tisdag 9 juni 2009

Var finns engagemanget i vården?

– Utbildar jag mej i onödan! utropar Sara i telefonen. Till ett sånt här jobb där ingen verkar bry sej. Är det mej det är fel på?

Hon har precis fått ett vikariat på ett äldreboende för dementa. Redan första dagen blir hon oroad över att hon plötsligt är ensam vårdare på avdelningen. En annan vårdare har fått lov att sluta tidigare, men ingen har sett till att någon ersätter honom. Så Sara blir ensam någon timme. När nästa person dyker upp måste denna ägna sig åt att beställa varor i flera timmar så då är Sara ensam igen och flera av patienterna får inte medicin på utsatt tid. Hon får inte ge medicin för det är hon inte utbildad för.
Ensam får hon dra iväg med fyra rullstolar till en patientaktivitet.

– Jag tycks ha gett mej in i helt fel bransch, suckar Sara. Jag som trodde att det skulle bli så roligt att börja jobba efter utbildningen och att det skulle vara bättre på ett sådant här ställe än i hemtjänsten. Har jag gått på skolan helt i onödan? Det vi har fått lära oss fungerar ju inte i verkligheten.

Det är ju alltid så att man ser med friska ögon när man kommer till ett nytt ställe. Så jag tror Sara har helt rätt när hon reagerar och blir upprörd. Det är inte henne det är fel på. Det är ett system där åldringar förlorar sitt människovärde när kropparna skrumpnar och funktionerna inte längre fungerar. Och jag hoppas att Sara orkar fortsätta att säga till när hon ser missförhållandena. Det var ju en annan Sara för många år sedan som gav namn till Lex Sara. Har det inte hänt något sen dess?

Ingrid Sillén

Inga kommentarer: