Kooperativ äldreomsorg

Foto: Jane Morén (författare till Kaneltimmen)

Inlåsning på nätterna och ingen hör deras rop. Inte vill man bli gammal och dement under sådana förutsättningar. Och inte gammal över huvud taget om det inte finns någon som lyssnar på en eller bryr sig om en.

Nu är det inte bara elände inom äldreomsorgen, men det är det dåliga man får veta. Och det är självklart viktigt. Annars blir det ingen ändring. Men det finns massor av ålderdomshem som är bra också. Nej ålderdomshem heter det inte längre. Det fanns när jag var barn. Gamla Sofia från Tån brukade bjuda på karameller som hon förvarade i pottskåpet. Det hade vi barn roligt åt, men vi åt karamellerna i alla fall.

Men jag undrar om vi inte snart måste göra lite egna insatser och inte bara klaga. Befolkningen blir äldre och äldre och det finns massor av ganska pigga pensionärer som har många år kvar att leva innan de hamnar på institutionen. Kanske skulle vi som är på väg mot pensionen eller redan är där ta på oss lite ansvar. Bygga upp kooperativ för äldreomsorgen, ungefär som vi gjorde när barnen var små och det inte fanns daghem. Då slog vi oss samman, delade på arbetet och turades om, kanske anställde vi någon.

Nu menar jag inte att äldreomsorgen ska skötas helt och hållet av frivilliga krafter. Men som ett komplement. En grupp människor slår sig samman lokalt och startar äldreboenden utifrån hur man själv skulle vilja ha det när man blir gammal. Man anställer förstås kunnig personal men de som är med i kooperativet bidrar med eget arbete några timmar i veckan. Det kan handla om matlagning, ekonomi, städning, promenader, aktiviteter och bara samvaro. Många anhöriga gör redan i dag jättestora insatser både hemma och på institutioner, men med ett sådant här alternativ blir man en grupp som arbetar tillsammans. Och det måste inte handla om ens egna anhöriga, engagemanget kan grunda sig på hur man själv skulle vilja ha det när man blir gammal och måste ha vård.

Tog trosorna som trofé

Dea Birgitta Lagerström berättar i Tusen systrar ställde krav om hur det var att arbeta som journalist på 70-talet och ger exempel på tjuvnyp och sexuella övergrepp. Här är ett exempel:

En kvinnlig bildredaktör var kär i en av cheferna och under en firmafest var de tillsammans i något av de många undanskymda skrymslena som fanns när Aftonbladet höll till på Vattugatan. Hon var upprymd och glad efteråt, tills hon fick höra att han gått ner på nattredaktionen och visat upp hennes trosor som trofé. Hon mådde så dåligt av den erfarenheten att hon senare sa upp sig. Han blev chefredaktör på en morgontidning i Stockholm.

Pionjärerna i Grupp 8 på ABF

Gunnel Granlid, Maja Heide och Birgitta Bolinder.

»Tusen systrar ställde krav« fick en trist recension hos bibliotekstjänst. Då var det desto roligare att läsa Kristina Wikström i Feministiskt perspektiv som menar att boken ger en fascinerande bild av en tid vars betydelse inte får glömmas bort.

Och i lördags trängdes bortåt 150 personer i foajén på fjärde våningen i ABF-huset för att höra om boken och lyssna på Marie Selander och Lotta Hasselqvist.

Vilken avslutning när alla reste sig upp och sjöng Vi är många!

Innan dess hade Gunnel Granlid och Birgitta Bolinder pratat med Maja Heide om varför de drogs med i kvinnorörelsen och flera andra bidrog också. Tuva-Stina Lindén pratade om sina elever i Skärholmen som behöver stöd och förebilder. Valborg Lindén om vikten av internationella utblickar.

Kontentan blev att vi inte kan ta något för givet. Eller som recensionen i Feministiskt perspektiv avslutas: Det är bara för oss yngre att buga oss djupt för dessa kämpar och lyssna till deras varning: ingenting ges till oss gratis och inga rättigheter är eviga. Än återstår mycket arbete.

Arrangörerna för Socialistiskt forum på ABF blev överraskade över att så många kom till vårt program. De borde ha lärt sig att feministiska program drar mycket folk. Även »Jakten på den försvunna feminismen« fick byta lokal.

Sex och sex

Det kom ett mejl från Gudrun Lodin i Hultsfred, en av skribenterna i Tusen systrar ställde krav. Hon påpekar att vi i kvinnorörelsen diskuterade mycket som hade med sex, utsatthet, våld och osynliggörandet av kvinnans kön att göra. I boken berättar hon om en kurs hos de danska rödstrumporna som lärde ut hur man kunde undersöka sina underliv med spekulum och speglar. Det var ett sätt att bli medveten om sin kropp.

Hur gör dagens unga kvinnor?

Läs mer i Tusen systrar ställde krav! Beställ från www.migra.nu

Kvinnor och samtidshistoria

Till bokmässan kom boken Tusen kvinnor ställde krav. Minnen från 70-talets kvinnokamp. Mer än 40 kvinnor (och två män) skriver sina personliga minnen om varför de engagerade sig i kvinnorörelsen. De äldsta är i 80-årsåldern så det är dags att deras minnen kommer på pränt.
Men varför det är så svårt för en sådan här bok att bli recenserad i de stora tidningarna. I våras kom ju Ebba Witt Brattströms Å alla kära systrar. Vilket mottagande. Jag tror det blev fyra helsidor i Dagens Nyheter. Inget ont om det. Det är en fantastisk bok.
Men i Tusen systrar framträder så många olika röster, från många olika platser i landet, kvinnor med olika yrken och erfarenheter. »Samtidshistoria när den är på topp«, som Inga-Lisa Sangregorio, en av de medverkande skrev i ett mejl.
Det är klart att det har betydelse att förlaget är litet och okänt, men är kvinnornas samtidshistoria inte lika viktig som andras? Jo kanske om den handlar om sex. »Sex, systerskap och några män senare« av Amelia Adamo med flera har fått enorm uppmärksamhet de senaste veckorna.

Gratis skola till alla

Jag har just intervjuat några skoltjejer på högstadiet i en Stockholmsförort. De uppskattar skolan mer än många andra elever i Sverige. De kommer från Afghanistan där de inte hade haft samma chans till utbildning som här. Såvida de inte hade haft rika föräldrar.

Jag känner två andra unga kvinnor på var sin sida av jordklotet. Lorena som bor i slummen har jag aldrig träffat men vi har ofta kontakt via e-post eller sms. Jag mötte hennes mamma i Manilla i Filippinerna våren 1989. Året därpå föddes Lorena och jag utsågs till gudmor. Nu är hon alltså 20 år och jag hjälper henne med terminsavgifter så att hon ska kunna få en utbildning. Jag tror att hon har chans att få ett någorlunda bra jobb när hon är färdigutbildad.

Det är värre för Lilian som bor i Nairobi. Henne har jag träffat flera gånger när jag besökt Kenya tillsammans med Eunice Vänner som har hjälpt henne ekonomiskt med hennes utbildning. Nu sliter hon med städning på ett sjukhus men längtar efter något annat där hon kan få användning för sin utbildning. Och nu har hon fått chansen: hon kan få åka till Kanada för att jobba som aupair. Kruxet är att det kostar 4900 dollar bara att komma dit. Jag kollar in företaget som säljer tjänsterna och blir upprörd. De erbjuder familjer nannies från 82 länder, alla är välutbildade och kunniga. Och förmedlingen kostar inte familjen något extra. Men det står förstås inte ett ord om att det är unga personer som själva får betala en svindlande summa för att få sätta sin fot i Kanada.

Ingrid Sillén

»Åt dem som har skall varda givet…«

Så blev det majoritet för ombildning till bostadsrätt i vårt hus. Ett kollektivhus i Stockholms innerstad. Dit även ensamstående familjer med låga inkomster har kunnat flytta. Nu kommer många av dem att försvinna. Just de som kanske har störst behov av kollektivhusets gemenskap, måltider att gå till, ungar som blir kompis med varandra, de riskerar att trängas ut av köpstarkare familjer.

Själv röstade jag nej till ombildning men har ändå räknat med att bo kvar. »Alla skulle ju få lån«, som bankfolket sa på ett av de sista mötena före köpstämman. De borde lagt till »om man tjänar bortåt 30 000 kr eller är två…« För när jag frågade banken fick jag höra att jag nog knappast skulle kunna få lån. Då måste jag nog ha en medlånare. Okej, jag har barn som kan ställa upp, men de som fortfarande har småbarn, de som inte har andra nära med bra ekonomi. De får flytta. Eller bo kvar som hyresgäster. Det går ju också förstås, men jag kan förstå frustrationen. Att vara hyresgäst till ens grannar som just har blivit miljonärer i huset som vi hittills skött tillsammans.

Det gör mig ilsken att bostadsrättsstyrelsen, banken och ombildningskonsulten inte med ett ord har nämnt att man ska klara en ränta på 6 %, vilket i mitt fall skulle ge en bostadskostnad på 12000 kr. Nej de har bara visat upp glädjekalkyler som visar att vi får mycket lägre kostnader. Ränta på 1,1 % ger en kostnad som är mer än 3000 kr lägre än vad hyran är i dag. Tyvärr har allt för många trott på dem. Många kommer att känna sig lurade när de får besked från banken.

Som det står i bibeln: »Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.« (Matteus 25:29.)

Ingrid

Inte bara avundsjuka! Oro och vilsenhet

Jag får kanske får modifiera lite av det jag skrev häromdagen om avundsjuka på äldreboendet.
– En del dementa blir så oroliga om det kommer för många nya på besök, menar Sara som jobbar som undersköterska på ett demensboende. Hos oss får besökarna sitta på rummet med sina anhöriga vid måltiderna, annars blir det oroligt på avdelningen.

Så jag får väl tänka om lite, men det var just det där med avundsjuka som lät så märkligt. Kanske kommer det fram känslor som är jobbiga för både de gamla och personalen. Kanske orkar man inte med den oro som många dementa känner, vilsenhet, en känsla av att något inte är som det ska vara, att något har försvunnit men man vet inte vad det är.

Hörde häromdagen på radion om Heleneholms äldreboende där personalen hade utbildats i massage och inrättat ett minispa för de gamla. Där fick de massage och varma handdukar till musik. Det hade lugnande inverkan på alla, medicineringen kunde minskas och även personalen mådde bra av det.

Ingrid

Avundsjuka på äldreboendet?

92-åriga Märta har hamnat på ett särskilt boende efter att ha ramlat hemma. Hon har fått en stroke och klarar sig inte själv längre. Vid måltiderna kommer ofta någon av hennes två söner och hjälper till med matningen. Jag har varit där några gånger också men aldrig träffat på anhöriga till någon av de andra på boendet.

Häromdagen kom Märtas 24-årige barnbarn på besök. En trevlig ung man som alltid har piggat upp sin farmor. Men han blev utkörd från matsalen. Ingen förklaring gavs.

Senare kom beskedet från den ansvariga sjuksköterskan: de andra som inte får så många besök blir oroliga och avundsjuka!

Jamen låt dem bli avundsjuka då! Låt dem visa sin sorg och besvikelse över att ingen hälsar på dem. Men låt det inte gå ut över den som får besök!

I stället tycker jag att de som ansvarar för äldreboendet mycket tydligt ska tala om för de anhöriga att det inte är en förvaringsplats där man lämnar in gamla mamma eller pappa i väntan på döden. Utan hit kommer man för att träffas, man tar med barnbarn, grannar och vänner. Och för dem som inte har egna släktingar eller vänner hjälper man till att skapa gemenskap. Så det blir en plats för prat och omtanke, inte bara en oändlig sträcka av tid då ingenting händer utöver måltider och tv-tittande.

Ingrid

Trettondedag jul

Julkrubba från Kenya

När jag var barn åt vi julmat ända tills trettondedagsafton. Skinkan fanns kvar, vi doppade i grytan och åt köttbullar. Jag fattar inte hur skinkan och doppet kunde räcka så länge! Men det var ju ingen som slängde bort mat. Det var före datummärkningens tid.

Julen har varit skön och jag har slöat. Träffat familj och vänner, åkt skidor, läst böcker. Tänkt på allt jag måste göra när vardagen börjar igen. Och det gör den i morgon.

Nu ska jag baka bröd till julens sista grönkålssoppa.
Recept till två bröd:
4 dl ljummet vatten
1/2 paket jäst (25 g)
1 tsk salt
1 tsk kummin
1 dl grahamsmjöl
1 dl grov rågmjöl
5–6 dl vetemjöl

Lös jästen i vattnet, rör i salt och kummin. Blanda i mjölet och rör ihop ordentligt. Låt jäsa minst 30 minuter.
Knåda lätt på mjölat bakbord. Gör två bröd som får jäsa på plåt cirka 30 min.
Sätt in högt upp i ugnen 10 minuter på högsta värme 275°. Sedan 15 minuter i 175°.



Man kan ju lika gärna göra dubbel sats förstås!


Ingrid