Jag vill beröra

Ingrid Sillén ställer några frågor till Jane Morén som skrivit Kaneltimmen:

Varför skrev du boken?
Jag blev berörd och ville beröra med dem som berört mig. Jag blev så tagen av kontrasterna. De var både absurda och groteska, ja ibland overkliga. Jag jobbade ofta när andra var lediga och det kunde vara vackra sommarkvällar när jag ständigt passerade välfyllda uteserveringar med skrålande och skrattande ­människor. När jag sedan steg in i mörka trapphus dämpades snabbt skratten. Hissen eller trapporna tog mig allt längre ifrån livet där ute.

Ofta var det så tyst. Min nyckelknippa som ekade ute i tysta trapphus rispade fram det obegripliga i en gamling sitter och kurar i mörkret i en öde lägenhet, endast några meter ifrån det som är livet där ute.

Du skriver om övergivenhet och ensamhet…
Ja och det handlar också om övergivenhet hos personalen. Hur många gånger har jag inte stått i en mörk trappuppgång och förtvivlat letat i pärmen efter någon mer utförlig information om vad jag ska göra hos den jag ska stiga in hos? Ofta saknas handledning. Stressen över att klara av all ovetskap och ändå göra ett bra arbete. Klara svåra ärenden och speciellt alla dessa psykiska påfrestningar av olika slag.

… men lika mycket om kärleken
Utan kärleken hade det aldrig blivit någon bok, troligen inte utan övergivenheten heller. Kontrasterna var viktiga. I Kaneltimmen finns så många olika personligheter som gladde, oroade, skrämde eller bekymrade mig. Det är dem jag velat måla av. Levande människor som längtade och väntade på mig och ibland gjorde mig illa. Ofta när jag gått där ute ensam på kvällarna har jag känt att jag velat att andra ska få följa med mig och se den här andra världen, i de gamla bort­glömda gränderna långt ifrån det liv de flesta lever i dag.

Vem vänder du dej till?
Jag tar med läsaren ut i verkligheten. Alla som vill kan följa med mig genom kvälls- och helgpass, genom soliga sommardagar och stormande vinterkvällar, genom mörka portar och trappuppgångar, genom sorg och glädje till verkliga, levande människor av kött och blod med liv och känslor.

Kaneltimmen är ett avtryck och en fryst ögonblicksskildring av människor som dör ifrån tiden som vi alla rusar
igenom.

Kaneltimmen började skrivas i det ögonblick som jag fick reda på att en av dem jag tyckte så mycket om hade dött. Jag minns precis hur det var när jag stod där vid nyckelskåpet i snövåt kappa och fick dödsbeskedet.

boken är utgiven på Migra Förlag.

Stress i hemtjänsten

Det är många som konkurrerar om brukarna (vilket ord!), det vill säga dom gamla som behöver omsorg. Ju fler företag som startas i äldreomsorgen,desto fler springer omkring och använder tid till resor i stället för till omsorg. Just det upplevde jag själv för några år sen när jag gjorde ett inhopp i hemtjänsten. Nu kan Sara intyga att det är precis så. På sin första arbetsdag fick hon ingen ordentlig karta med beskrivning till vart hon skulle. Dessutom fick hon hasta från ett ställe till ett annat på en tid som var helt omöjlig. Det medför ju att pensionären får mindre av den tid som biståndsbedömaren har tilldelat henne eller honom. Det är dags att se över hela det här systemet.

Ingrid

Hur ska man bo?

Det är många som börjar tänka på hur det ska bli i ålderdomen. En del vill inte bli gamla för att det verkar hemskt, andra planerar ett nytt boende. Föreningen Kollektivhus NU samlar många olika slags intressen när det gäller kollektivboende. Både det traditionella för alla åldrar och det boende som kallas »andra halvan av livet«. Vilket man än väljer är det ett fantatiskt bra sätt att bo på. Bara det att man känner till alla som bor i ens hyreshus och att man kan äta mat med sina grannar några dagar i veckan. En del tycker kanske att det verkar för organiserat. Ska man vara tvungen att laga mat eller diska? Men i verkligheten är det bara två arbetspass i månaden, åtminstone i huset där jag bor.
Läs mer på www.kollektivhus.nu

Ingrid Sillén

Värdigt bemötande

Sara är en ung mamma som ville jobba extra under sin utbildning till undersköterska. Hon sökte jobb på ett privat hemtjänstföretag i Stockholms innerstad. Efter 8 minuters samtal fick hon besked om att hon kunde komma nästa dag och följa med en annan i jobbet. Men när hon kom dit på morgonen fanns ingen som kunde instruera henne. Vårdbiträdet som skulle ta hand om henne hade redan gått i väg till sin pensionär.
Så småningom ordnade det sej och Sara hittade fram till adressen. Men hon var ledsen över företagets nonchalanta inställning och hur hon själv blev bemött.
Hur ska en person som inte alls känner till rutinerna i hemtjänsten klara av det om hon eller han inte får vettiga instruktioner? Och hur ska ett företag som inte kan ta hand om sina anställda på ett bra sätt bidra till att ge de gamla ett värdigt bemötande?
Ledningens inställning är grundläggande och den sprider sig bland de anställda. Jag tror säkert att de flesta som startar vårdföretag har goda intentioner. Men vi måste ställa mycket högre krav på dem. Det är våra skattepengar som används och det är de äldsta i befolkningen som ska få värdiga liv. Snart är man där själv.

Nu har Sara i alla fall bestämt sig för att ge jobbet i hemtjänsten en chans. Jag ska följa henne med intresse.
Ingrid Sillén

En vällagad måltid minst en gång om dagen

Mat. Det är det första jag tänker på när det gäller ett värdigt liv för gamla. Till saken hör att jag inte är intresserad av matlagning överhuvudtaget för egen privat del, men det har inte spelat någon som helst roll då jag har sett hur de gamla har njutit. Hur de gärna suttit vid bordet i köket och känt lukten och ibland småpratat med mig.

Jag minns alla gånger jag stått vid spisen och vispat mannagrynsgröt, till vita puffiga moln, som många gamla älskar, (jag är expert på gröt av alla de slag). Jag har ofta kokat mos och stekt korv och ibland har de velat ha kräm och mjölk efteråt. Jag har även lagat isterband, rotmos, lax, biffstek, ärtsoppa, korv stroganoff, stekt strömming och äggröra, (då fick jag ringa mamma och hon läste högt ur kokboken).

Därför: när jag tänker ovärdigt liv som gammal då tänker jag på de matlådor i läskig svart plast med ett tunt plastöverdrag som jag också ibland burit med mig hem till dem som av någon anledning inte beviljats tiden med matlagning eller som kanske inte vill ha folk hemma. (Det finns en del som bara vill vara ifred och som helst vill att man aldrig stör dem).

"När jag tänker ovärdigt liv som gammal då tänker jag på matlådor i läskig svart plast med ett tunt plastöverdrag "

Det är sällan jag tänker på min egen ålderdom, men de gånger jag gör det tänker jag att jag vill bo långt ute i ödemarken med en stor lurvig hund och se stjärnhimlar och klara mig själv, så klart.

Jag vet att i alla fall något jag inte skulle kunna klara av: att äta sådant som ligger i de där vidriga plastbyttorna. Så ohälsosamt, denna återuppvärmda, sönderkokta, vattniga mat kvävd under plast. Därför: Jag vill verkligen slå ett slag för ett livskvalitétsvärde som borde vara de gamlas rättighet. Att en gång om dagen, åtminstone på vardagar, få ha en människa hos sig en stund som hjälper till att laga en hyfsad måltid enligt den gamles önskan.

Värdet går inte att mäta. Nyttigare mat och en stunds mänsklig omtanke. Har vi inte råd med det? Varför i så fall?

Jane Morén
Författare till boken Kaneltimmen (2007) som är en samling noveller och berättelser om gamla i bortglömda gränder i Stockholms innerstad under tidigt 2000-tal.
Utgiven på Migra förlag