermalm i Stockholm och Fittja i Botkyrka. Medan kvinnorna på Östermalm är ytterst måna om kost och nyttigheter är det si och så med den saken i Fittja. Men stressen tycks finnas i båda områdena, de välutbildade kvinnorna jobbar för mycket, 50-60 timmar var inte ovanligt enligt den intervjuade barnmorskan. Medan stress på grund av trångboddhet, dålig ekonomi, otryggt liv är vanligare i Fittja. Barn i sådana områden föds också ofta för tidigt vilket i sig ger en högre risk för både psykiska och fysiska sjukdomar. Nu vill barnmorskorna har mer resurser till de fattiga områdena.

Det är positivt att man börjar titta på de här förhållandena. För ju tidigare man satsar på barn som riskerar att fara illa desto större blir samhällsvinsten.

Ingrid

Tomatplantor, grisar och påven

Ibland känns det som om jag lever större delen av livet framför datorn. Vad gjorde jag i mitt tidigare liv? Jobbade med annat och pratade mer i telefon. Fast kontakterna kan faktiskt bli tätare och fler med e-post.

Men i dag tog jag en ordentlig rast från datorn för att plantera om mina små tomatplantor. Hoppas dom växer till sej så att jag kan skörda härliga tomater i sommar.

Hör just hemska berättelser om grisar som skållas levande på svenska slakterier. Jag blir så upprörd så i fortsättningen ska jag noggrant kolla varifrån jag köper kött.

Och så kommer påven på väg till Afrika med ett uttalande om kondomer. Han kan inte rekommendera dem, människor ska bli andliga i stället. Ja det är ju också ett sätt att slå två flugor i en smäll och bekämpa aids och minska barnafödandet på samma gång.

I Kenya sa man för övrigt inte »slå två flugor i en smäll« utan »döda två fåglar på samma gång«.

Ingrid

Hur smakar de gamlas matlådor?

Igår såg jag ett inslag om Äldresomsorgsbloggens månadslånga test av de gamlas matlådor. De där i plast som bärs ut av hemtjänstpersonalen, ställs i deras kylskåp och sedan värms i mikro. Hittills, efter fjorton dagars test, hade bara en maträtt kommit upp i tre poäng av fem. Tre betyder ok. Inte mer.

Hoppas Äldreomsorgsbloggen sedan testar näringsinnehållet efter att maträtten kommit ut ur mikron. Vad finns kvar av den ursprungliga näringen? Jag tror nämligen att den kostnad vi tror vi sparar in på att inte ha tid att låta hemtjänstpersonalen laga maten till de gamla på plats, åtminstone på vardagar, kanske bara tre dagar i veckan men i alla fall, den får vi betala flera gånger om på andra sätt, med fysisk och psykisk ohälsa.

Läs mer om testet på http://aldreomsorgsbloggen.se/content/

Jane Morén

Det är killar och män som skjuter

Läste en intressant artikel i Arena om att ingen tagit upp könsaspekten på det som nyligen hände i Tyskland, killen som sköt sina skolkamrater. Per Wirtén skriver att det är föreställningen om hur riktiga män ska vara som är problemet, inte män som biologiska varelser.

»Manligheten är en bur som låser in män. Feminister har länge försökt bryta upp kvinnlighetens burar. Men om manligheten är det fortfarande skrämmande tyst. Trots att människor dör, misshandlas, skadas för livet i föreställningens spår«, skriver han.

Det påminner mej om något jag läste i Svenska Dagbladet för en tid sedan. Ett föräldrapar talade inte om för omgivningen vilket kön deras barn hade. I artikeln kallades hon/han för det. Det lustiga är att många blev så upprörda över det. Jag tycker det är ett tankeväckande experiment även om jag tror att det skulle vara väldigt svårt att genomföra.

Vad är det i vårt sätt att hantera flickor och pojkar som gör att de oftast utvecklas i så olika riktningar? Och att barn som är utsatta ofta beter sej helt olika beroende på vilket kön de tillhör. Killarna blir utagerande och våldsamma, tjejerna inåtvända och skadar sej själva. För att hårdra det. Men tendensen är att även fler flickor börjar uppvisa våldsamma beteenden.

Det vore faktiskt intressant om man kunde börja betrakta barn som individer i första hand, inte som en blivande män eller blivande kvinnor. Med allt vad det innebär av tidigt fastlåsande i könsmönster.

Självklart är det inte så enkelt som att killar och män skjuter bara för att de blivit formade enligt ett visst könsmönster. Det är givetvis kombinerat med psykiska och/eller sociala problem och utsatthet av olika slag. Men könsaspekten är viktig och bör inte glömmas bort.

Ingrid

Lönepåslag eller inget alls

Läser just att SEB:s Annika Falkengrens lönepåslag medför att hon får 35 miljoner extra i pension. Men hur kan det komma sej att vissa bara kan plocka ut pengar så där utan vidare medan det de svagaste får mindre och mindre?

Jag fick mejl av min syster Katarina som är distriktsläkare. Hon är upprörd över att många sjuka nekas rätt till sjukpenning eller sjukersättning. De står utan försörjning eftersom de oftast inte har a-kassa heller. Men hur ska dom överleva? Det blir socialbidrag förstås för vi tillåter ju inte folk i Sverige att svälta. Eller?

När jag möter människor i jobbet som har det så, skriver Katarina, är det inte mycket annat än förståelse som jag kan erbjuda. Det är ju politiska förändringar som krävs.

Ingrid Sillén

Ensam och utsatt

Har varit på Barnforum i dag, en konferens om barn som far illa. I vårt rika land finns det barn som har det eländigt. Även om de inte svälter så far de illa. Sociala och psykiska svårigheter, missbruk, fattigdom, faktorer som ofta hänger ihop. Arbetslösa, långtidssjuka, isolerade föräldrar klarar inte att ge barnen en trygg uppväxtmiljö.

Det finns så mycket kunskap om att barn i riskzonen måste ha stöd och hjälp tidigt. Och man kan se riskerna redan när den gravida mamman kommer till mödravårdscentralen.
En undersökning vid Linköpings universitet visade att barn till mammor med en viss uppsättning riskfaktorer under graviditeten i mycket större utsträckning kom att fara illa under sin uppväxt än en »normalgrupp«. Och det följde med upp i tonåren. Av den här gruppen barn var det 23 % som inte fick något avgångsbetyg i grundskolan.

En annan talare sa att 50 % av de pojkar som utfört kriminella handlingar före 12 års ålder uppvisar ett kriminellt beteende som vuxna. Det innebär ju att man måste ta tag i dom här barnen långt innan de blir tonåringar. Då kan det redan vara för sent.

Det viktiga är tidiga insatser och en samordning mellan instanserna. Att man river väggarna mellan de olika myndigheterna och inte jobbar utan att veta att det man gör har någon effekt.

För det är inte främst en penningfråga. Det flödar mycket pengar i satsningen på utsatta barn och många professioner är inblandade, psykologer, socialsekreterare, läkare, skolkuratorer osv. Det som behövs är metoder som man vet fungerar och som får tid på sej att bli etablerade.

Men socialtjänsten med flera kan inte ensamma ha ansvaret för att det ska gå bra för de här barnen. Det behövs en satsning på helt andra nivåer. Barnfrågan måste lyftas. Den ska bli den viktigaste politiska frågan inför valet 2010 anser Kraftsamling för barnen. Se www.samba.nu

Ingrid Sillén

En coach till storasyster

Den 11 mars för två år sedan dog min syster Anna. Sjukdomen fick till slut fick övertaget.

Anna var den bästa syster man kunde ha. Hon var alltid omtänksam men hon betydde särskilt mycket för mej när jag kom i tonåren. Hon bidrog till att jag blev intresserad av omvärlden, hon fick mej att se att världen var full av orättvisor, inte bara ur globalt perspektiv utan också på hemmaplan. Det var på 60-talet och gamla sanningar prövades.

Vi pratade om livet och världen och hon tipsade om böcker man borde läsa. Hon prenumererade på fredstidningen PAX åt mig vilket ansågs mycket kontroversiellt i vår familj. Och när jag läste Kärlekens konst av Erich Fromm trodde pappa att den handlade om sex.

Jag tänker på Anna när jag hör om vilsna eller osäkra ungdomar som blir coachade av vuxna människor i karriären. I exempelvis Västerås tar arbetsförmedling och näringsliv hjälp av yrkeserfarna mentorer för att försöka hjälpa unga arbetslösa att hitta vägen in på arbetsmarknaden.

Alla behöver vi en storasyster eller storebror.

Ingrid Sillén

Kan det vara farligt när alla vuxna gör det?

Jag började smygröka när jag var 11 år. Bara för att det var spännande. Min kompis och jag snodde Philip Morris av hennes pappa. När jag berättade för henne att jag hade hört att det var livsfarligt att röka trodde hon mej inte. Hur kunde något som hennes pappa och mamma höll på med dagligen vara så farligt? Att det var förbjudet för barn var väl bara ett påhitt för att vi skulle ha något roligt att se fram emot när vi blev vuxna.

Jag fortsatte att röka även om det inte blev regelbundet förrän i tonåren. Vi fick aldrig den information som unga får i dag. Vi fick mest moralkakor. Som den gången min gymnastiklärare hade sett mej gå och röka på gatan. Då fick jag en dundrande utskällning inför klassen, men det handlade inte om min hälsa, det handlade om att det såg så illa ut när unga tjejer gick på stan och rökte.

I dag vet barn mer om tobak och jag tror att dom flesta vuxna håller inne med sina moralkakor. Jag tror att fakta är mer verkningsfullt, även om jag själv både rökte och snusade i många år trots allt jag visste.

Nu har det börjat talas mer om tobak igen för trenden är att fler unga röker. Varje år börjar 16 000 ungdomar i Sverige att röka och många snusar varje dag.

Kampanjen Dizza Tobak har tagit initiativ till en tävling om bästa klasstidningen om tobak. Det kanske är eleverna själva som är bäst på att ta fram fakta och informera andra. Ska bli spännande att se resultaten.

SAMBA – samarbete för barnen är med – och initiativet togs av Pfizer Sverige.

Läs mer på www.samba.nu och www.dizzatobak.se och http://ansvarsblogg.pfizer.se

Ingrid Sillén

Grattis Makalösa föräldrar!

Jag har inte gjort ett dugg som har med Internationella kvinnodagen att göra i dag. Jo jag har tagit hand om en liten pojke när hans mamma jobbade. Det kanske kan kallas lite kvinnosolidaritet.

För trettio år sen skulle jag skämts om jag inte hade varit ute och demonstrerat eller gått på ett möte på kvinnodagen.

Men jag blev glad när jag såg att Makalösa Föräldrar har fått Aftonbladets Wendela-pris till minne av Sveriges första kvinnliga journalist Wendela Hebbe.
Motiveringen är att föreningen stöttar och organiserar ensamstående mammor och pappor i hela Sverige, i deras kamp för att få vardagen att gå ihop. Samtidigt arbetar den envetet för att lyfta upp situationen för ensamstående föräldrar på den politiska dagordningen.

Jag kan bara hålla med. Det är en förening som gör sin röst hörd i alla möjliga sammanhang. Jag kan tillåta mej att vara lite stolt för jag var med och bildade den för drygt 12 år sen och var aktiv i 4–5 år.

De senaste åren har organisationen utvecklats otroligt mycket. Ett stort grattis till Makalösa Föräldrar! Läs mer på www.makalosa.org

Ingrid Sillén

Dubbelt upp

Den 5 mars 1979 åkte jag till Södersjukhuset för att föda mitt andra barn. Där hemma fanns storebror David 1,5 år som just den dagen togs om hand av sin moster. Vi behövde inte vänta länge, värkarna hade satt i ordentligt, det nya barnet var på väg ut och snart fanns det en fin liten pojke till i familjen.

Men vad var detta? Varför klämde barnmorskan så oroligt på min mage och varför blev det en spänd stämning i rummet?
»Det är väl inte en till?« fick jag fram. Jo det var just vad det var, en liten tjej hade legat gömd bakom sin bror och aldrig märkts på några undersökningar. (På den tiden gjorde man inte regelmässigt ultraljud.) Och bara några minuter senare hade flickan kommit ut. Vilken känsla det var! Plötsligt hade vi tre små barn i familjen.
(Att personalen verkade så orolig tror jag beror på att det några månader tidigare hade gått olyckligt vid en liknande förlossning. En kraftig spruta som drog ihop livmodern kvävde barn nr två.)



Den första tiden hemma var omtumlande och ganska ljuvlig. Jag har förstås glömt alla vakna nätter och brist på sömn, det jag minns mest var den härliga känslan att få sitta med kuddar runt omkring och amma de små liven. Då kunde jag inte göra så mycket mer än att bara njuta och ibland läsa en bok.
Det blev annat liv i luckan när de började krypa och mer inkräkta på sin brors område...
Men det tar jag en annan gång.

Åren rinner iväg snabbt. Nu ska vi fira Anna och Kalle på deras 30-årsdag.

Ingrid Sillén

En guldbagge på köksgolvet

Förra veckan kröp en skalbagge på mitt köksgolv. Det var ett vackert kryp men det var så ovanligt, både att det var inomhus och att det var vinter så jag trodde genast att det var något slags ohyra. Jag slog ihjäl krypet och lade det i en burk. Det kändes lite taskigt för det var vackert och jag hittade det ändå inte på Anticimexs hemsida.

Och så hände det i dag igen! En likadan skalbagge kryper på mitt köksgolv. Den är ganska stor, cirka 15 mm lång och 8 mm bred. Den glänser i blått, grönt och guld. Jag måste ju ta reda på vad det är och även detta djur hamnar i en burk, dock levande. Och se med hjälp av den fantastiska uppslagsboken Internet hittar jag att det är en Guldbagge. Men hur den har hamnat i mitt kök mitt i stan förstår jag inte. Kanske har de hängt med en blomsterkorg som jag fick i juletid… Är det någon som har en idé?

Ingrid Sillén

Maktmissbruk

Manipulation och maktmissbruk, psykiska trakasserier och mobbning. Personlighetstörda personer som kopplar ett psykiskt grepp kring andra personer för att utnyttja dem och förgöra deras livskraft. De gräver sig in som virus som en parasit som tar energi och livslust och handlingsutrymme från offret.

På senare år har företeelsen fått allt mer uppmärksamhet, något som är mycket bra. Det har kommit böcker som Energitjuvar, Men jag då och den som blivit min bibel: Vardagens Osynliga Våld av Marie-France Hirigoyen. En bok som talar klarspråk och blir ett vittne på det dolda våldet, det vita våldet, det som inte syns men som gör så mycket skada.

Idag när samhället är så prestationsinriktat och individualiserat så har det skapats ett mycket större utrymme för dessa personlighetstyper att härja fritt, något som får förödande konsekvenser på arbetsplatser och i hem. Utrymmet för maktmissbruk, mobbning och psykiska trakasserier på alla plan måste minimeras. Den här kunskapen måste ut till fler! Framförallt måste alla offer få ett vittne.

Jane Morén