Översvämning i Manilla

Min 19-åriga guddotter och hennes familj i Manilla, Filippinerna, drabbades av ett våldsamt oväder med översvämning förra veckan. Hela deras hus fylldes av vatten och allt förstördes. Familjen är chockad och vet inte hur de ska klara sej eller om det går att bo kvar i huset.

Man läser ju varje dag om fruktansvärda saker som händer runt om i världen, men det blir extra påtagligt om det är någon man känner. Nu har jag visserligen aldrig träffat min guddotter Lorena, men däremot hennes mamma Celia som jag mötte år 1989 när jag var på en resa i Filippinerna. Hon och hennes familj bodde i ett av de värsta slumområdena i Manilla och hon var aktiv i en grupp som arbetade för att de skulle få bättre förhållanden. Husen var dåligt byggda, det fanns inga toaletter och vattnet hämtades i floden som rann strax intill. Den var hur smutsig som helst. Men trots det hårda livet hade många av invånarna höga ambitioner för sina barn och jag frapperades av hur välklädda alla var när de skulle ut på stan.

Året efter mitt besök i Manilla födde Celia fött sitt tredje barn och jag blev gudmor till dottern Lorena. Vi har haft kontakt under alla år med vissa kortare avbrott.

Nu hoppas jag bara att Lorena orkar studera vidare. Det är enda sättet för henne att komma ur familjens fattiga situation. Och jag tror hon klarar det för hittills har hon satsat helhjärtat och är en av de duktigaste eleverna i klassen.

Ingrid

Fattiga och rika

I går kväll låg jag och läste Kommunalarbetaren. Underbar stund, det var lugnt, alla plikter som städ, tvätt, matlagning, handling, arbete var gjorda. Lampan lyste mysigt över min lite dåliga säng, men jag hade det bra.

Det hade inte de som Kommunalarbetarens kolumnist Sven-Bernhard Fast skrev om. Kolumnen hade rubriken "Svenskarna blir friskare" och handlade om vad som händer med ett samhälle som sviker de utsatta, som de 50 000 som Försäkringskassan har beräknat straffa ut ur systemet innan 2011. Jag tar ett citat ur hans text som jag läste om och om igen för det var så bra: " Vad sker med ett samhälles moraliska kompass om de friskas och arbetsföras skattesänkningar finansieras med att sjuka tvingas ut i fattigdom och får gå från hus och hem? Sjuka människor revolterar inte, orkar inte protestera".

Precis. Låt de meningarna sjunka in i ditt medvetande. Han uppmanar också de arbetsföra med lyckan att ha en lön att vägra skattesänkningar som betalas av de sjuka och gamla.

Typiskt är att en sådan text finns i Kommunalarbetaren och inte i en mer medelklasstidning. Klart den texten får gehör och kommunalarbetarna delar med sig igen eller hjälper någon igen, vilket många av dem gör hela dagarna och hela livet.

Jag hoppas att du läser denna kolumn, även om du inte är en kommularbetare, den är så bra: Kolumnen Vi kan inte tillåta skattesänkningar som betalas med personliga tragedier. Det är ett totalt moralisk förfall om vi börjar tycka det är ok att trampa på de som redan ligger ner.

Jane Morén

Kattmat på pensionärernas bord?

För en tid sedan ringde en kvinna till Ring p1 och sa att många pensionärer är så fattiga att dom äter kattmat. Samma rykten florerade i medierna för flera år sedan.

Kan det verkligen vara sant? tänkte jag och kollade på mataffärens hyllor. Möjligen om man är otroligt fattig. En burk kattmat 300 g kan man få för 10–11 kr på ICA. Kilopriset är 28–29 kr. Men för samma kilopris kan man få blodpudding som innehåller lika mycket protein som kattmaten. För att inte tala om alla andra nyttigheter.

Nu tror jag inte att det bara är fattigdom som gör att fattigpensionärer köper kattmat i stället för blodpudding. Det tyder på ensamhet och förvirring, brist på gemenskap och någon som kan ge vägledning och hjälp. Där borde hemtjänsten ha en uppgift. För en del skulle det kanske räcka med handfasta råd och mänsklig kontakt.

Men klarar hemtjänsten av det? För inte länge sedan jämförde Anna Bäsén i Expressen den mat som många pensionärer får just genom hemtjänsten eller i äldreboenden. »Gamla får mindre näring i maten än katter« var rubriken. Det har visat sej att många gamla får mat av alldeles för dålig kvalitet, för lite kalorier, för lite näringsämnen. Vi bryr oss tydligen mer om våra katter och hundar än om våra gamla.

Så uppryckning hemtjänst och andra myndigheter som har med de äldres mat att göra! Men vi vanliga medmänniskor har också ett ansvar. Det kanske finns någon i ditt grannskap som behöver hjälp med handlingen ibland. Och i din egen trappuppgång finns kanske någon som du kan bjuda hem på middag i morgon? Eller varför inte redan i dag?

Ingrid S