Jag minns alla gånger jag stått vid spisen och vispat mannagrynsgröt, till vita puffiga moln, som många gamla älskar, (jag är expert på gröt av alla de slag). Jag har ofta kokat mos och stekt korv och ibland har de velat ha kräm och mjölk efteråt. Jag har även lagat isterband, rotmos, lax, biffstek, ärtsoppa, korv stroganoff, stekt strömming och äggröra, (då fick jag ringa mamma och hon läste högt ur kokboken).
Därför: när jag tänker ovärdigt liv som gammal då tänker jag på de matlådor i läskig svart plast med ett tunt plastöverdrag som jag också ibland burit med mig hem till dem som av någon anledning inte beviljats tiden med matlagning eller som kanske inte vill ha folk hemma. (Det finns en del som bara vill vara ifred och som helst vill att man aldrig stör dem).
"När jag tänker ovärdigt liv som gammal då tänker jag på matlådor i läskig svart plast med ett tunt plastöverdrag "
Det är sällan jag tänker på min egen ålderdom, men de gånger jag gör det tänker jag att jag vill bo långt ute i ödemarken med en stor lurvig hund och se stjärnhimlar och klara mig själv, så klart.
Jag vet att i alla fall något jag inte skulle kunna klara av: att äta sådant som ligger i de där vidriga plastbyttorna. Så ohälsosamt, denna återuppvärmda, sönderkokta, vattniga mat kvävd under plast. Därför: Jag vill verkligen slå ett slag för ett livskvalitétsvärde som borde vara de gamlas rättighet. Att en gång om dagen, åtminstone på vardagar, få ha en människa hos sig en stund som hjälper till att laga en hyfsad måltid enligt den gamles önskan.
Värdet går inte att mäta. Nyttigare mat och en stunds mänsklig omtanke. Har vi inte råd med det? Varför i så fall?
Jane Morén
Författare till boken Kaneltimmen (2007) som är en samling noveller och berättelser om gamla i bortglömda gränder i Stockholms innerstad under tidigt 2000-tal.
Utgiven på Migra förlag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar