Har de ingen egen handlingsplan?

En gång var jag nära att bli arbetsförmedlare. Jag tog mig vidare genom flera audition inför jury. Min tanke med ett jobb som arbetsförmedlare var att först och främst vara mycket kunnig i arbetsmarknad och kunna erbjuda de sökande både en bra överblick över möjligheterna men också och ändå kanske viktigast: Ge hopp och se individen. Men mest var jag arbetslös och såg en möjlighet att slippa den plågan. Mitt i ansökningsprocessen drogs pengarna in från högre instans och det blev inget. Hade kanske heller inte blivit något ändå, vem vet om jag hade nått ända fram.

Jag hade då upplevt det totalt vansinniga system som arbetsförmedlingen arbetar efter. Det har ett mycket konstigt sätt att INTE se individen. Metoder som tvingar fram arbetssökande som passar bra in i dataprogrammens kolumner. Bara det där att fylla i sin cv om man har ovanligare utbildning. Prova det, den som aldrig försökt. Ring mig sedan och berätta om du fick lust att kasta ut både dator och handläggare genom fönstret.

Sedan bemötandet. Första informationsmötet och det är som man blivit inkallad till rektor för en uppläxning. Det är viktigt att komma i tid får man höra. Där sitter människor som kanske arbetat i 20-30 år och får höra att det är viktigt att de kommer i tid.

Sedan ska vi inte tala om de så kallade arbetsstationerna där de arbetslösa ska sitta trångt och hårt och söka arbeten dom gott kan söka på andra platser som har datorer. Så oergonomiska att det inte skulle förvåna mig om någon stackare får musarm, ryggskott eller ischias på köpet och inte längre kan stå till arbetsmarknadens förfogande.

Det är förresten ett uttryck jag skulle vilja polisanmäla. "Till arbetsmarknadens förfogande". Det kan inte vara nyttigt för någon att bli benämnd som en vara, produkt, slav som någon har makt att förfoga över. Genomvidrigt! Ingen ska kunna förfoga över en annan. Det måste vara en mänsklig rättighet.

För några dagar sedan skrev en arbetslös ett inlägg där han inte kunde förstå varför arbetsförmedlingen måste använda så många förnedrande metoder. Han tog som exempel att han måste delta i en kurs för att lära sig hur man använder en dator för att skriva en cv. "Jag arbetade som datalärare redan på 70-talet och behöver inte lära mig vilka knappar man trycker på på en dator" skrev han.

Varför måste det vara så här undrar jag. Varför är det så otroligt fyrkantigt?

Beror det på att medarbetarna på arbetsförmedlingen och uppe i maktens korridoren är hopplöst okreativa människor utan flexibelt och öppet sinne? Individer som inte klarar av att arbeta i ett högt tempo och hålla hög kvalité på sitt arbete och göra kontinuerliga utvärderingar av resultatet? Har de ingen egen handlingsplan?

Jane Morén

En kvarnsten om halsen

I dagens SVD skriver distriktsläkare Bengt Järhult på Brännpunkt om den cyniska inställningen mot sjuka och vad som i praktiken händer med de som utförsäkras efter 180 dagar.

"En otäck stämning har piskats upp i vårt land att problemen är individens fel", skriver han.

Han kritiserar Försäkringskassan, vars roll idag är att agera ombud för politiska beslut, när de istället borde stötta läkarna, och han pekar på att utanförskapet är en effekt av samhällsstrukturen.

"Arbetslösheten är inte orsakad av bristfälligt jobbsökande och det är bara grymt att hänvisa i praktiken sjuka människor med stort rehabiliteringsbehov till den reguljära arbetsmarknaden för att ta lämpliga jobb som inte finns" skriver han.

Han menar att diskussionen istället bör gälla arbetsgivarnas och samhällets ansvar för utbudet av anpassade jobb, hur mindre presterande människor ska få del i en arbetsgemenskap.

Läs artikeln på SVD Brännpunkt: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2796459.svd

Jane Morén

Arbetslösa ska få behålla självkänslan!

Många arbetslösa känner hat och skam. Det har nyligen kommit fram i en undersökning. Bengt Starrin, professor i socialt arbete vid Karlstads Universitet har genomfört undersökningen där han skickat ut en enkät till 6500 personer 18-65 år.

-När människor känner sig mindre värda på grund av att de är arbetslösa, då ökar risken för allvarlig psykisk ohälsa. Modern forskning säger att den allvarligaste formen av stress, förutom hot mot liv och lem, är hot mot självbilden, säger Bengt Starrin till SVD.

Han betonar vikten av att arbetsmarknadspolitiska åtgärder utformas så att människor får behålla självkänslan.

Smaka på den meningen....får behålla självkänslan. En instans som ska preparera och hjälpa människor att bli anställda tar självkänslan ifrån människor.

Läs mer om forskningen på http://starrin.sytes.net/Webbplats/Valkommen.html

Jane Morén

Jag är för barnarbete!

Nu ska barn inte få arbeta mer än 40 timmar i veckan tycker Arbetsmiljöverket. Och det verkar väl rimligt. Så har det varit länge. Men det nya är att skoltiden ska räknas in i de 40 timmarna.

Jag är förstås inte för att minderåriga jobbar så mycket att de inte hinner med skolan. Varken i Sverige eller i andra länder där det mer talas om barnarbete än här.

Men jag hade haft mycket svårare att klara ekonomin när jag var ensamstående med fyra barn om de inte hade börjat jobba tidigt. De bidrog väldigt mycket till familjens ekonomi genom att dra in egna pengar. När jag tänker närmare på det nu gjorde dom ju en fantastisk insats! Har jag tackat dom för det eller tog jag det bara som något självklart?
Dessutom hade de väldigt stor nytta av sina arbetslivserfarenheter när dom senare i livet började söka jobb.

Ingrid

Orättvist i livets slutskede

Hur vill man dö? Man vill nog ha smärtlindring, om man har mycket ont, så att döden inte blir en tortyr. Man vill nog kunna få träffa en läkare, även om det är helg när man ska gå vidare, och man räknar nog inte med att de flesta bristerna i vården av döende finner man på sjukhusen.

I en nyligen släppt rapport från Svenska Pallitativregistret slås fast att det är stora skillnader i vården i livets slutskede. Det beror både på var man bor, hur man bor och vilken sjukdom man har. Det här upprör flera läkare som nu gått samman för att kräva bättre vård i livets slutskede. Bland annat går att läsa om att boende på till exempel ett kommunalt äldreboende ofta inte kan få träffa en läkare om de är döende på en kväll, natt eller helg!

Rappporten visar också att det är ofta är brister i smärtlindringen den sista veckan och att det ofta är problem med liggsår i livets slutsskede. Sammanfattningsvis är sjukhusen sämst på vård i livets slutskede.

Jane Morén

A dream coming true

Idag har jag suttit som en besatt och om och om igen sett på ett magiskt ögonblick på You Tube. Klippet är från Britains Got Talent 2009 och visar den helt okända 47-åriga arbetslösa Susan Boyle som har en dröm: Hon vill bli professionell sångerska och förebilden är Elaine Paige. När hon säger det inför juryn och publiken, där hon står i en typisk tantklänning och ser allt annat än glamorös ut så småskrattar publiken och juryn. De tror de snart ska få se en flopp, ett fiasko.

Därför är ögonblicket när hon tar mikrofonen och börjar sjunga första raderna ur I Dreamed the Dream från les Miserables så fantastiska. Efter en rad så står publikhavet upp och skriker och det slutar med att juryn ger henne stående ovationer och hon får tre självklara ja från dem. Som Simon säger: Ok, nu kan du åka hem till din stad och gå med huvudet högt, du är fantastisk. Se det klippet, det är Amazing! En sådan revansch från en kvinna som inte är bortskämd av livet, men som sedan hon var tolv år har haft denna dröm. http://www.youtube.com/watch?v=8OcQ9A-5noM&feature=related

Jane Morén

Kvinnan som rekvisita

Under ett stort antal söndagar kl 21.00 har jag sett på deckare i TV4. Jag ser annars väldigt sällan på deckare och läser ännu mer sällan kriminalromaner. Det som verkligen slagit mig är att kvinnan är ett ständigt offer. Hon offras i filmerna för att mannen sedan ska kunna bli den där hjälten som tar fast den sjuka förövaren, oftast också det en man. Det hjälper inte att det ofta finns en kvinnlig polis, övervikten av skadade, dödade, skändade kvinnor är så enorm.

När det gäller hela genren med kriminalromaner och filmer förvånas jag faktiskt över att det finns så många som inget hellre vill än berätta ännu en historia med ännu värre inslag med hur en kvinna dödas eller skadas eller hotas. Vari består det eviga behovet av dessa historier med kvinnor som offer?

Jane Morén

En miljon självmord

Jag blev sittande en stund framför de siffor jag läste om i en artikel förra veckan: Varje år ser 1 miljon människor på jorden ingen annan utväg än att ta sitt eget liv. Det är en person var 40:e sekund. Det är vissa skillnader mellan olika länder, med fler självmord i norr. Många självmord sker på våren, då när solen kommer och det förväntas bli lättare att leva.

Jag satt länge och stirrade ut i intet efter att ha läst det här. Tänkte på våren, den så upphöjda och efterlängtade våren för många kan vara ett rent helvete med starka känslor av utanförskap och ensamhet. Det som för många är en befrielse; vårens första värme och sol, är för andra det som får dem att slutligen ta steget bort från denna värld.

Jane M

För tungt för en kvinna

Igår hörde jag om en ung kvinna som hade sökt jobb som styckmästare i Stockholm. Hon fick inte ens chansen att söka jobbet för arbetsgivaren bestämde genast att jobbet inte passade för henne. Det var tungt, det var kallt. Och det passar inte för en ung kvinna menade han. Vad ska man då inte säga om dem som jobbar i vården. Är det lätt? Knappast.

När jag själv en gång i tiden sökte jobb på en verkstad, gick verkmästaren runt till var och en som jobbade där för att höra om de tyckte att en kvinna kunde få börja arbeta där. Det var för mer än 35 år sen. Det har tydligen inte hänt så mycket på den fronten. Fast jag fick i alla fall jobbet.

Ingrid

Tant Giggi och karamellerna

När jag var barn kunde jag alltid springa över till granngården. Antingen tittade jag in i lagården där grisarna utfodrades med sörpa eller också hoppade vi i höet. En gång smakade jag på melass som var till korna. Det var som sirap fast inte lika sött.

Men roligast var att gå upp till Tant Sigrid eller Giggi som vi kallade henne. Hon bodde en trappa upp i bostadshuset tillsammans med sin bror. På bottenvåningen bodde hennes andra bror med sin familj.

Giggi hade alltid tid. Eller också tog hon sej tid. Hon tog fram kinaschacket och en skål karameller och så spelade vi.

Nu är hon död sen många år. Undrar just om det finns kvar såna som hon. Kanske på landet, men i storstan? Här måste allt planeras så noga och man ska inte störa folk.

Ibland önskar jag att jag också var en sån där tant som alltid hade tid när barnen ringde på dörren (apropå påskkärringarna igår!) Men verkligheten ser oftast inte ut så. Sådana aktiviteter måste planeras noga och skrivas in i almanackan långt i förväg.

Ingrid Sillén

Påskkärringar och påskgubbar här och där

Nu är den tiden då barnen kommer och ringer på dörren. Dom har små oansenliga kort i händerna som dom har ritat och väntar sig godis eller pengar i gengäld.

Usch vad grinigt det där lät! Nåväl i dag stod ett gäng på åtta ungar utanför dörren, ganska fint utklädda men med slarvigt ritade kort. Jag bad att få ett finare annars hade jag inte lust att ge några pengar. Och godis hade jag inte. Och då fick jag ett rätt gulligt kycklingkort.

När jag var barn var det tvärtom. Vi klädde ut oss till påskkärringar och sprang hem till våra kompisar med påskebrev, fyllda med godis. Sen skulle man springa så fort som möjligt så att dom inte fick tag på en. En del som bodde lite längre bort utanför samhället fick påskebrev i skolan sista skoldagen före lovet. Undrar just om alla gav till alla eller om några blev utan. Det har jag faktiskt inte tänkt på förrän nu.

Hur som helst är traditionerna helt olika i Stockholm jämfört med Västsverige där jag växte upp. Jag undrar hur det är nu? Måste fråga släktingarna på västra sidan.

Ingrid

Vikariedilemmat

Jag pratade med Märta, 91 år häromdagen. Hon var nöjd med hemtjänsten. Ända sedan årsskiftet, då hon bytte företag, har samma kvinna kommit varje gång. Det säger sig självt att det måste vara mycket trevligare och tryggare att samma person dyker upp gång efter gång. Man lär känna varandra, Märta slipper att gång på gång berätta hur hon vill ha det.

Jag kommer ihåg när jag själv jobbade i hemtjänsten för några år sedan hur arga och ledsna en del kunde bli när det ständigt dök upp nya vikarier. Och jag var ju en av dem. Jag visste ju att det inte var mitt fel och jag förstod ju reaktionen. Det måste ju finnas vikarier som kan rycka in när den ordinarie är förhindrad att komma och ibland kan det säkert vara kul med ett avbrott och träffa en helt ny person. Men det får ju vara någon måtta på överraskningarna. Det måste organiseras så att det känns bra och tryggt för pensionären.

Ingrid

Kattmat på pensionärernas bord?

För en tid sedan ringde en kvinna till Ring p1 och sa att många pensionärer är så fattiga att dom äter kattmat. Samma rykten florerade i medierna för flera år sedan.

Kan det verkligen vara sant? tänkte jag och kollade på mataffärens hyllor. Möjligen om man är otroligt fattig. En burk kattmat 300 g kan man få för 10–11 kr på ICA. Kilopriset är 28–29 kr. Men för samma kilopris kan man få blodpudding som innehåller lika mycket protein som kattmaten. För att inte tala om alla andra nyttigheter.

Nu tror jag inte att det bara är fattigdom som gör att fattigpensionärer köper kattmat i stället för blodpudding. Det tyder på ensamhet och förvirring, brist på gemenskap och någon som kan ge vägledning och hjälp. Där borde hemtjänsten ha en uppgift. För en del skulle det kanske räcka med handfasta råd och mänsklig kontakt.

Men klarar hemtjänsten av det? För inte länge sedan jämförde Anna Bäsén i Expressen den mat som många pensionärer får just genom hemtjänsten eller i äldreboenden. »Gamla får mindre näring i maten än katter« var rubriken. Det har visat sej att många gamla får mat av alldeles för dålig kvalitet, för lite kalorier, för lite näringsämnen. Vi bryr oss tydligen mer om våra katter och hundar än om våra gamla.

Så uppryckning hemtjänst och andra myndigheter som har med de äldres mat att göra! Men vi vanliga medmänniskor har också ett ansvar. Det kanske finns någon i ditt grannskap som behöver hjälp med handlingen ibland. Och i din egen trappuppgång finns kanske någon som du kan bjuda hem på middag i morgon? Eller varför inte redan i dag?

Ingrid S

I skymningslandet

De blir fler och fler men du ser dem sällan. De finns i skymningslandet bakom dörrar i de gamla gränderna. De som nästan har levt färdigt sina liv, de som har minnena inom sig och väggarna fulla av barndomens bilder. Här finns längtan, ensamhet och oro. Men också förväntan och stillsam förnöjsamhet.



De här människorna har Jane Morén skrivit om i boken Kaneltimmen. Det är berättelser för alla som har med äldreomsorgen att göra eller som träffar gamla på annat sätt.

Hon skriver om ett arbete där längtan efter henne liksom är inskriven mellan raderna i anställningsavtalet. Det är lyrisk prosa om det mest vardagliga, att ta fram mat på bordet, att duscha skrynkliga kroppar, att lyssna på berättelserna. Att ta dem som behöver omsorg på allvar och med respekt.

Boken är full av de känslor som väcks av mötena med de gamla: vemod, sorg, kärlek, ilska, glädje ... Den berättar om Fanny som stoppar om sina tygdjur i sängen, Paul som lyssnar på opera och drömmer sig tillbaka till Venedig, Stella som bara vill dö, Greger som älskar god mat, och alla de andra som väntar på hemtjänstens besök i sina små ettor eller stora patriciervåningar. Personalen levererar köttbullar, blöjor och tvätt av löständer, men också efterlängtade mänskliga möten. Boken är gripande och berörande för att den låter läsarna få delta i dessa möten.

Boken är utgiven på Migra Förlag www.migra.nu

Blir dom lurade?

För några år sedan gjorde jag ett inhopp i hemtjänsten. Jag hade inte tillräckligt med jobb och då är äldreomsorgen bra att ta till. Och varje dag träffar man en eller ett par fantastiska och speciella människor. Men det är dåligt betalt.

Det som slog mej var att en så stor del av arbetet gick åt till resor. Nu var detta ett relativt nystartat privat företag i hemtjänsten och hade väl inte fått så många kunder än. Det innebar att man fick knapra på omvårdnadstiden och använda dem till resor.

Så här skrev jag i min dagbok:
»Enligt schemat gjorde vi 30-minutersbesök hos de flesta. I verkligheten var det nog 10–15 minuter. Resten av tiden gick åt till resor och vid två tillfällen fikarast. Det här måste vara ett otroligt ineffektivt sätt att jobba på där dessutom pensionärerna blir lurade.«

Några dagar senare:
»Det är otroliga kontraster man stöter på. En del lever i jättetjusiga lägenheter, prydligt och rikt. Andra har det torftigt och smutsigt. Hos XX ser det för hemskt ut men det är roligast att vara där. Hon är otroligt pratsjuk och vill veta allt om mitt liv och berättar om sitt eget. Hon blev ännu mer intresserad när hon fick veta varifrån jag kom, inte så långt från hennes egna hemtrakter.«

Ingrid Sillén

Ska vi låta dem svälta?

Sara är trött efter en dag på jobbet i hemtjänsten och besviken på sina kolleger. Hos en kvinna finns tre kvällar i rad en anteckning om att hon inte vill äta. Sara som bara jobbar helger blir förskräckt för kvinnan verkar medtagen och trött. Inte undra på det när hon inte äter.
– Du förstår, man måste ju truga lite med henne, säger Sara. Uppmuntra som man gör med barn. Och jag fick ju i henne mat till slut, potatis med farmarbiff.

Hur kan man göra så mot dom gamla? Bara dag efter dag konstatera att hon inte har fått något i sig och strunta i det. Är det för besvärligt? Är det inte därför vi har hemtjänst för att ta hand om dem som inte klarar sej själva?

Sara vet inte om det är äldreomsorgen hon kommer att jobba i. Inte så länge hon är ensam med barnen i alla fall.
– Just nu hinner jag inte hålla ordning där hemma och tvätten ligger i högar. Men jag är ju tvungen att jobba vid sidan av studierna för att få ekonomin att gå ihop.

Och arbetet är ändå roligt. Att göra ett bra jobb och få uppskattning för det gillar hon.

Ingrid

Våga säga till?

Ofta står det unga kvinnor utanför min port och röker. De tar paus från dagisjobbet. Många gånger har jag tänkt att säja något, inte för att jag missunnar dom att ta rast men för att dom använder den till att andas in giftiga gaser. Men jag har aldrig vågat. Säjer bara artigt hej och går förbi.

Men i dag hörde jag lungläkaren Eva Brandén på radion som var oroad av att det är så många unga tjejer som börjar röka. Hon anser att cigaretter är alltför tillgängliga. Och när hon ser ungdomar på stan som röker brukar hon gå fram och prata med dom. Ingen blir arg. Kanske skulle jag våga också...

Ingrid

Rätt eller fel att skilja sej

Det går ju inte att säga att det är rätt eller fel med skilsmässor generellt. Men det är det som debatteras på Debatt på tv i kväll. Gudrun Schyman tar stor plats och plattar till killen från KDU som vill hjälpa familjer att hålla ihop. »Vad har du med det att göra?« frågar Josefsson. Som om inte väldigt många politiska beslut påverkar oss långt in i familjerelationerna.

Det är upprörda känslor blandat med flams i debatten. »Varför är det fler skilsmässor i Sverige«, undrar Josefsson. Statsvetaren säger att det beror på att kvinnor i Sverige är mer frigjorda än i andra länder och att vårt välfärdssystem ger oss den möjligheten. Jag tror inte på det första argumentet, däremot det andra. Vårt välfärdssystem bygger i mycket högre grad på individerna än på familjen som i många andra länder. Bland annat när sambeskattningen togs bort på 60-talet, tror jag det var, blev det en skjuts för kvinnorna att gå ut i arbetslivet. Det lönade sig plötsligt. (Därför är det beklagligt att en del förespråkar nån slags återgång till en sambeskattning fast från andra hållet. Man vill införa en lindrigare beskattning för ensamstående föräldrar än för sammanboende. Det förslaget stödjer jag inte!)

Jag tycker det är bra att man kan skilja sej och att vi nu har en lagstiftning som ger båda föräldrarna skyldighet att ta ansvar för sina barn (det fungerar ju inte alltid i alla fall). Men jag är också glad när jag ser människor som lyckats hålla ihop under många år, som har klarat av kriser och gått vidare utan att behöva skilja sej. Det är verkligen inte att bara värna om en familjeform. Jag värnar om ensamföräldrar och andra familjekonstellationer också.

Ingrid Sillén

Skillnad redan i fosterlivet

Redan när ett barn föds är förutsättningarna helt olika beroende på i vilket bostadsområde det föds. Det visar en studie från Karolinska Institutet som presenterades i radion i morse. Samma resultat visade forskaren Gunilla Sydsjö som talade på Barnforum förra veckan.

P1 hade besökt barnmorskor på Östermalm i Stockholm och Fittja i Botkyrka. Medan kvinnorna på Östermalm är ytterst måna om kost och nyttigheter är det si och så med den saken i Fittja. Men stressen tycks finnas i båda områdena, de välutbildade kvinnorna jobbar för mycket, 50-60 timmar var inte ovanligt enligt den intervjuade barnmorskan. Medan stress på grund av trångboddhet, dålig ekonomi, otryggt liv är vanligare i Fittja. Barn i sådana områden föds också ofta för tidigt vilket i sig ger en högre risk för både psykiska och fysiska sjukdomar. Nu vill barnmorskorna har mer resurser till de fattiga områdena.

Det är positivt att man börjar titta på de här förhållandena. För ju tidigare man satsar på barn som riskerar att fara illa desto större blir samhällsvinsten.

Ingrid

Tomatplantor, grisar och påven

Ibland känns det som om jag lever större delen av livet framför datorn. Vad gjorde jag i mitt tidigare liv? Jobbade med annat och pratade mer i telefon. Fast kontakterna kan faktiskt bli tätare och fler med e-post.

Men i dag tog jag en ordentlig rast från datorn för att plantera om mina små tomatplantor. Hoppas dom växer till sej så att jag kan skörda härliga tomater i sommar.

Hör just hemska berättelser om grisar som skållas levande på svenska slakterier. Jag blir så upprörd så i fortsättningen ska jag noggrant kolla varifrån jag köper kött.

Och så kommer påven på väg till Afrika med ett uttalande om kondomer. Han kan inte rekommendera dem, människor ska bli andliga i stället. Ja det är ju också ett sätt att slå två flugor i en smäll och bekämpa aids och minska barnafödandet på samma gång.

I Kenya sa man för övrigt inte »slå två flugor i en smäll« utan »döda två fåglar på samma gång«.

Ingrid

Hur smakar de gamlas matlådor?

Igår såg jag ett inslag om Äldresomsorgsbloggens månadslånga test av de gamlas matlådor. De där i plast som bärs ut av hemtjänstpersonalen, ställs i deras kylskåp och sedan värms i mikro. Hittills, efter fjorton dagars test, hade bara en maträtt kommit upp i tre poäng av fem. Tre betyder ok. Inte mer.

Hoppas Äldreomsorgsbloggen sedan testar näringsinnehållet efter att maträtten kommit ut ur mikron. Vad finns kvar av den ursprungliga näringen? Jag tror nämligen att den kostnad vi tror vi sparar in på att inte ha tid att låta hemtjänstpersonalen laga maten till de gamla på plats, åtminstone på vardagar, kanske bara tre dagar i veckan men i alla fall, den får vi betala flera gånger om på andra sätt, med fysisk och psykisk ohälsa.

Läs mer om testet på http://aldreomsorgsbloggen.se/content/

Jane Morén

Det är killar och män som skjuter

Läste en intressant artikel i Arena om att ingen tagit upp könsaspekten på det som nyligen hände i Tyskland, killen som sköt sina skolkamrater. Per Wirtén skriver att det är föreställningen om hur riktiga män ska vara som är problemet, inte män som biologiska varelser.

»Manligheten är en bur som låser in män. Feminister har länge försökt bryta upp kvinnlighetens burar. Men om manligheten är det fortfarande skrämmande tyst. Trots att människor dör, misshandlas, skadas för livet i föreställningens spår«, skriver han.

Det påminner mej om något jag läste i Svenska Dagbladet för en tid sedan. Ett föräldrapar talade inte om för omgivningen vilket kön deras barn hade. I artikeln kallades hon/han för det. Det lustiga är att många blev så upprörda över det. Jag tycker det är ett tankeväckande experiment även om jag tror att det skulle vara väldigt svårt att genomföra.

Vad är det i vårt sätt att hantera flickor och pojkar som gör att de oftast utvecklas i så olika riktningar? Och att barn som är utsatta ofta beter sej helt olika beroende på vilket kön de tillhör. Killarna blir utagerande och våldsamma, tjejerna inåtvända och skadar sej själva. För att hårdra det. Men tendensen är att även fler flickor börjar uppvisa våldsamma beteenden.

Det vore faktiskt intressant om man kunde börja betrakta barn som individer i första hand, inte som en blivande män eller blivande kvinnor. Med allt vad det innebär av tidigt fastlåsande i könsmönster.

Självklart är det inte så enkelt som att killar och män skjuter bara för att de blivit formade enligt ett visst könsmönster. Det är givetvis kombinerat med psykiska och/eller sociala problem och utsatthet av olika slag. Men könsaspekten är viktig och bör inte glömmas bort.

Ingrid

Lönepåslag eller inget alls

Läser just att SEB:s Annika Falkengrens lönepåslag medför att hon får 35 miljoner extra i pension. Men hur kan det komma sej att vissa bara kan plocka ut pengar så där utan vidare medan det de svagaste får mindre och mindre?

Jag fick mejl av min syster Katarina som är distriktsläkare. Hon är upprörd över att många sjuka nekas rätt till sjukpenning eller sjukersättning. De står utan försörjning eftersom de oftast inte har a-kassa heller. Men hur ska dom överleva? Det blir socialbidrag förstås för vi tillåter ju inte folk i Sverige att svälta. Eller?

När jag möter människor i jobbet som har det så, skriver Katarina, är det inte mycket annat än förståelse som jag kan erbjuda. Det är ju politiska förändringar som krävs.

Ingrid Sillén

Ensam och utsatt

Har varit på Barnforum i dag, en konferens om barn som far illa. I vårt rika land finns det barn som har det eländigt. Även om de inte svälter så far de illa. Sociala och psykiska svårigheter, missbruk, fattigdom, faktorer som ofta hänger ihop. Arbetslösa, långtidssjuka, isolerade föräldrar klarar inte att ge barnen en trygg uppväxtmiljö.

Det finns så mycket kunskap om att barn i riskzonen måste ha stöd och hjälp tidigt. Och man kan se riskerna redan när den gravida mamman kommer till mödravårdscentralen.
En undersökning vid Linköpings universitet visade att barn till mammor med en viss uppsättning riskfaktorer under graviditeten i mycket större utsträckning kom att fara illa under sin uppväxt än en »normalgrupp«. Och det följde med upp i tonåren. Av den här gruppen barn var det 23 % som inte fick något avgångsbetyg i grundskolan.

En annan talare sa att 50 % av de pojkar som utfört kriminella handlingar före 12 års ålder uppvisar ett kriminellt beteende som vuxna. Det innebär ju att man måste ta tag i dom här barnen långt innan de blir tonåringar. Då kan det redan vara för sent.

Det viktiga är tidiga insatser och en samordning mellan instanserna. Att man river väggarna mellan de olika myndigheterna och inte jobbar utan att veta att det man gör har någon effekt.

För det är inte främst en penningfråga. Det flödar mycket pengar i satsningen på utsatta barn och många professioner är inblandade, psykologer, socialsekreterare, läkare, skolkuratorer osv. Det som behövs är metoder som man vet fungerar och som får tid på sej att bli etablerade.

Men socialtjänsten med flera kan inte ensamma ha ansvaret för att det ska gå bra för de här barnen. Det behövs en satsning på helt andra nivåer. Barnfrågan måste lyftas. Den ska bli den viktigaste politiska frågan inför valet 2010 anser Kraftsamling för barnen. Se www.samba.nu

Ingrid Sillén

En coach till storasyster

Den 11 mars för två år sedan dog min syster Anna. Sjukdomen fick till slut fick övertaget.

Anna var den bästa syster man kunde ha. Hon var alltid omtänksam men hon betydde särskilt mycket för mej när jag kom i tonåren. Hon bidrog till att jag blev intresserad av omvärlden, hon fick mej att se att världen var full av orättvisor, inte bara ur globalt perspektiv utan också på hemmaplan. Det var på 60-talet och gamla sanningar prövades.

Vi pratade om livet och världen och hon tipsade om böcker man borde läsa. Hon prenumererade på fredstidningen PAX åt mig vilket ansågs mycket kontroversiellt i vår familj. Och när jag läste Kärlekens konst av Erich Fromm trodde pappa att den handlade om sex.

Jag tänker på Anna när jag hör om vilsna eller osäkra ungdomar som blir coachade av vuxna människor i karriären. I exempelvis Västerås tar arbetsförmedling och näringsliv hjälp av yrkeserfarna mentorer för att försöka hjälpa unga arbetslösa att hitta vägen in på arbetsmarknaden.

Alla behöver vi en storasyster eller storebror.

Ingrid Sillén

Kan det vara farligt när alla vuxna gör det?

Jag började smygröka när jag var 11 år. Bara för att det var spännande. Min kompis och jag snodde Philip Morris av hennes pappa. När jag berättade för henne att jag hade hört att det var livsfarligt att röka trodde hon mej inte. Hur kunde något som hennes pappa och mamma höll på med dagligen vara så farligt? Att det var förbjudet för barn var väl bara ett påhitt för att vi skulle ha något roligt att se fram emot när vi blev vuxna.

Jag fortsatte att röka även om det inte blev regelbundet förrän i tonåren. Vi fick aldrig den information som unga får i dag. Vi fick mest moralkakor. Som den gången min gymnastiklärare hade sett mej gå och röka på gatan. Då fick jag en dundrande utskällning inför klassen, men det handlade inte om min hälsa, det handlade om att det såg så illa ut när unga tjejer gick på stan och rökte.

I dag vet barn mer om tobak och jag tror att dom flesta vuxna håller inne med sina moralkakor. Jag tror att fakta är mer verkningsfullt, även om jag själv både rökte och snusade i många år trots allt jag visste.

Nu har det börjat talas mer om tobak igen för trenden är att fler unga röker. Varje år börjar 16 000 ungdomar i Sverige att röka och många snusar varje dag.

Kampanjen Dizza Tobak har tagit initiativ till en tävling om bästa klasstidningen om tobak. Det kanske är eleverna själva som är bäst på att ta fram fakta och informera andra. Ska bli spännande att se resultaten.

SAMBA – samarbete för barnen är med – och initiativet togs av Pfizer Sverige.

Läs mer på www.samba.nu och www.dizzatobak.se och http://ansvarsblogg.pfizer.se

Ingrid Sillén

Grattis Makalösa föräldrar!

Jag har inte gjort ett dugg som har med Internationella kvinnodagen att göra i dag. Jo jag har tagit hand om en liten pojke när hans mamma jobbade. Det kanske kan kallas lite kvinnosolidaritet.

För trettio år sen skulle jag skämts om jag inte hade varit ute och demonstrerat eller gått på ett möte på kvinnodagen.

Men jag blev glad när jag såg att Makalösa Föräldrar har fått Aftonbladets Wendela-pris till minne av Sveriges första kvinnliga journalist Wendela Hebbe.
Motiveringen är att föreningen stöttar och organiserar ensamstående mammor och pappor i hela Sverige, i deras kamp för att få vardagen att gå ihop. Samtidigt arbetar den envetet för att lyfta upp situationen för ensamstående föräldrar på den politiska dagordningen.

Jag kan bara hålla med. Det är en förening som gör sin röst hörd i alla möjliga sammanhang. Jag kan tillåta mej att vara lite stolt för jag var med och bildade den för drygt 12 år sen och var aktiv i 4–5 år.

De senaste åren har organisationen utvecklats otroligt mycket. Ett stort grattis till Makalösa Föräldrar! Läs mer på www.makalosa.org

Ingrid Sillén

Dubbelt upp

Den 5 mars 1979 åkte jag till Södersjukhuset för att föda mitt andra barn. Där hemma fanns storebror David 1,5 år som just den dagen togs om hand av sin moster. Vi behövde inte vänta länge, värkarna hade satt i ordentligt, det nya barnet var på väg ut och snart fanns det en fin liten pojke till i familjen.

Men vad var detta? Varför klämde barnmorskan så oroligt på min mage och varför blev det en spänd stämning i rummet?
»Det är väl inte en till?« fick jag fram. Jo det var just vad det var, en liten tjej hade legat gömd bakom sin bror och aldrig märkts på några undersökningar. (På den tiden gjorde man inte regelmässigt ultraljud.) Och bara några minuter senare hade flickan kommit ut. Vilken känsla det var! Plötsligt hade vi tre små barn i familjen.
(Att personalen verkade så orolig tror jag beror på att det några månader tidigare hade gått olyckligt vid en liknande förlossning. En kraftig spruta som drog ihop livmodern kvävde barn nr två.)



Den första tiden hemma var omtumlande och ganska ljuvlig. Jag har förstås glömt alla vakna nätter och brist på sömn, det jag minns mest var den härliga känslan att få sitta med kuddar runt omkring och amma de små liven. Då kunde jag inte göra så mycket mer än att bara njuta och ibland läsa en bok.
Det blev annat liv i luckan när de började krypa och mer inkräkta på sin brors område...
Men det tar jag en annan gång.

Åren rinner iväg snabbt. Nu ska vi fira Anna och Kalle på deras 30-årsdag.

Ingrid Sillén

En guldbagge på köksgolvet

Förra veckan kröp en skalbagge på mitt köksgolv. Det var ett vackert kryp men det var så ovanligt, både att det var inomhus och att det var vinter så jag trodde genast att det var något slags ohyra. Jag slog ihjäl krypet och lade det i en burk. Det kändes lite taskigt för det var vackert och jag hittade det ändå inte på Anticimexs hemsida.

Och så hände det i dag igen! En likadan skalbagge kryper på mitt köksgolv. Den är ganska stor, cirka 15 mm lång och 8 mm bred. Den glänser i blått, grönt och guld. Jag måste ju ta reda på vad det är och även detta djur hamnar i en burk, dock levande. Och se med hjälp av den fantastiska uppslagsboken Internet hittar jag att det är en Guldbagge. Men hur den har hamnat i mitt kök mitt i stan förstår jag inte. Kanske har de hängt med en blomsterkorg som jag fick i juletid… Är det någon som har en idé?

Ingrid Sillén

Maktmissbruk

Manipulation och maktmissbruk, psykiska trakasserier och mobbning. Personlighetstörda personer som kopplar ett psykiskt grepp kring andra personer för att utnyttja dem och förgöra deras livskraft. De gräver sig in som virus som en parasit som tar energi och livslust och handlingsutrymme från offret.

På senare år har företeelsen fått allt mer uppmärksamhet, något som är mycket bra. Det har kommit böcker som Energitjuvar, Men jag då och den som blivit min bibel: Vardagens Osynliga Våld av Marie-France Hirigoyen. En bok som talar klarspråk och blir ett vittne på det dolda våldet, det vita våldet, det som inte syns men som gör så mycket skada.

Idag när samhället är så prestationsinriktat och individualiserat så har det skapats ett mycket större utrymme för dessa personlighetstyper att härja fritt, något som får förödande konsekvenser på arbetsplatser och i hem. Utrymmet för maktmissbruk, mobbning och psykiska trakasserier på alla plan måste minimeras. Den här kunskapen måste ut till fler! Framförallt måste alla offer få ett vittne.

Jane Morén

Sista dagen i månaden

Det är ju bara 28:e men ändå sista dagen i månaden. Och jag har glömt bort att betala både hyra och alla andra räkningarna. Är det åldern eller för många saker i luften?

En annan sak som jag också glömde var att skicka in kontrolluppgifter till Skattemyndigheten. Alltså uppgifterna om vad anställda har tjänat under året. Det var väl resan till Kenya som kom emellan.
Häromdagen ringde en kvinna från Skattemyndigheten. Så fort hon sa varifrån hon ringde slog det mej vad jag hade glömt! Men hon lät inte ett dugg arg, rena rama vänligheten. »Det ordnar sej, bara du skickar in så fort du kan«, sa hon. Dom har insett att man vinner på att vara trevlig, det är väl därför Skattemyndigheten numera är en av landets populäraste myndigheter. Tro't den som vill!




Ibland när jag klagar över att det snurrar för mycket i tillvaron tänker jag på kvinnorna vid Victoriasjön och deras kamp för överlevnaden. Varje dag i ottan ner till stranden för att ta hand om fisken som männen kommer in med. Lägga ut den på näten så den torkar i solen. Sedan samla in näten som här på bilden. Och så iväg till marknaden för att sälja.
I hemmen finns varken el eller vatten, så tvätta och diska får man passa på att göra när man ändå är nere vid sjön för fiskens skull. Det är värre med bränsle till matlagning. Barnen måste gå långa sträckor på morgnarna före skolan eller på eftermiddagarna för att få ihop kvistar att elda med. Men det är inte bara jobbigt. Det är också lek och skoj och så lär dom sej att samarbeta berättade några ungdomar för mej.

Vad vi har det bra här i Sverige! Åtminstone materiellt. Uppskattar vi det? Knappast tillräckligt.

Ingrid

Dags för bokslut

Skönt! Har lämnat två bokslut till revisorer den här veckan. Det är ju vid den här tiden som alla föreningar har sina årsmöten och då vi föreningsaktiva måste ligga i för att få handlingarna klara i tid.

Ett annat slags bokslut har jag också ägnat mej åt. Jag hjälper en man med hans livshistoria. Han skriver och jag gör viss redigering. Det är spännande att följa med på hans resa i livet. För alla har något att berätta! Det är också föreningen Liv i Sveriges ledstjärna. Även jag försöker jag övertyga folk om det. Bland annat en grupp pensionärer i föreningen Viljan där jag hade en skrivarkurs för några år sen.

Till en början var det svårt att få med deltagare. »Jag kan inte skriva« eller »Jag har inget att berätta« var det många som sa. Men så blev det i alla fall en liten grupp, alla kvinnor (var det någon som blev förvånad?) Första gången fick alla muntligt berätta ett barndomsminne om mat. Plötsligt blev alla ivriga och minnena flödade. När kursen var slut hade alla fått både fantastiska och gripande berättelser på pränt. Det blev ingen tryckt bok men väl ett häfte där vi samlade alla alster.


Ingrid Sillén

Samtal i stället för gräl

Lyssnade just på en intervju med Birger Schlaug på radion. Han gillade aldrig det politiska livet med debatter där folk aldrig lyssnade på varandra. Han vill ha ett samtal och brukar svara snällt på dem som skäller på honom i hans blogg. Och då kan han få vänliga svar av samma person som varit ilsken strax innan.


Det påminner mej om filmen Drottningen och jag som jag såg nyligen. Filmaren Nihad Persson Sarvestani, uppvuxen i Iran, numera bosatt i Sverige, möter Farah Diba. Henne som jag själv minns från min tidiga tonårstid som en vacker kvinna som inspirerade mej att göra nya frisyrer. Då hade jag föga aning om världen omkring och visste inte vilka övergrepp som shahens regim gjorde sej skyldig till. I samband med revolutionen tvingades shahens familj att fly landet. Nihad Persson Sarvestani var en av revolutionärerna. Men den nya Khomeiniregimen blev något helt annat än vad de hade önskat. Mer brutal än tidigare. Hennes egen bror blev avrättad.

Farah Diba och Nihad Persson Sarvestani har något gemensamt. De är uppvuxna i samma land men under helt olika villkor. I dag lever båda i exil av olika skäl och ingen av dem är välkommen tillbaka till Iran. Nihad Persson lär känna Farah Diba och känner sympati för henne. Det innebär också ett problem för henne som filmare. Ska hon kunna ställa de tuffa frågorna?

Jag fascineras av filmen för att den är så ärlig och hela tiden visar hur den kom till. Bland annat tar Farah Dibahs privatsekreterare reda på att filmaren från Sverige är en gammal kommunist och då avbryts hela projektet. Trots allt kommer filmen till stånd. Och när Farah Diba i slutet av filmen får frågan om det inte hade varit bättre om shahens regim hade tillåtit demokrati säger hon i alla fall inte nej.

Går det alltid att samtala? Skulle inte världen sett annorlunda ut om man i alla fall hade försökt mer.
Ingrid Sillén

Snö på sportlovet

Det snöar lagom till sportlovet. Även barn som inte får åka iväg till fjällen kan ha kul i pulka- och skidbacken i stan eller förorten. Häromkvällen när jag var på Friskis & Svettis sa ledaren att en hel del pass var inställda under sportlovsveckan. Jag missuppfattade henne och trodde att de hade lagt in nya pass för barn och ungdomar som var kvar i stan. I verkligheten var det tvärtom. Det var juniorpassen som var inställda. Annars hade man ju kunnat tänka sej en satsning på barn som är kvar i stan under den veckan.

Nyligen läste jag att Stockholms stad har svårt att fylla sina sommarkollon och förlänger ansökan. Och det är inte så konstigt. Det har blivit dyrt med kollon, även för dem med låga inkomster. Och de som tjänar mer kan åka till Grekland för samma summa som en kolloperiod kostar.



Men det finns billigare alternativ. Sommarkollo för hela familjen. Det är inte i stället för, men ett komplement till vanliga kollon. Då hjälps alla åt, man lagar maten tillsammans och hittar på gemensamma aktiviteter. Ibland kan det vara ett speciellt program för föräldrarna medan barnen badar eller leker. En organisation som ordnar sådana läger är Makalösa föräldrar. Jag var själv med i starten för snart 13 år sen. Samba – samarbete för barnen ordnar också familjekollon. Får se om det blir några fondpengar så att årets Sambakollo blir av.

Ingrid Sillén

Vilka barn har rätt att födas?

Många har upprörts över kvinnan som aborterade sina barn för att det var flickor. Nu sägs det att även kvinnor från Norge åker till Sverige för att göra abort när de får veta att det är en flicka. Sant eller ej, men varför upprörs vi inte över att det anses självklart att göra abort om man får reda på att barnet kommer att få ett funktionshinder?

Jag förstår att det kan vara en chock att få ett besked om barnet man väntar har en skada. Men borde man inte också sprida mer kunskap om dessa barn. De är lika älskade som andra även om de har andra svårigheter. Måste alla vara så perfekta? Om vi väljer bort de här barnen innan de ens är födda är det inte konstigt att de som redan finns är diskriminerade. De älskas av sina familjer precis som andra barn, men när de är på väg mot vuxenlivet finns inget för dem att göra.

Läs mer om barn och ungdomar med funktionsnedsättningar på RBUs hemsida www.rbu.se

Ingrid

Alla åldrar tillsammans

Serien om kollektivt boende fortsätter i SvD. I dag handlar det om Tre Portar i Skarpnäck där det inte finns några åldersgränser, varken upp eller ner. Anna-Lisa Kivilathi flyttade dit för 20 år sen och har aldrig ångrat det. Nu är hon 84 år och säger att hon aldrig skulle vilja flytta till ett äldreboende.

Men inte ens i ett kollektivhus är gemenskapen med andra självklar. Det blir lätt så att de med barn i samma ålder umgås med varandra, vuxna utan barn blir en annan grupp osv. Man måste själv vara aktiv för att det ska hända något. Det ställs alltså en hel del krav på den som flyttar in i ett kollektivhus, men förutsättningarna för att man ska lära känna nya människor är goda. Man deltar i arbetslag, lagar mat tillsammans, diskar eller städar. Eller startar någon egen aktivitet. Det är ju när man gör något tillsammans som man lär känna varandra.

Jag är för det åldersblandade boendet och skulle jag vara med om att starta ett nytt kollektivhus i dag skulle jag inte vilja sätta upp några åldersgränser. Jag skulle jobba för att få med alla åldrar. För i mitt eget hus dominerar barnfamiljerna. Det vore kul med lite fler pensionärer.



Boken Gemenskap och samarbete finns att beställa på Kollektivhus NU
Där kan man också hitta nyhetsbladet Bo tillsammans.

Ingrid

Adil Hakimjan från Guantánamo får stanna

En glädjande nyhet. Adil Hakimjan får stanna i Sverige efter ett beslut i migrationsdomstolen. Jag hörde om hans fruktansvärda öde i radion förra hösten. Han är kinesisk uigur och tillfångatogs helt oskyldig, såldes som terrorist och satte på Guantánamo. När han äntligen släpptes ställdes han inför valet att söka asyl i Albanien eller att tvingas stanna kvar i fängelset. Han valde Albanien men där hade han inga släktingar. I Sverige bor hans syster med familj dit han så småningom lyckades ta sig.

Men migrationsverket beviljade honom inte uppehållstillstånd eftersom han inte hade kommit till Sverige som första land. I förrgår kom dock migrationsdomstolens beslut. Den underkände vad migrationsverkets beslutat och han beviljas uppehållstillstånd som flykting.

Hela historien om Ali Hakimjan finns att lyssna till i P1 Konflikt.

Ingrid

Bo tillsammans

I dag var det ett reportage i SvD om gemenskapsboende (eller kollektivhus) i Sjöfarten i Hammarby sjöstad. För att få bo där ska man ha fyllt 40 år och inte ha några hemmavarande barn. Ett likadant boende planeras i Axelsberg. Det är ett sätt att förenkla vardagen och det skapar gemenskap.


Frågan är om man inte måste börja planera mer för kollektiva bostäder. Inte bara för dem som är över 40 år utan mycket bredare. Jag tänker bland annat på alla som är skilda. Många barn har växelvist boende, och därmed två bostäder, ett rum hos mamma och ett hos pappa. Jag har inget emot växelvist boende, tvärtom tror jag i många fall att barnen får bättre kontakt med båda föräldrarna. Men det ett väldigt resursslöseri som man kanske kunde lösa med kollektivhus, där man faktiskt inte behöver ha så stora lägenheter.

Jag skulle vilja se en samhällsplanering där man tänker på att folk lever på ett helt annat sätt i dag än för 30-40 år sen. Allt fler bor ensamma i alla åldersgrupper, många ensamstående föräldrar har barn vissa veckor och tomt på barn andra veckor. Andra ensamstående föräldrar är helt ensamma om ansvaret för barnen. Därför behövs det en samhällsplanering som tar in deras behov av extra stöd. Där kan bland annat kollektivhus betyda mycket.

Bo tillsammans är också ett nyhetsblad som ges ut av Kollektivhus NU.

Ingrid Sillén

Var du med i 70-talets kvinnorörelse? Skriv ner din historia!

Det är dags att dokumentera innan det blir bortglömt. Jag tänker på alla som var med i 70-talets kvinnorörelse.
Kvinnoforskarna Emma Isaksson och Eva Schmitz har skrivit avhandlingar om kvinnorörelsen. Men det finns mycket mer att dokumentera – de personliga berättelserna från dem som var med.

Ett sådant projekt genomfördes i USA för tio år sedan då ett antal kvinnor tog initiativ till ett så kallat feministiskt minnesprojekt. Trettio kvinnor skrev ner sina berättelser om det första engagemanget, hur de kom med i kvinnorörelsen och deras erfarenheter av kvinnopolitiskt arbete. Berättelserna presenterades i boken The Feminist Memoirproject. Voices from Women’s Liberation. Rutgers University Press 1998.

Vi vet att det finns ett intresse för ett liknande projekt här i Sverige. Därför är vi några som tänker samla in berättelser och minnen för att göra en bok. Och vi vill att många ska vara med och berätta. Vad betydde kvinnorörelsen för dej? Varför gick du med? Vad har det haft för betydelse för dej i livet?

Vi hoppas att det ramlar in massor av texter. Och givetvis fotografier och andra bilder. Någon finansiering är inte ordnad, men det man brinner för brukar ordna sej.

Anmäl om du vill vara med senast den 1 juli 2009 med en kort skiss över innehållet. Manusstopp för den färdiga texten den 15 september 2009. Anmälan och manus till info @ migra.nu


Mer information finns på migra.nu/feminististprojekt.html

Ingrid Sillén

I taket lyser stjärnorna

Apropå döden såg jag filmen I taket lyser stjärnorna i helgen. En gripande film som bygger på boken med samma namn av Johanna Thydell. Men filmen saknade jag något. Skildringen av mamman var lite för blek. Jag hade velat veta lite mer om hur det var innan hon blev sjuk och hur relationen var mellan henne och dotter då. Ändå var det en film att bli starkt berörd av.

Det var nästan bara ungdomar i biosalongen, vilket förvånade mej. Visserligen är det ju en film om unga men att ett sånt allvarligt och sorgligt ämne lockar så många barn!
Säkert känner många igen sig. Skolan, fritiden, festerna, rädslan att hamna utanför. Att inte vara tillräckligt populär, att inte bli bjuden på festerna. Och utanpå det Jennas oro för sin mamman och sjukdomen som hon inte kunde prata med någon om. Inte förrän klassens populäraste tjej oväntat blev hennes kompis. Och innanför hennes tuffa yta finns det ett också barn med svåra bekymmer.

En film att rekommendera både för unga och vuxna.

Ingrid Sillén

Leva till 65 år eller mer?

Man vet ju aldrig hur länge man lever. Döden kan komma plötsligt eller dröja länge.
Men om man dör före 65 års ålder fryser pensionen inne och ingen får nytta av den. Man har jobbat och slitit helt i onödan. Åtminstone tycks en del försäkringsbolag resonera så. Det är därför dom hör av sig när man börjar närma sig 61 år. Det är ju då man får ta ut pensionen. En del tar ut en liten del av PPM redan då för att kunna utnyttja pensionärsrabatter med mera. Men samtalet jag fick i kväll handlade om att jag skulle ta ut inkomstpensionen från 61 års ålder samtidigt som jag fortsätter att jobba. Varför det? Jo för om jag dör före 65 års ålder kan mina barn få ett efterlevandeskydd eftersom jag har skapat ett kapital genom att ta ut pengarna tidigare och spara dem. Tar jag däremot ut pensionen efter 65 år finns det inget efterlevandeskydd.

Får väl fundera på saken. Fast jag tror nog att jag avstår. Jag tror ingenting är gratis och den som vinner är säkert Svenska Pensionsgruppen som kom med förslaget.

Ingrid
(soluppgången är från Kenya)

Vad är en familj?

Familj? Är det mamma, pappa, barn? Eller en ensamförälder med barn eller två som bor ihop utan att ha barn? Begreppet diskuterades på Makalösa föräldrars kurs i jämställt föräldraskap som jag var med på i helgen.

Det man kan vara överens om är att familjen har sett olika ut under olika historiska perioder men att den också skiljer sig åt var i världen man befinner sig. Egentligen är det kanske inte så viktigt kan man tycka, men när det gäller politiska beslut är det inte oviktigt. Och inte heller när det gäller värderingar. En mamma som lever med sitt barn utgör en familj likaväl som ett hushåll med två föräldrar och barn. Men ibland kan man behöva ytterligare definitioner som kärnfamilj, regnbågsfamilj, adoptivfamilj, ensamförälderfamilj, utvidgad familj (när man räknar in hela släkten).

De flesta barn (upp till 18 år) i Sverige bor med båda sina biologiska föräldrar, men en så stor del som 30 procent har varit med om en skilsmässa. Det är förstås inte en lätt sak, men om de vuxna samarbetar kan en skilsmässa innebära något positivt för både barn och föräldrar.
Som en av deltagarna på kursen sa: Först nu när vi har barnen var sin vecka lever vi jämställt och både jag och pappan har mer kontakt med barnen än förut.

Bonuspappa

Jag handlar mat på ICA. Bakom mej i kassakön står en ivrig liten kille. Han säjer hej till kassörskan innan jag är klar.
– Jo för jag ska ju handla lördagsgodis med min bonuspappa, förklarar han och ser väldigt nöjd ut.
Det gör bonuspappan också. Och jag tycker det är härligt att den här killen vill tala om för andra att han har en vuxen som han gillar och verkar stolt över att ha. En som inte är hans biologiska pappa men som han ändå har en nära relation till.

Ingrid

Mamma blev 93 år

Under sina sista 12 år var mamma änka. Eftersom hon bodde på västkusten långt från Stockholm, där jag bor, hade jag ibland dåligt samvete för att jag inte kunde hälsa på henne så ofta. Men vi var flera syskon och hon hade många omtänksamma grannar så hon var inte så ensam.

Det var då det slog mej att det måste finnas många som bor långt från sina åldrade föräldrar och har problem med att komma iväg så ofta som dom skulle vilja.
Och eftersom det fanns snälla grannar som hjälpte min mamma skulle väl jag kunna leta upp någon i min närhet som behövde mej. Det var så jag tog kontakt med Södermalms Frivilligcentral Viljan och började gå på promenader med Astrid på helgerna.

Nu är både mamma och Astrid döda och jag har inte varit aktiv i Viljan på ett tag. Men idén är god. För det behövs inte bara en god omvårdnad från samhällets sida. De enskilda människorna har också ett ansvar för dom som finns omkring en.

Ingrid

Det räcker med 70 år

I dag pratade en kille i Ring P1 om jordens överbefolkning. Hans förslag var att den som är 70 år skulle se till att avsluta sitt liv. En intressant tanke som jag funderat vidare på. Så här skulle det kunna gå till. På 70-årsdagen får man ett brev där det står: Nu är det dags för ättestupan. Vi har bokat tid för dig på Skogskyrkogården. Var god meddela om tiden inte passar. Du måste dock infinna dig inom sex månader annars blir du hämtad av polisen.
Och vilken marknad som skulle kunna uppstå. Nya eventföretag som specialiserar sig på 70-årsdagar med avslutningsfester som slutar på kyrkogården. Gästerna höjer sin sista skål och hurrar innan jubilaren går in i krematoriet.
Vilket parti blir först att motionera?

Ingrid Sillén

Att åldras i Kenya

Efter en resa i Kenya får man lite annat perspektiv på saker och ting. Ett land med stora resurser men med orättvis fördelning av tillgångarna. Är man rik kan man leva gott, är man fattig är det värre. Den förväntade livslängden är 52 år. Men många är förstås äldre. Bland annat Margaret på bilden som lever i byn Kagwa nära Victoriasjön. Hon tog hand om sina föräldralösa barnbarn i många år. Nu är hon över 80 år och nästan blind, men hon måste fortfarande försörja sig själv genom att köpa och sälja fisk på marknaden vid sjön. Hon bjöd på en otroligt god middag med kokt dagsfärsk fisk (Telapia) med grönkål och givetvis ugali (majsgröt) som serveras till varje måltid.
Trots att hon är fattig jämfört med svenska förhållanden svälter hon inte och hon har hela tiden andra människor omkring sig. Några barnbarn bor fortfarande kvar, andra har flyttat till Nairobi men kommer och hälsar på så ofta de kan. Men om hon blir sjuk kostar det mycket pengar.

Läs mer om byn Kagwa på föreningen Eunice Vänners hemsida.


Passa också på att se de sjungande och dansande kvinnorna i en by strax intill (inte långt från Obamas pappas hemby för övrigt). De sjunger en lovsång till sina kassaböcker. För några år sedan startade de sparföreningen OGUL vilket varit lyckosamt för flera byar i regionen. Nu är de ett 100-tal medlemmar som sparar och sedan kan låna för att finansiera olika projekt. Vilka kvinnor! Filmen ligger på youtube:
http://www.youtube.com/watch?v=7aNhGx0doN8

Ingrid Sillén

Hej då tant, nu får du krypa hem!

Det är inte ofta men det händer. Som jag flyger upp från köksbordet full av adrenalin efter att han läst en artikel i morgontidningen. Men idag gjorde jag det. Jag läste om 90-åriga Emmy Hallgren i Uddevalla som beställde färdtjänst för att åka till sin stuga på landet. Då det var mycket halt kunde chauffören inte åka ända fram, en hal backe var omöjlig att ta sig förbi.

Vad händer då? Inte öppnar väl chauffören dörren på bilen och släpper ut den nästan blinda, gamla tanten? Jo, det gör han. Det är så halt att han själv har svårt att stå på benen när han hjälper henne ut. Sedan hoppar han in igen,backar och kör därifrån.

Hur är sådan människor funtade? Vad tänker han på när han kör därifrån. Föresvävar det honom att hon kan ramla och bli liggande där ute på skogsvägen? Tydligen inte.

Emmy kan inte gå på vägen, den är glashal och det har ju både bilen och chauffören konstaterat att det inte går att ta sig fram här. Så hon börjar då krypa på alla fyra för att ta sig fram och efter en halvtimme bland snår och buskar är hon då äntligen framme.Oskadd som tur är, sånär som på några skrubbsår. Men det hon fruktade mest att hon skulle falla och bryta handlederna som hon redan gjort fyra gånger, det skedde inte.

Vad skulle du ha gjort om du kört den där bilen. Jag vet i alla fall vad jag självklart skulle gjort: Jag skulle stigit ur bilen och gått med henne fram till stugan om jag ansett det möjligt att det skulle gått utan att vi båda skulle fallit, annars hade jag kört tillbaka.

Jag skulle aldrig släppt ut en nästan blind , gammal tant på en glashal skogsväg. Never!

Det här påminner mig om en av mina upplevelser av hur andra som arbetar med äldre kan tänka. Hur totalt ansvarslöst de handlar. I Till Korset i min bok Kaneltimmen beskriver jag det absurda i att lämna en tant som inte kan röra sina armar att själv försöka få i sig smörgås och te som ställs vid hennes säng.

Man bara gapar: Hur tänker dessa människor. För det kan inte skyllas på organisation eller rutin, anställda är inte robotar, de kan tänka själva. Sedan kanske deras förmåga att tänka själva urholkats då ledningen om och om igen satt de på omöjliga uppdrag där det inte finns tid att bry sig, så de blivit vana att stänga av. Men ett eget ansvar att protestera har man. Fast också det är riskfyllt eftersom det inte alls är ovanligt att de som protesterar mister sitt jobb, speciellt om de är timanställda.

Sånt måste ändras på. Men första av allt: Släpp inte ut gamla på glashala vägar i skogen från färdtjänstbussar och säg hej då!

Jane Morén

Jag vill beröra

Ingrid Sillén ställer några frågor till Jane Morén som skrivit Kaneltimmen:

Varför skrev du boken?
Jag blev berörd och ville beröra med dem som berört mig. Jag blev så tagen av kontrasterna. De var både absurda och groteska, ja ibland overkliga. Jag jobbade ofta när andra var lediga och det kunde vara vackra sommarkvällar när jag ständigt passerade välfyllda uteserveringar med skrålande och skrattande ­människor. När jag sedan steg in i mörka trapphus dämpades snabbt skratten. Hissen eller trapporna tog mig allt längre ifrån livet där ute.

Ofta var det så tyst. Min nyckelknippa som ekade ute i tysta trapphus rispade fram det obegripliga i en gamling sitter och kurar i mörkret i en öde lägenhet, endast några meter ifrån det som är livet där ute.

Du skriver om övergivenhet och ensamhet…
Ja och det handlar också om övergivenhet hos personalen. Hur många gånger har jag inte stått i en mörk trappuppgång och förtvivlat letat i pärmen efter någon mer utförlig information om vad jag ska göra hos den jag ska stiga in hos? Ofta saknas handledning. Stressen över att klara av all ovetskap och ändå göra ett bra arbete. Klara svåra ärenden och speciellt alla dessa psykiska påfrestningar av olika slag.

… men lika mycket om kärleken
Utan kärleken hade det aldrig blivit någon bok, troligen inte utan övergivenheten heller. Kontrasterna var viktiga. I Kaneltimmen finns så många olika personligheter som gladde, oroade, skrämde eller bekymrade mig. Det är dem jag velat måla av. Levande människor som längtade och väntade på mig och ibland gjorde mig illa. Ofta när jag gått där ute ensam på kvällarna har jag känt att jag velat att andra ska få följa med mig och se den här andra världen, i de gamla bort­glömda gränderna långt ifrån det liv de flesta lever i dag.

Vem vänder du dej till?
Jag tar med läsaren ut i verkligheten. Alla som vill kan följa med mig genom kvälls- och helgpass, genom soliga sommardagar och stormande vinterkvällar, genom mörka portar och trappuppgångar, genom sorg och glädje till verkliga, levande människor av kött och blod med liv och känslor.

Kaneltimmen är ett avtryck och en fryst ögonblicksskildring av människor som dör ifrån tiden som vi alla rusar
igenom.

Kaneltimmen började skrivas i det ögonblick som jag fick reda på att en av dem jag tyckte så mycket om hade dött. Jag minns precis hur det var när jag stod där vid nyckelskåpet i snövåt kappa och fick dödsbeskedet.

boken är utgiven på Migra Förlag.

Stress i hemtjänsten

Det är många som konkurrerar om brukarna (vilket ord!), det vill säga dom gamla som behöver omsorg. Ju fler företag som startas i äldreomsorgen,desto fler springer omkring och använder tid till resor i stället för till omsorg. Just det upplevde jag själv för några år sen när jag gjorde ett inhopp i hemtjänsten. Nu kan Sara intyga att det är precis så. På sin första arbetsdag fick hon ingen ordentlig karta med beskrivning till vart hon skulle. Dessutom fick hon hasta från ett ställe till ett annat på en tid som var helt omöjlig. Det medför ju att pensionären får mindre av den tid som biståndsbedömaren har tilldelat henne eller honom. Det är dags att se över hela det här systemet.

Ingrid

Hur ska man bo?

Det är många som börjar tänka på hur det ska bli i ålderdomen. En del vill inte bli gamla för att det verkar hemskt, andra planerar ett nytt boende. Föreningen Kollektivhus NU samlar många olika slags intressen när det gäller kollektivboende. Både det traditionella för alla åldrar och det boende som kallas »andra halvan av livet«. Vilket man än väljer är det ett fantatiskt bra sätt att bo på. Bara det att man känner till alla som bor i ens hyreshus och att man kan äta mat med sina grannar några dagar i veckan. En del tycker kanske att det verkar för organiserat. Ska man vara tvungen att laga mat eller diska? Men i verkligheten är det bara två arbetspass i månaden, åtminstone i huset där jag bor.
Läs mer på www.kollektivhus.nu

Ingrid Sillén

Värdigt bemötande

Sara är en ung mamma som ville jobba extra under sin utbildning till undersköterska. Hon sökte jobb på ett privat hemtjänstföretag i Stockholms innerstad. Efter 8 minuters samtal fick hon besked om att hon kunde komma nästa dag och följa med en annan i jobbet. Men när hon kom dit på morgonen fanns ingen som kunde instruera henne. Vårdbiträdet som skulle ta hand om henne hade redan gått i väg till sin pensionär.
Så småningom ordnade det sej och Sara hittade fram till adressen. Men hon var ledsen över företagets nonchalanta inställning och hur hon själv blev bemött.
Hur ska en person som inte alls känner till rutinerna i hemtjänsten klara av det om hon eller han inte får vettiga instruktioner? Och hur ska ett företag som inte kan ta hand om sina anställda på ett bra sätt bidra till att ge de gamla ett värdigt bemötande?
Ledningens inställning är grundläggande och den sprider sig bland de anställda. Jag tror säkert att de flesta som startar vårdföretag har goda intentioner. Men vi måste ställa mycket högre krav på dem. Det är våra skattepengar som används och det är de äldsta i befolkningen som ska få värdiga liv. Snart är man där själv.

Nu har Sara i alla fall bestämt sig för att ge jobbet i hemtjänsten en chans. Jag ska följa henne med intresse.
Ingrid Sillén

En vällagad måltid minst en gång om dagen

Mat. Det är det första jag tänker på när det gäller ett värdigt liv för gamla. Till saken hör att jag inte är intresserad av matlagning överhuvudtaget för egen privat del, men det har inte spelat någon som helst roll då jag har sett hur de gamla har njutit. Hur de gärna suttit vid bordet i köket och känt lukten och ibland småpratat med mig.

Jag minns alla gånger jag stått vid spisen och vispat mannagrynsgröt, till vita puffiga moln, som många gamla älskar, (jag är expert på gröt av alla de slag). Jag har ofta kokat mos och stekt korv och ibland har de velat ha kräm och mjölk efteråt. Jag har även lagat isterband, rotmos, lax, biffstek, ärtsoppa, korv stroganoff, stekt strömming och äggröra, (då fick jag ringa mamma och hon läste högt ur kokboken).

Därför: när jag tänker ovärdigt liv som gammal då tänker jag på de matlådor i läskig svart plast med ett tunt plastöverdrag som jag också ibland burit med mig hem till dem som av någon anledning inte beviljats tiden med matlagning eller som kanske inte vill ha folk hemma. (Det finns en del som bara vill vara ifred och som helst vill att man aldrig stör dem).

"När jag tänker ovärdigt liv som gammal då tänker jag på matlådor i läskig svart plast med ett tunt plastöverdrag "

Det är sällan jag tänker på min egen ålderdom, men de gånger jag gör det tänker jag att jag vill bo långt ute i ödemarken med en stor lurvig hund och se stjärnhimlar och klara mig själv, så klart.

Jag vet att i alla fall något jag inte skulle kunna klara av: att äta sådant som ligger i de där vidriga plastbyttorna. Så ohälsosamt, denna återuppvärmda, sönderkokta, vattniga mat kvävd under plast. Därför: Jag vill verkligen slå ett slag för ett livskvalitétsvärde som borde vara de gamlas rättighet. Att en gång om dagen, åtminstone på vardagar, få ha en människa hos sig en stund som hjälper till att laga en hyfsad måltid enligt den gamles önskan.

Värdet går inte att mäta. Nyttigare mat och en stunds mänsklig omtanke. Har vi inte råd med det? Varför i så fall?

Jane Morén
Författare till boken Kaneltimmen (2007) som är en samling noveller och berättelser om gamla i bortglömda gränder i Stockholms innerstad under tidigt 2000-tal.
Utgiven på Migra förlag