Sara är en ung mamma som ville jobba extra under sin utbildning till undersköterska. Hon sökte jobb på ett privat hemtjänstföretag i Stockholms innerstad. Efter 8 minuters samtal fick hon besked om att hon kunde komma nästa dag och följa med en annan i jobbet. Men när hon kom dit på morgonen fanns ingen som kunde instruera henne. Vårdbiträdet som skulle ta hand om henne hade redan gått i väg till sin pensionär.
Så småningom ordnade det sej och Sara hittade fram till adressen. Men hon var ledsen över företagets nonchalanta inställning och hur hon själv blev bemött.
Hur ska en person som inte alls känner till rutinerna i hemtjänsten klara av det om hon eller han inte får vettiga instruktioner? Och hur ska ett företag som inte kan ta hand om sina anställda på ett bra sätt bidra till att ge de gamla ett värdigt bemötande?
Ledningens inställning är grundläggande och den sprider sig bland de anställda. Jag tror säkert att de flesta som startar vårdföretag har goda intentioner. Men vi måste ställa mycket högre krav på dem. Det är våra skattepengar som används och det är de äldsta i befolkningen som ska få värdiga liv. Snart är man där själv.
Nu har Sara i alla fall bestämt sig för att ge jobbet i hemtjänsten en chans. Jag ska följa henne med intresse.
Ingrid Sillén
6 månader sedan
1 kommentar:
Har läst dina inlägg och vill bidra
med följande fundering.
Som nära anhörig till en över 90 årig kvinna med lätt stödbehov, tvätt o inköp samt med personlig hygien, dvs dusch o bad en gång i veckan. Ett lätt fall med tydligt hjälpbehov av fysisk karaktär.
När vårdbehovet inföll valde hon en liten firma med bra profil. När den efter år köptes upp av en stor aktör började bekymmren. Inte så att det bara var av ondo. Personalen var till att börja med desamma. En oerhörd trygghet för en åldrande person. Men så börjar det.
När den mest "populära" personen plötsligt och nästan i smyg, informerar om att nu skall hon sluta. "Men jag börjar i ett nytt bolag". "Ring hit och prata med din kommunala handläggare, så väljer du oss istället".
Visst, man kan i valfrihetens tid välja och byta så ofta man vill. Men. Frågan hos mig som sköter kontakten med biståndshandläggaren lyder: Vilka frågar personer med svåra och tunga behov? Vilka vill ha den grinige gubben i 6:an och den sura kärringen på 4:e våningen?
Viskar man i deras öron också?
Eller blir de den sk "slumpen" som blev över när väljarna tagit de bästa o snabbaste.
Jag tror vi väljer kommunal omsorg nästa gång någon viskar.
Skicka en kommentar