När jag var barn kunde jag alltid springa över till granngården. Antingen tittade jag in i lagården där grisarna utfodrades med sörpa eller också hoppade vi i höet. En gång smakade jag på melass som var till korna. Det var som sirap fast inte lika sött.
Men roligast var att gå upp till Tant Sigrid eller Giggi som vi kallade henne. Hon bodde en trappa upp i bostadshuset tillsammans med sin bror. På bottenvåningen bodde hennes andra bror med sin familj.
Giggi hade alltid tid. Eller också tog hon sej tid. Hon tog fram kinaschacket och en skål karameller och så spelade vi.
Nu är hon död sen många år. Undrar just om det finns kvar såna som hon. Kanske på landet, men i storstan? Här måste allt planeras så noga och man ska inte störa folk.
Ibland önskar jag att jag också var en sån där tant som alltid hade tid när barnen ringde på dörren (apropå påskkärringarna igår!) Men verkligheten ser oftast inte ut så. Sådana aktiviteter måste planeras noga och skrivas in i almanackan långt i förväg.
Ingrid Sillén
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar