lördag 28 februari 2009

Sista dagen i månaden

Det är ju bara 28:e men ändå sista dagen i månaden. Och jag har glömt bort att betala både hyra och alla andra räkningarna. Är det åldern eller för många saker i luften?

En annan sak som jag också glömde var att skicka in kontrolluppgifter till Skattemyndigheten. Alltså uppgifterna om vad anställda har tjänat under året. Det var väl resan till Kenya som kom emellan.
Häromdagen ringde en kvinna från Skattemyndigheten. Så fort hon sa varifrån hon ringde slog det mej vad jag hade glömt! Men hon lät inte ett dugg arg, rena rama vänligheten. »Det ordnar sej, bara du skickar in så fort du kan«, sa hon. Dom har insett att man vinner på att vara trevlig, det är väl därför Skattemyndigheten numera är en av landets populäraste myndigheter. Tro't den som vill!




Ibland när jag klagar över att det snurrar för mycket i tillvaron tänker jag på kvinnorna vid Victoriasjön och deras kamp för överlevnaden. Varje dag i ottan ner till stranden för att ta hand om fisken som männen kommer in med. Lägga ut den på näten så den torkar i solen. Sedan samla in näten som här på bilden. Och så iväg till marknaden för att sälja.
I hemmen finns varken el eller vatten, så tvätta och diska får man passa på att göra när man ändå är nere vid sjön för fiskens skull. Det är värre med bränsle till matlagning. Barnen måste gå långa sträckor på morgnarna före skolan eller på eftermiddagarna för att få ihop kvistar att elda med. Men det är inte bara jobbigt. Det är också lek och skoj och så lär dom sej att samarbeta berättade några ungdomar för mej.

Vad vi har det bra här i Sverige! Åtminstone materiellt. Uppskattar vi det? Knappast tillräckligt.

Ingrid

fredag 27 februari 2009

Dags för bokslut

Skönt! Har lämnat två bokslut till revisorer den här veckan. Det är ju vid den här tiden som alla föreningar har sina årsmöten och då vi föreningsaktiva måste ligga i för att få handlingarna klara i tid.

Ett annat slags bokslut har jag också ägnat mej åt. Jag hjälper en man med hans livshistoria. Han skriver och jag gör viss redigering. Det är spännande att följa med på hans resa i livet. För alla har något att berätta! Det är också föreningen Liv i Sveriges ledstjärna. Även jag försöker jag övertyga folk om det. Bland annat en grupp pensionärer i föreningen Viljan där jag hade en skrivarkurs för några år sen.

Till en början var det svårt att få med deltagare. »Jag kan inte skriva« eller »Jag har inget att berätta« var det många som sa. Men så blev det i alla fall en liten grupp, alla kvinnor (var det någon som blev förvånad?) Första gången fick alla muntligt berätta ett barndomsminne om mat. Plötsligt blev alla ivriga och minnena flödade. När kursen var slut hade alla fått både fantastiska och gripande berättelser på pränt. Det blev ingen tryckt bok men väl ett häfte där vi samlade alla alster.


Ingrid Sillén

måndag 23 februari 2009

Samtal i stället för gräl

Lyssnade just på en intervju med Birger Schlaug på radion. Han gillade aldrig det politiska livet med debatter där folk aldrig lyssnade på varandra. Han vill ha ett samtal och brukar svara snällt på dem som skäller på honom i hans blogg. Och då kan han få vänliga svar av samma person som varit ilsken strax innan.


Det påminner mej om filmen Drottningen och jag som jag såg nyligen. Filmaren Nihad Persson Sarvestani, uppvuxen i Iran, numera bosatt i Sverige, möter Farah Diba. Henne som jag själv minns från min tidiga tonårstid som en vacker kvinna som inspirerade mej att göra nya frisyrer. Då hade jag föga aning om världen omkring och visste inte vilka övergrepp som shahens regim gjorde sej skyldig till. I samband med revolutionen tvingades shahens familj att fly landet. Nihad Persson Sarvestani var en av revolutionärerna. Men den nya Khomeiniregimen blev något helt annat än vad de hade önskat. Mer brutal än tidigare. Hennes egen bror blev avrättad.

Farah Diba och Nihad Persson Sarvestani har något gemensamt. De är uppvuxna i samma land men under helt olika villkor. I dag lever båda i exil av olika skäl och ingen av dem är välkommen tillbaka till Iran. Nihad Persson lär känna Farah Diba och känner sympati för henne. Det innebär också ett problem för henne som filmare. Ska hon kunna ställa de tuffa frågorna?

Jag fascineras av filmen för att den är så ärlig och hela tiden visar hur den kom till. Bland annat tar Farah Dibahs privatsekreterare reda på att filmaren från Sverige är en gammal kommunist och då avbryts hela projektet. Trots allt kommer filmen till stånd. Och när Farah Diba i slutet av filmen får frågan om det inte hade varit bättre om shahens regim hade tillåtit demokrati säger hon i alla fall inte nej.

Går det alltid att samtala? Skulle inte världen sett annorlunda ut om man i alla fall hade försökt mer.
Ingrid Sillén

lördag 21 februari 2009

Snö på sportlovet

Det snöar lagom till sportlovet. Även barn som inte får åka iväg till fjällen kan ha kul i pulka- och skidbacken i stan eller förorten. Häromkvällen när jag var på Friskis & Svettis sa ledaren att en hel del pass var inställda under sportlovsveckan. Jag missuppfattade henne och trodde att de hade lagt in nya pass för barn och ungdomar som var kvar i stan. I verkligheten var det tvärtom. Det var juniorpassen som var inställda. Annars hade man ju kunnat tänka sej en satsning på barn som är kvar i stan under den veckan.

Nyligen läste jag att Stockholms stad har svårt att fylla sina sommarkollon och förlänger ansökan. Och det är inte så konstigt. Det har blivit dyrt med kollon, även för dem med låga inkomster. Och de som tjänar mer kan åka till Grekland för samma summa som en kolloperiod kostar.



Men det finns billigare alternativ. Sommarkollo för hela familjen. Det är inte i stället för, men ett komplement till vanliga kollon. Då hjälps alla åt, man lagar maten tillsammans och hittar på gemensamma aktiviteter. Ibland kan det vara ett speciellt program för föräldrarna medan barnen badar eller leker. En organisation som ordnar sådana läger är Makalösa föräldrar. Jag var själv med i starten för snart 13 år sen. Samba – samarbete för barnen ordnar också familjekollon. Får se om det blir några fondpengar så att årets Sambakollo blir av.

Ingrid Sillén

fredag 20 februari 2009

Vilka barn har rätt att födas?

Många har upprörts över kvinnan som aborterade sina barn för att det var flickor. Nu sägs det att även kvinnor från Norge åker till Sverige för att göra abort när de får veta att det är en flicka. Sant eller ej, men varför upprörs vi inte över att det anses självklart att göra abort om man får reda på att barnet kommer att få ett funktionshinder?

Jag förstår att det kan vara en chock att få ett besked om barnet man väntar har en skada. Men borde man inte också sprida mer kunskap om dessa barn. De är lika älskade som andra även om de har andra svårigheter. Måste alla vara så perfekta? Om vi väljer bort de här barnen innan de ens är födda är det inte konstigt att de som redan finns är diskriminerade. De älskas av sina familjer precis som andra barn, men när de är på väg mot vuxenlivet finns inget för dem att göra.

Läs mer om barn och ungdomar med funktionsnedsättningar på RBUs hemsida www.rbu.se

Ingrid

Alla åldrar tillsammans

Serien om kollektivt boende fortsätter i SvD. I dag handlar det om Tre Portar i Skarpnäck där det inte finns några åldersgränser, varken upp eller ner. Anna-Lisa Kivilathi flyttade dit för 20 år sen och har aldrig ångrat det. Nu är hon 84 år och säger att hon aldrig skulle vilja flytta till ett äldreboende.

Men inte ens i ett kollektivhus är gemenskapen med andra självklar. Det blir lätt så att de med barn i samma ålder umgås med varandra, vuxna utan barn blir en annan grupp osv. Man måste själv vara aktiv för att det ska hända något. Det ställs alltså en hel del krav på den som flyttar in i ett kollektivhus, men förutsättningarna för att man ska lära känna nya människor är goda. Man deltar i arbetslag, lagar mat tillsammans, diskar eller städar. Eller startar någon egen aktivitet. Det är ju när man gör något tillsammans som man lär känna varandra.

Jag är för det åldersblandade boendet och skulle jag vara med om att starta ett nytt kollektivhus i dag skulle jag inte vilja sätta upp några åldersgränser. Jag skulle jobba för att få med alla åldrar. För i mitt eget hus dominerar barnfamiljerna. Det vore kul med lite fler pensionärer.



Boken Gemenskap och samarbete finns att beställa på Kollektivhus NU
Där kan man också hitta nyhetsbladet Bo tillsammans.

Ingrid

Adil Hakimjan från Guantánamo får stanna

En glädjande nyhet. Adil Hakimjan får stanna i Sverige efter ett beslut i migrationsdomstolen. Jag hörde om hans fruktansvärda öde i radion förra hösten. Han är kinesisk uigur och tillfångatogs helt oskyldig, såldes som terrorist och satte på Guantánamo. När han äntligen släpptes ställdes han inför valet att söka asyl i Albanien eller att tvingas stanna kvar i fängelset. Han valde Albanien men där hade han inga släktingar. I Sverige bor hans syster med familj dit han så småningom lyckades ta sig.

Men migrationsverket beviljade honom inte uppehållstillstånd eftersom han inte hade kommit till Sverige som första land. I förrgår kom dock migrationsdomstolens beslut. Den underkände vad migrationsverkets beslutat och han beviljas uppehållstillstånd som flykting.

Hela historien om Ali Hakimjan finns att lyssna till i P1 Konflikt.

Ingrid

torsdag 19 februari 2009

Bo tillsammans

I dag var det ett reportage i SvD om gemenskapsboende (eller kollektivhus) i Sjöfarten i Hammarby sjöstad. För att få bo där ska man ha fyllt 40 år och inte ha några hemmavarande barn. Ett likadant boende planeras i Axelsberg. Det är ett sätt att förenkla vardagen och det skapar gemenskap.


Frågan är om man inte måste börja planera mer för kollektiva bostäder. Inte bara för dem som är över 40 år utan mycket bredare. Jag tänker bland annat på alla som är skilda. Många barn har växelvist boende, och därmed två bostäder, ett rum hos mamma och ett hos pappa. Jag har inget emot växelvist boende, tvärtom tror jag i många fall att barnen får bättre kontakt med båda föräldrarna. Men det ett väldigt resursslöseri som man kanske kunde lösa med kollektivhus, där man faktiskt inte behöver ha så stora lägenheter.

Jag skulle vilja se en samhällsplanering där man tänker på att folk lever på ett helt annat sätt i dag än för 30-40 år sen. Allt fler bor ensamma i alla åldersgrupper, många ensamstående föräldrar har barn vissa veckor och tomt på barn andra veckor. Andra ensamstående föräldrar är helt ensamma om ansvaret för barnen. Därför behövs det en samhällsplanering som tar in deras behov av extra stöd. Där kan bland annat kollektivhus betyda mycket.

Bo tillsammans är också ett nyhetsblad som ges ut av Kollektivhus NU.

Ingrid Sillén

onsdag 18 februari 2009

Var du med i 70-talets kvinnorörelse? Skriv ner din historia!

Det är dags att dokumentera innan det blir bortglömt. Jag tänker på alla som var med i 70-talets kvinnorörelse.
Kvinnoforskarna Emma Isaksson och Eva Schmitz har skrivit avhandlingar om kvinnorörelsen. Men det finns mycket mer att dokumentera – de personliga berättelserna från dem som var med.

Ett sådant projekt genomfördes i USA för tio år sedan då ett antal kvinnor tog initiativ till ett så kallat feministiskt minnesprojekt. Trettio kvinnor skrev ner sina berättelser om det första engagemanget, hur de kom med i kvinnorörelsen och deras erfarenheter av kvinnopolitiskt arbete. Berättelserna presenterades i boken The Feminist Memoirproject. Voices from Women’s Liberation. Rutgers University Press 1998.

Vi vet att det finns ett intresse för ett liknande projekt här i Sverige. Därför är vi några som tänker samla in berättelser och minnen för att göra en bok. Och vi vill att många ska vara med och berätta. Vad betydde kvinnorörelsen för dej? Varför gick du med? Vad har det haft för betydelse för dej i livet?

Vi hoppas att det ramlar in massor av texter. Och givetvis fotografier och andra bilder. Någon finansiering är inte ordnad, men det man brinner för brukar ordna sej.

Anmäl om du vill vara med senast den 1 juli 2009 med en kort skiss över innehållet. Manusstopp för den färdiga texten den 15 september 2009. Anmälan och manus till info @ migra.nu


Mer information finns på migra.nu/feminististprojekt.html

Ingrid Sillén

tisdag 17 februari 2009

I taket lyser stjärnorna

Apropå döden såg jag filmen I taket lyser stjärnorna i helgen. En gripande film som bygger på boken med samma namn av Johanna Thydell. Men filmen saknade jag något. Skildringen av mamman var lite för blek. Jag hade velat veta lite mer om hur det var innan hon blev sjuk och hur relationen var mellan henne och dotter då. Ändå var det en film att bli starkt berörd av.

Det var nästan bara ungdomar i biosalongen, vilket förvånade mej. Visserligen är det ju en film om unga men att ett sånt allvarligt och sorgligt ämne lockar så många barn!
Säkert känner många igen sig. Skolan, fritiden, festerna, rädslan att hamna utanför. Att inte vara tillräckligt populär, att inte bli bjuden på festerna. Och utanpå det Jennas oro för sin mamman och sjukdomen som hon inte kunde prata med någon om. Inte förrän klassens populäraste tjej oväntat blev hennes kompis. Och innanför hennes tuffa yta finns det ett också barn med svåra bekymmer.

En film att rekommendera både för unga och vuxna.

Ingrid Sillén

söndag 15 februari 2009

Leva till 65 år eller mer?



Man vet ju aldrig hur länge man lever. Döden kan komma plötsligt eller dröja länge.
Men om man dör före 65 års ålder fryser pensionen inne och ingen får nytta av den. Man har jobbat och slitit helt i onödan. Åtminstone tycks en del försäkringsbolag resonera så. Det är därför dom hör av sig när man börjar närma sig 61 år. Det är ju då man får ta ut pensionen. En del tar ut en liten del av PPM redan då för att kunna utnyttja pensionärsrabatter med mera. Men samtalet jag fick i kväll handlade om att jag skulle ta ut inkomstpensionen från 61 års ålder samtidigt som jag fortsätter att jobba. Varför det? Jo för om jag dör före 65 års ålder kan mina barn få ett efterlevandeskydd eftersom jag har skapat ett kapital genom att ta ut pengarna tidigare och spara dem. Tar jag däremot ut pensionen efter 65 år finns det inget efterlevandeskydd.

Får väl fundera på saken. Fast jag tror nog att jag avstår. Jag tror ingenting är gratis och den som vinner är säkert Svenska Pensionsgruppen som kom med förslaget.

Ingrid
(soluppgången är från Kenya)

Vad är en familj?

Familj? Är det mamma, pappa, barn? Eller en ensamförälder med barn eller två som bor ihop utan att ha barn? Begreppet diskuterades på Makalösa föräldrars kurs i jämställt föräldraskap som jag var med på i helgen.

Det man kan vara överens om är att familjen har sett olika ut under olika historiska perioder men att den också skiljer sig åt var i världen man befinner sig. Egentligen är det kanske inte så viktigt kan man tycka, men när det gäller politiska beslut är det inte oviktigt. Och inte heller när det gäller värderingar. En mamma som lever med sitt barn utgör en familj likaväl som ett hushåll med två föräldrar och barn. Men ibland kan man behöva ytterligare definitioner som kärnfamilj, regnbågsfamilj, adoptivfamilj, ensamförälderfamilj, utvidgad familj (när man räknar in hela släkten).

De flesta barn (upp till 18 år) i Sverige bor med båda sina biologiska föräldrar, men en så stor del som 30 procent har varit med om en skilsmässa. Det är förstås inte en lätt sak, men om de vuxna samarbetar kan en skilsmässa innebära något positivt för både barn och föräldrar.
Som en av deltagarna på kursen sa: Först nu när vi har barnen var sin vecka lever vi jämställt och både jag och pappan har mer kontakt med barnen än förut.

lördag 14 februari 2009

Bonuspappa

Jag handlar mat på ICA. Bakom mej i kassakön står en ivrig liten kille. Han säjer hej till kassörskan innan jag är klar.
– Jo för jag ska ju handla lördagsgodis med min bonuspappa, förklarar han och ser väldigt nöjd ut.
Det gör bonuspappan också. Och jag tycker det är härligt att den här killen vill tala om för andra att han har en vuxen som han gillar och verkar stolt över att ha. En som inte är hans biologiska pappa men som han ändå har en nära relation till.

Ingrid

torsdag 12 februari 2009

Mamma blev 93 år



Under sina sista 12 år var mamma änka. Eftersom hon bodde på västkusten långt från Stockholm, där jag bor, hade jag ibland dåligt samvete för att jag inte kunde hälsa på henne så ofta. Men vi var flera syskon och hon hade många omtänksamma grannar så hon var inte så ensam.

Det var då det slog mej att det måste finnas många som bor långt från sina åldrade föräldrar och har problem med att komma iväg så ofta som dom skulle vilja.
Och eftersom det fanns snälla grannar som hjälpte min mamma skulle väl jag kunna leta upp någon i min närhet som behövde mej. Det var så jag tog kontakt med Södermalms Frivilligcentral Viljan och började gå på promenader med Astrid på helgerna.

Nu är både mamma och Astrid döda och jag har inte varit aktiv i Viljan på ett tag. Men idén är god. För det behövs inte bara en god omvårdnad från samhällets sida. De enskilda människorna har också ett ansvar för dom som finns omkring en.

Ingrid

tisdag 10 februari 2009

Det räcker med 70 år


I dag pratade en kille i Ring P1 om jordens överbefolkning. Hans förslag var att den som är 70 år skulle se till att avsluta sitt liv. En intressant tanke som jag funderat vidare på. Så här skulle det kunna gå till. På 70-årsdagen får man ett brev där det står: Nu är det dags för ättestupan. Vi har bokat tid för dig på Skogskyrkogården. Var god meddela om tiden inte passar. Du måste dock infinna dig inom sex månader annars blir du hämtad av polisen.
Och vilken marknad som skulle kunna uppstå. Nya eventföretag som specialiserar sig på 70-årsdagar med avslutningsfester som slutar på kyrkogården. Gästerna höjer sin sista skål och hurrar innan jubilaren går in i krematoriet.
Vilket parti blir först att motionera?

Ingrid Sillén

måndag 9 februari 2009

Att åldras i Kenya



Efter en resa i Kenya får man lite annat perspektiv på saker och ting. Ett land med stora resurser men med orättvis fördelning av tillgångarna. Är man rik kan man leva gott, är man fattig är det värre. Den förväntade livslängden är 52 år. Men många är förstås äldre. Bland annat Margaret på bilden som lever i byn Kagwa nära Victoriasjön. Hon tog hand om sina föräldralösa barnbarn i många år. Nu är hon över 80 år och nästan blind, men hon måste fortfarande försörja sig själv genom att köpa och sälja fisk på marknaden vid sjön. Hon bjöd på en otroligt god middag med kokt dagsfärsk fisk (Telapia) med grönkål och givetvis ugali (majsgröt) som serveras till varje måltid.
Trots att hon är fattig jämfört med svenska förhållanden svälter hon inte och hon har hela tiden andra människor omkring sig. Några barnbarn bor fortfarande kvar, andra har flyttat till Nairobi men kommer och hälsar på så ofta de kan. Men om hon blir sjuk kostar det mycket pengar.

Läs mer om byn Kagwa på föreningen Eunice Vänners hemsida.


Passa också på att se de sjungande och dansande kvinnorna i en by strax intill (inte långt från Obamas pappas hemby för övrigt). De sjunger en lovsång till sina kassaböcker. För några år sedan startade de sparföreningen OGUL vilket varit lyckosamt för flera byar i regionen. Nu är de ett 100-tal medlemmar som sparar och sedan kan låna för att finansiera olika projekt. Vilka kvinnor! Filmen ligger på youtube:
http://www.youtube.com/watch?v=7aNhGx0doN8

Ingrid Sillén

onsdag 4 februari 2009

Hej då tant, nu får du krypa hem!



Det är inte ofta men det händer. Som jag flyger upp från köksbordet full av adrenalin efter att han läst en artikel i morgontidningen. Men idag gjorde jag det. Jag läste om 90-åriga Emmy Hallgren i Uddevalla som beställde färdtjänst för att åka till sin stuga på landet. Då det var mycket halt kunde chauffören inte åka ända fram, en hal backe var omöjlig att ta sig förbi.

Vad händer då? Inte öppnar väl chauffören dörren på bilen och släpper ut den nästan blinda, gamla tanten? Jo, det gör han. Det är så halt att han själv har svårt att stå på benen när han hjälper henne ut. Sedan hoppar han in igen,backar och kör därifrån.

Hur är sådan människor funtade? Vad tänker han på när han kör därifrån. Föresvävar det honom att hon kan ramla och bli liggande där ute på skogsvägen? Tydligen inte.

Emmy kan inte gå på vägen, den är glashal och det har ju både bilen och chauffören konstaterat att det inte går att ta sig fram här. Så hon börjar då krypa på alla fyra för att ta sig fram och efter en halvtimme bland snår och buskar är hon då äntligen framme.Oskadd som tur är, sånär som på några skrubbsår. Men det hon fruktade mest att hon skulle falla och bryta handlederna som hon redan gjort fyra gånger, det skedde inte.

Vad skulle du ha gjort om du kört den där bilen. Jag vet i alla fall vad jag självklart skulle gjort: Jag skulle stigit ur bilen och gått med henne fram till stugan om jag ansett det möjligt att det skulle gått utan att vi båda skulle fallit, annars hade jag kört tillbaka.
Jag skulle aldrig släppt ut en nästan blind , gammal tant på en glashal skogsväg. Never!

Det här påminner mig om en av mina upplevelser av hur andra som arbetar med äldre kan tänka. Hur totalt ansvarslöst de handlar. I Till Korset i min bok Kaneltimmen beskriver jag det absurda i att lämna en tant som inte kan röra sina armar att själv försöka få i sig smörgås och te som ställs vid hennes säng.

Man bara gapar: Hur tänker dessa människor. För det kan inte skyllas på organisation eller rutin, anställda är inte robotar, de kan tänka själva. Sedan kanske deras förmåga att tänka själva urholkats då ledningen om och om igen satt de på omöjliga uppdrag där det inte finns tid att bry sig, så de blivit vana att stänga av. Men ett eget ansvar att protestera har man. Fast också det är riskfyllt eftersom det inte alls är ovanligt att de som protesterar mister sitt jobb, speciellt om de är timanställda.

Sånt måste ändras på. Men första av allt: Släpp inte ut gamla på glashala vägar i skogen från färdtjänstbussar och säg hej då!

Jane Morén