Det påminner mej om filmen Drottningen och jag som jag såg nyligen. Filmaren Nihad Persson Sarvestani, uppvuxen i Iran, numera bosatt i Sverige, möter Farah Diba. Henne som jag själv minns från min tidiga tonårstid som en vacker kvinna som inspirerade mej att göra nya frisyrer. Då hade jag föga aning om världen omkring och visste inte vilka övergrepp som shahens regim gjorde sej skyldig till. I samband med revolutionen tvingades shahens familj att fly landet. Nihad Persson Sarvestani var en av revolutionärerna. Men den nya Khomeiniregimen blev något helt annat än vad de hade önskat. Mer brutal än tidigare. Hennes egen bror blev avrättad.
Farah Diba och Nihad Persson Sarvestani har något gemensamt. De är uppvuxna i samma land men under helt olika villkor. I dag lever båda i exil av olika skäl och ingen av dem är välkommen tillbaka till Iran. Nihad Persson lär känna Farah Diba och känner sympati för henne. Det innebär också ett problem för henne som filmare. Ska hon kunna ställa de tuffa frågorna?
Jag fascineras av filmen för att den är så ärlig och hela tiden visar hur den kom till. Bland annat tar Farah Dibahs privatsekreterare reda på att filmaren från Sverige är en gammal kommunist och då avbryts hela projektet. Trots allt kommer filmen till stånd. Och när Farah Diba i slutet av filmen får frågan om det inte hade varit bättre om shahens regim hade tillåtit demokrati säger hon i alla fall inte nej.
Går det alltid att samtala? Skulle inte världen sett annorlunda ut om man i alla fall hade försökt mer.
Ingrid Sillén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar