En annan smitta

Varje år dör 1 miljon människor i malaria. Mot malaria finns det botemedel men pengarna saknas.

Hur kan det bli sådan uppståndelse för att några personer dör i svininfluensan, när så många andra dör dagligen? Är det för att det är en annan del av världen?

Läs om Läkare utan gränsers malariakampanj på deras hemsida http://www.lakareutangranser.se/malaria/

Ingrid

Medling fungerar

För en tid sen såg jag ett tvprogram om två tonårskillar i Malmö som behövde pengar och som genomförde ett rån på en bank. Anledningen till att de behövde pengar var att de hade utsatts för hot från några andra killar som krävde dem på betalning. (Den absurda anledningen berördes dock inte, att ungdomar trakasserar och hotar andra för någon förseelse som de påståtts ha gjort. Rena maffiametoderna alltså.)

Killarna åkte fast ganska snart och riskerade fängelse. En av mammorna deltog i programmet. Hon skämdes otroligt för vad hennes son hade gjort. De var ju inte fattiga på något sätt. Tufft av henne att ställa upp!

För killarna var det förstås ödesdigert vad de hade gjort, men än värre var det för dem som blev utsatta. En kvinna i 80-årsåldern som råkade vara på banken just då blev förstås helt ifrån sig, förvirrad och livrädd. Kanske för resten av livet.

Jag såg aldrig del 2 av programmet som handlade om själva medlingen. Killarna gick alltså med på att träffa sina offer, bland annat den här äldre kvinnan. Och nu har det kommit en avhandling av Staffan Sehlin, forskare vid Umeå universitet, som glädjande nog visar att medling vid brott fungerar. Brottsligheten har minskat med hälften hos de ungdomar som begått brott och som har fått träffa sitt brottsoffer.

Det verkar som om mötet ger samvetskval och ångest. De kan förstå hur illa de har gjort mot den som blivit utsatt och vilken rädsla de har spridit omkring sej. Känslan av att den egna familjen skäms för dem är också en del av förklaringen. Och i och med medlingen kan förtroendet mellan barn och föräldrar faktiskt upprättas igen.

Ingrid

Inte en enda krona till!

Återigen har jag läst en artikel om en oseriös arbetsgivare som utnyttjar och hotar anställda och inte har fackligt avtal. Den här arbetsgivare behövde assistenter till sina handikappade barn och såg till att hämta arbetslösa, utsatta arbetare från Ungern och behandlade de som slavar här i Sverige.

Nu tycker jag det är dags att det lagstiftas att inte en enda krona av våra skattepengar, som ska användas till vård, omsorg, skola, daghem, får gå till företag utan fackliga avtal och som inte behandlar sin personal bra.

Jag har läst om det flera gånger, kommuner som anlitar hemtjänstföretag som vägrar fackliga avtal. Kommunen väljer att blunda för de är billigare.

Läs artikeln på sid 10-11 i MT nr 4-09 http://www.kommunal.se/Avdelningar/Stockholm/Medlemstidningen/Medlemstidningen/ (Kanske tar några dagar innan den kommer upp på nätet som pdf)

Jane Morén

Två minuter blankt!

Två minuters biståndsbedömd hemtjänst inte ovanligt. Så lyder rubriken på en artikel i nr 4 av MT, medlemstidningen för Kommunal Stockholm. De två minuterna innebär ofta bara att medicin ska ges. Men det finns inget tidsutrymme för personalen att ens hinna hänga av sig och än mindre att ta hand om oförutsedda händelser, som en ledsen gammal tant eller farbror som kan behöva växla några ord i sin ensamhet. Nej de ska störta in och störta ut med skor och ytterkläder på.

Leif Rönngren vice ordförande i Äldrenämnden säger att biståndsbedömningarna har gått för långt och att de begränsar ett bra bemötande. Ingen ser till de psykologiska behoven, menar han.

Nu väntar ännu bistrare tider, står det i artikeln. Kan det bli bistrare? En minut blankt eller?

Jane Morén

I en källare i Sverige

I min desperation som arbetslös en gång stod jag under några veckor i en oventilerad källare med gallerförsedda små fönster. Ett mycket trångt utrymme där man fick förflytta sig genom att gå på sidan eller dubbelvikt under rader av kläder som hängde i taket. Upp till det låga taket var det travat kartonger med kläder. Luften var tjock av kemikalier, arbetsställningarna en skräckfilm för en ryggläkare. I källaren var jag den enda svenskan. Här stod ryssar, kineser och mandariner och känslan av att vara fångad i ett underjordiskt fängelse var stor.

Flera gånger när jag stod där nere i källaren och kliade mig i ögonen för att acryljumprarnas eller festblusarnas kemiska tillsatser och färgämnen sved i ögonen, såg jag på de gallerförsedda fönstren och tänkte att jag just fick uppleva det som är mångas liv, i andra länder.

När jag snuddade vid tanken på att en brand skulle utbryta, (tanken var inte långsökt då det stod flera heta strykjärn inpressade mellan kartonger och kläder, vi både strök, packade och ibland handsydde någon knapp) såg jag att jag var chanslös, här fanns ingen nödutgång och enda dörren här nere var låst med järnbalk och dessutom blockerad av kartonger till taket. Till den oerhört branta och smala trappan upp till markplan var det från min plats, längst in, en mycket snirklig och lång väg. Jag skulle aldrig hinna ut.

Det här var alltså Sverige. Sådana här jobb som man kan hitta i Arbetsförmedlingens platsbanker. Hur kan det gå ihop med våra arbetsskydd? Ingen bryr sig om att inspektera företagen som de arbetslösa tvingas ut till.

Många tror nog fortfarande att Sverige är ett tryggt och bra land, där det finns lagar som skyddar arbetare. Men det finns en värld bredvid, där penninghungriga företagare utnyttjar systemet och desperata arbetslösa.

Jane Morén

Har de ingen egen handlingsplan?

En gång var jag nära att bli arbetsförmedlare. Jag tog mig vidare genom flera audition inför jury. Min tanke med ett jobb som arbetsförmedlare var att först och främst vara mycket kunnig i arbetsmarknad och kunna erbjuda de sökande både en bra överblick över möjligheterna men också och ändå kanske viktigast: Ge hopp och se individen. Men mest var jag arbetslös och såg en möjlighet att slippa den plågan. Mitt i ansökningsprocessen drogs pengarna in från högre instans och det blev inget. Hade kanske heller inte blivit något ändå, vem vet om jag hade nått ända fram.

Jag hade då upplevt det totalt vansinniga system som arbetsförmedlingen arbetar efter. Det har ett mycket konstigt sätt att INTE se individen. Metoder som tvingar fram arbetssökande som passar bra in i dataprogrammens kolumner. Bara det där att fylla i sin cv om man har ovanligare utbildning. Prova det, den som aldrig försökt. Ring mig sedan och berätta om du fick lust att kasta ut både dator och handläggare genom fönstret.

Sedan bemötandet. Första informationsmötet och det är som man blivit inkallad till rektor för en uppläxning. Det är viktigt att komma i tid får man höra. Där sitter människor som kanske arbetat i 20-30 år och får höra att det är viktigt att de kommer i tid.

Sedan ska vi inte tala om de så kallade arbetsstationerna där de arbetslösa ska sitta trångt och hårt och söka arbeten dom gott kan söka på andra platser som har datorer. Så oergonomiska att det inte skulle förvåna mig om någon stackare får musarm, ryggskott eller ischias på köpet och inte längre kan stå till arbetsmarknadens förfogande.

Det är förresten ett uttryck jag skulle vilja polisanmäla. "Till arbetsmarknadens förfogande". Det kan inte vara nyttigt för någon att bli benämnd som en vara, produkt, slav som någon har makt att förfoga över. Genomvidrigt! Ingen ska kunna förfoga över en annan. Det måste vara en mänsklig rättighet.

För några dagar sedan skrev en arbetslös ett inlägg där han inte kunde förstå varför arbetsförmedlingen måste använda så många förnedrande metoder. Han tog som exempel att han måste delta i en kurs för att lära sig hur man använder en dator för att skriva en cv. "Jag arbetade som datalärare redan på 70-talet och behöver inte lära mig vilka knappar man trycker på på en dator" skrev han.

Varför måste det vara så här undrar jag. Varför är det så otroligt fyrkantigt?

Beror det på att medarbetarna på arbetsförmedlingen och uppe i maktens korridoren är hopplöst okreativa människor utan flexibelt och öppet sinne? Individer som inte klarar av att arbeta i ett högt tempo och hålla hög kvalité på sitt arbete och göra kontinuerliga utvärderingar av resultatet? Har de ingen egen handlingsplan?

Jane Morén

En kvarnsten om halsen

I dagens SVD skriver distriktsläkare Bengt Järhult på Brännpunkt om den cyniska inställningen mot sjuka och vad som i praktiken händer med de som utförsäkras efter 180 dagar.

"En otäck stämning har piskats upp i vårt land att problemen är individens fel", skriver han.

Han kritiserar Försäkringskassan, vars roll idag är att agera ombud för politiska beslut, när de istället borde stötta läkarna, och han pekar på att utanförskapet är en effekt av samhällsstrukturen.

"Arbetslösheten är inte orsakad av bristfälligt jobbsökande och det är bara grymt att hänvisa i praktiken sjuka människor med stort rehabiliteringsbehov till den reguljära arbetsmarknaden för att ta lämpliga jobb som inte finns" skriver han.

Han menar att diskussionen istället bör gälla arbetsgivarnas och samhällets ansvar för utbudet av anpassade jobb, hur mindre presterande människor ska få del i en arbetsgemenskap.

Läs artikeln på SVD Brännpunkt: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2796459.svd

Jane Morén

Arbetslösa ska få behålla självkänslan!

Många arbetslösa känner hat och skam. Det har nyligen kommit fram i en undersökning. Bengt Starrin, professor i socialt arbete vid Karlstads Universitet har genomfört undersökningen där han skickat ut en enkät till 6500 personer 18-65 år.

-När människor känner sig mindre värda på grund av att de är arbetslösa, då ökar risken för allvarlig psykisk ohälsa. Modern forskning säger att den allvarligaste formen av stress, förutom hot mot liv och lem, är hot mot självbilden, säger Bengt Starrin till SVD.

Han betonar vikten av att arbetsmarknadspolitiska åtgärder utformas så att människor får behålla självkänslan.

Smaka på den meningen....får behålla självkänslan. En instans som ska preparera och hjälpa människor att bli anställda tar självkänslan ifrån människor.

Läs mer om forskningen på http://starrin.sytes.net/Webbplats/Valkommen.html

Jane Morén

Jag är för barnarbete!

Nu ska barn inte få arbeta mer än 40 timmar i veckan tycker Arbetsmiljöverket. Och det verkar väl rimligt. Så har det varit länge. Men det nya är att skoltiden ska räknas in i de 40 timmarna.

Jag är förstås inte för att minderåriga jobbar så mycket att de inte hinner med skolan. Varken i Sverige eller i andra länder där det mer talas om barnarbete än här.

Men jag hade haft mycket svårare att klara ekonomin när jag var ensamstående med fyra barn om de inte hade börjat jobba tidigt. De bidrog väldigt mycket till familjens ekonomi genom att dra in egna pengar. När jag tänker närmare på det nu gjorde dom ju en fantastisk insats! Har jag tackat dom för det eller tog jag det bara som något självklart?
Dessutom hade de väldigt stor nytta av sina arbetslivserfarenheter när dom senare i livet började söka jobb.

Ingrid

Orättvist i livets slutskede

Hur vill man dö? Man vill nog ha smärtlindring, om man har mycket ont, så att döden inte blir en tortyr. Man vill nog kunna få träffa en läkare, även om det är helg när man ska gå vidare, och man räknar nog inte med att de flesta bristerna i vården av döende finner man på sjukhusen.

I en nyligen släppt rapport från Svenska Pallitativregistret slås fast att det är stora skillnader i vården i livets slutskede. Det beror både på var man bor, hur man bor och vilken sjukdom man har. Det här upprör flera läkare som nu gått samman för att kräva bättre vård i livets slutskede. Bland annat går att läsa om att boende på till exempel ett kommunalt äldreboende ofta inte kan få träffa en läkare om de är döende på en kväll, natt eller helg!

Rappporten visar också att det är ofta är brister i smärtlindringen den sista veckan och att det ofta är problem med liggsår i livets slutsskede. Sammanfattningsvis är sjukhusen sämst på vård i livets slutskede.

Jane Morén

A dream coming true

Idag har jag suttit som en besatt och om och om igen sett på ett magiskt ögonblick på You Tube. Klippet är från Britains Got Talent 2009 och visar den helt okända 47-åriga arbetslösa Susan Boyle som har en dröm: Hon vill bli professionell sångerska och förebilden är Elaine Paige. När hon säger det inför juryn och publiken, där hon står i en typisk tantklänning och ser allt annat än glamorös ut så småskrattar publiken och juryn. De tror de snart ska få se en flopp, ett fiasko.

Därför är ögonblicket när hon tar mikrofonen och börjar sjunga första raderna ur I Dreamed the Dream från les Miserables så fantastiska. Efter en rad så står publikhavet upp och skriker och det slutar med att juryn ger henne stående ovationer och hon får tre självklara ja från dem. Som Simon säger: Ok, nu kan du åka hem till din stad och gå med huvudet högt, du är fantastisk. Se det klippet, det är Amazing! En sådan revansch från en kvinna som inte är bortskämd av livet, men som sedan hon var tolv år har haft denna dröm. http://www.youtube.com/watch?v=8OcQ9A-5noM&feature=related

Jane Morén

Kvinnan som rekvisita

Under ett stort antal söndagar kl 21.00 har jag sett på deckare i TV4. Jag ser annars väldigt sällan på deckare och läser ännu mer sällan kriminalromaner. Det som verkligen slagit mig är att kvinnan är ett ständigt offer. Hon offras i filmerna för att mannen sedan ska kunna bli den där hjälten som tar fast den sjuka förövaren, oftast också det en man. Det hjälper inte att det ofta finns en kvinnlig polis, övervikten av skadade, dödade, skändade kvinnor är så enorm.

När det gäller hela genren med kriminalromaner och filmer förvånas jag faktiskt över att det finns så många som inget hellre vill än berätta ännu en historia med ännu värre inslag med hur en kvinna dödas eller skadas eller hotas. Vari består det eviga behovet av dessa historier med kvinnor som offer?

Jane Morén

En miljon självmord

Jag blev sittande en stund framför de siffor jag läste om i en artikel förra veckan: Varje år ser 1 miljon människor på jorden ingen annan utväg än att ta sitt eget liv. Det är en person var 40:e sekund. Det är vissa skillnader mellan olika länder, med fler självmord i norr. Många självmord sker på våren, då när solen kommer och det förväntas bli lättare att leva.

Jag satt länge och stirrade ut i intet efter att ha läst det här. Tänkte på våren, den så upphöjda och efterlängtade våren för många kan vara ett rent helvete med starka känslor av utanförskap och ensamhet. Det som för många är en befrielse; vårens första värme och sol, är för andra det som får dem att slutligen ta steget bort från denna värld.

Jane M

För tungt för en kvinna

Igår hörde jag om en ung kvinna som hade sökt jobb som styckmästare i Stockholm. Hon fick inte ens chansen att söka jobbet för arbetsgivaren bestämde genast att jobbet inte passade för henne. Det var tungt, det var kallt. Och det passar inte för en ung kvinna menade han. Vad ska man då inte säga om dem som jobbar i vården. Är det lätt? Knappast.

När jag själv en gång i tiden sökte jobb på en verkstad, gick verkmästaren runt till var och en som jobbade där för att höra om de tyckte att en kvinna kunde få börja arbeta där. Det var för mer än 35 år sen. Det har tydligen inte hänt så mycket på den fronten. Fast jag fick i alla fall jobbet.

Ingrid

Tant Giggi och karamellerna

När jag var barn kunde jag alltid springa över till granngården. Antingen tittade jag in i lagården där grisarna utfodrades med sörpa eller också hoppade vi i höet. En gång smakade jag på melass som var till korna. Det var som sirap fast inte lika sött.

Men roligast var att gå upp till Tant Sigrid eller Giggi som vi kallade henne. Hon bodde en trappa upp i bostadshuset tillsammans med sin bror. På bottenvåningen bodde hennes andra bror med sin familj.

Giggi hade alltid tid. Eller också tog hon sej tid. Hon tog fram kinaschacket och en skål karameller och så spelade vi.

Nu är hon död sen många år. Undrar just om det finns kvar såna som hon. Kanske på landet, men i storstan? Här måste allt planeras så noga och man ska inte störa folk.

Ibland önskar jag att jag också var en sån där tant som alltid hade tid när barnen ringde på dörren (apropå påskkärringarna igår!) Men verkligheten ser oftast inte ut så. Sådana aktiviteter måste planeras noga och skrivas in i almanackan långt i förväg.

Ingrid Sillén

Påskkärringar och påskgubbar här och där

Nu är den tiden då barnen kommer och ringer på dörren. Dom har små oansenliga kort i händerna som dom har ritat och väntar sig godis eller pengar i gengäld.

Usch vad grinigt det där lät! Nåväl i dag stod ett gäng på åtta ungar utanför dörren, ganska fint utklädda men med slarvigt ritade kort. Jag bad att få ett finare annars hade jag inte lust att ge några pengar. Och godis hade jag inte. Och då fick jag ett rätt gulligt kycklingkort.

När jag var barn var det tvärtom. Vi klädde ut oss till påskkärringar och sprang hem till våra kompisar med påskebrev, fyllda med godis. Sen skulle man springa så fort som möjligt så att dom inte fick tag på en. En del som bodde lite längre bort utanför samhället fick påskebrev i skolan sista skoldagen före lovet. Undrar just om alla gav till alla eller om några blev utan. Det har jag faktiskt inte tänkt på förrän nu.

Hur som helst är traditionerna helt olika i Stockholm jämfört med Västsverige där jag växte upp. Jag undrar hur det är nu? Måste fråga släktingarna på västra sidan.

Ingrid