tisdag 12 januari 2010

Inte bara avundsjuka! Oro och vilsenhet

Jag får kanske får modifiera lite av det jag skrev häromdagen om avundsjuka på äldreboendet.
– En del dementa blir så oroliga om det kommer för många nya på besök, menar Sara som jobbar som undersköterska på ett demensboende. Hos oss får besökarna sitta på rummet med sina anhöriga vid måltiderna, annars blir det oroligt på avdelningen.

Så jag får väl tänka om lite, men det var just det där med avundsjuka som lät så märkligt. Kanske kommer det fram känslor som är jobbiga för både de gamla och personalen. Kanske orkar man inte med den oro som många dementa känner, vilsenhet, en känsla av att något inte är som det ska vara, att något har försvunnit men man vet inte vad det är.

Hörde häromdagen på radion om Heleneholms äldreboende där personalen hade utbildats i massage och inrättat ett minispa för de gamla. Där fick de massage och varma handdukar till musik. Det hade lugnande inverkan på alla, medicineringen kunde minskas och även personalen mådde bra av det.

Ingrid

söndag 10 januari 2010

Avundsjuka på äldreboendet?

92-åriga Märta har hamnat på ett särskilt boende efter att ha ramlat hemma. Hon har fått en stroke och klarar sig inte själv längre. Vid måltiderna kommer ofta någon av hennes två söner och hjälper till med matningen. Jag har varit där några gånger också men aldrig träffat på anhöriga till någon av de andra på boendet.

Häromdagen kom Märtas 24-årige barnbarn på besök. En trevlig ung man som alltid har piggat upp sin farmor. Men han blev utkörd från matsalen. Ingen förklaring gavs.

Senare kom beskedet från den ansvariga sjuksköterskan: de andra som inte får så många besök blir oroliga och avundsjuka!

Jamen låt dem bli avundsjuka då! Låt dem visa sin sorg och besvikelse över att ingen hälsar på dem. Men låt det inte gå ut över den som får besök!

I stället tycker jag att de som ansvarar för äldreboendet mycket tydligt ska tala om för de anhöriga att det inte är en förvaringsplats där man lämnar in gamla mamma eller pappa i väntan på döden. Utan hit kommer man för att träffas, man tar med barnbarn, grannar och vänner. Och för dem som inte har egna släktingar eller vänner hjälper man till att skapa gemenskap. Så det blir en plats för prat och omtanke, inte bara en oändlig sträcka av tid då ingenting händer utöver måltider och tv-tittande.

Ingrid

onsdag 6 januari 2010

Trettondedag jul


Julkrubba från Kenya

När jag var barn åt vi julmat ända tills trettondedagsafton. Skinkan fanns kvar, vi doppade i grytan och åt köttbullar. Jag fattar inte hur skinkan och doppet kunde räcka så länge! Men det var ju ingen som slängde bort mat. Det var före datummärkningens tid.

Julen har varit skön och jag har slöat. Träffat familj och vänner, åkt skidor, läst böcker. Tänkt på allt jag måste göra när vardagen börjar igen. Och det gör den i morgon.

Nu ska jag baka bröd till julens sista grönkålssoppa.
Recept till två bröd:
4 dl ljummet vatten
1/2 paket jäst (25 g)
1 tsk salt
1 tsk kummin
1 dl grahamsmjöl
1 dl grov rågmjöl
5–6 dl vetemjöl

Lös jästen i vattnet, rör i salt och kummin. Blanda i mjölet och rör ihop ordentligt. Låt jäsa minst 30 minuter.
Knåda lätt på mjölat bakbord. Gör två bröd som får jäsa på plåt cirka 30 min.
Sätt in högt upp i ugnen 10 minuter på högsta värme 275°. Sedan 15 minuter i 175°.



Man kan ju lika gärna göra dubbel sats förstås!


Ingrid